PRAO PÅ KULTURSKOLAN




Jag har praoat på Kulturskolan i uddevalla. Där kan man lära sig att spela instrument t.ex trumpet, gitarr, cello o s v. man kan även ta sånglektioner. Dem andra inriktningar som, dans, teater och film produktion. På arbetsplatsen lär man ut musik, teater, dans. För sta dagarna fick jag delta lite i att lära ut på lektionerna, men det berode på att eleverna var lite äldre. Senare kom det yngre elever och då fick jag själv lära ut, i och med att jag praoade hos min trummlärare så hade ju han lärt mig dem sakerna redan som dem mindre hade i läxa och då kunde jag kära dem.



Jag har använt förmågorna:
JAG SJÄLV
När jag satt med på lektionerna krävdes det självdisciplin och konsentration, för att kunna lära sig och förstå hur man ska lära ut på bästa sätt. Många av lektionerna var ganska samma för att en del elever var på samma ställe i sitt lärande, då krävdes även tålamod. Sen när jag fick lära ut och hålla lite i lektionen så fick jag ju visa engagemang och sånt.

SOCIAL FÖRMÅGA/DEMOKRATISK KOMPETENS

Jag hjälpte till på lektionerna. Ibland så kom det små grupper med elever och då kunde jag hjälpa dem som inte min lärare kunde, för att han hade fullt upp med dem andra. Det krävdes mycket tålamod och att visa respekt får att vissa elever är ju inte jättesnabba på att lära sig så man får inte bli irriterad för att dem inte förstår.


SPRÅKLIG FÖRMÅGA

Först å främst så får man ju förklara en del med ord men när dem spelar så låter det så mycket så då kan man inte prata så då får man använda kroppsspråk och liknande. Och när det är småttingar så får man förklara väldigt tydligt och många gånger.

Jag har lärt mig mycket om människor, inte så mycket om trummor. Det var helt anorlunda från vad jag tänkte mig. Jag har lärt mig att ha tålamod och att lära ut är inte samma sak som att spela själv. Jag tänkte att om man jobbar med att lära ut trummor så får man ju spela varje dag och bli as bra men det fungerar inte alls så, eleverna är ju där för att lära sig oavsätt vilken nivå dem ligger på och då måste man anpassa sig efter dem och försöka förklara och beskriva på bästa sätt för dem, inte bara spela själv å tro att dem ska kunna hänga med direkt. Så det är stor skillnad att kunna spela trummor och att lära ut trummor. Det har jag lär mig.

Fördelarna är att man får jobba med det som man älskar och det finns ju också mycket duktiga elever och då är det jättekul att lära dem, just min lärare håller i många ensablar också och dem har konserter väldigt ofta och det är ju kul och man blir nog väldigt stolt. Jag märker så fort man har lyckats lära någon något jättelätt så blir man ändå sjukt stolt när dem kan det sen.

Nackdelar kan ju vara att det kan bli lite en formigt när man ska lära ut samma saker till 20 olika elever som kommer efter varandra. Och det tråkigaste som lärare är när eleverna inte anstränger sig och inte lär sig någonting. Arbetsmiljön är ganska go, dels så får man ju jobba i ett rum fullt med trummor vilket ger väldigt sjön stämmnig. Och man får fika väldigt mycket och just här så var den andra personalen väldigt trevlig. Man träffar ju också en massa nya människor och speciellt som lärare för om man är en bra lärare och bra på det som man lär ut, då blir läraren lite som en idol eller förebild vilket är kanon! Och min lärare är en sån lärare.

Att proa hos min trummlärare har varit svinkul. Och det finns inte så mycket negativt med det förutom lite det som jag skrev förut.

En katt man inte trodde var möjlig!

Min familj har haft en katt som hette Kasper han föddes år 1988 och blev 22år, han skulle ha blivit 23 år nu i sommar. Han hade mörkgrå päls med gulgröna ögon, vita tassar med en mörk liten fläck på höger bakben, en vit haka.


Kasper hade i alla fall väldigt många rutiner och fasoner för sig. Varje morgon vid ca klockan halv sex, skulle han ha mat och var tvungen att väcka någon i familjen oftast var det min mamma han skulle väcka och om inte hon vaknade så gick han ner till mig och min syster och försökte väcka oss. Han hade ett väldigt konstigt läte, det lät nästan som att han ylande på något konstigt sätt.


Jag kommer ihåg en gång när mormor skulle passa honom, hon hade fått besök av några bekanta till henne. Hon berättade för oss, att hennes gäster undrade vad det var för konstigt ljud som lät, de blev nästan rädda. Mormor berättade då för dem att det bara var Kasper hennes dotters katt. Då började de skratta, haha.
När min familj fick höra detta så skrattade vi också.


Vi brukar åka på en båtsemester varje sommar i några veckor och alltid när vi kom hem så var han sur på oss för att vi vart borta så länge. Men sedan blev han jättekelig och bara ville mysa hela tiden. Men han var alltid sur en bra stund innan det gick över.


En sommar när vi hade kommit hem från en båtsemester och han hade bott hos mormor så länge vi var borta. När vi väl hade hämtat honom hos mormor som bor bortom skogen som ligger bakom vårt hus, så när vi släppte ut honom från vårt hus gick han tillbaka till mormors hus, mormor ringde hem till oss och sa att han var där. Då var vi tvungna att gå ner till henne och hämta honom varje dag i en hel vecka. Stackars lilla Kasper han hade nog trott att vi hade övergivit honom när vi hade åkt iväg på semester. Man är alltid tvungen att berätta för en katt vart man ska åka och att man kommer tillbaka, annars tror de att man övergivit dem. Så det var vi väldigt noga med att göra.


En annan mysig egenskap han hade var att han alltid skulle sitta med vid matbordet när vi åt. Men han tiggde inte mat. Ibland så fick han såklart smaka på något men då lade vi det i hans matskål. Han var jättesnäll och jättegosig.


Och när han skulle dricka i sin vattenskål på de senare åren så blev det som att man släppte en sten i vattnet, en fontän när han stack ner nosen i vattnet och sedan ryckte han till i hela kroppen precis som att han nyss blivit skrämd av något eller någon. Så man fick nästan alltid torka upp runt hans matskål. Troligen kunde han inte bedöma avståndet till vattenytan. Stackare.


En annan sak som man upplevde när man kom hem var att han satt på fönsterbrädan och tittade på fåglar. Han var jättesnäll med småfåglar det var hans små kompisar. När han hackade tänder och pälsen rester sig, då visste man att det hade kommit en skata eller en kråka, dem gillade han inte.


Oftast när man kom hem från skolan så stod han i vår trappa och väntade på att vi skulle komma hem. Han rusade fram till oss och ville upp i famnen. Det var så mysigt.


När han blev äldre så tappade han lite smaken, han gillade stark mat, yoghurt, jordgubbar, cornflakes, popcorn och salta chips m.m. han var allt en rolig katt han.


En gång för några år sedan, så såg vi att han låg på baksidan med en vit katthona bredvid sig de såg ut att ha en date. Någon vecka därefter så hade han bjudit in henne i vårt hus, han visade runt henne lite men sedan ledde han ut henne samma väg som de kom in, man såg hur han sträckte på sig och drog in magen när hon var här.

Han var väldigt social och han gillade att kramas mycket. Han var också otroligt nyfiken av sig, han var tillexempel med min pappa och kollade när han byggde vår altan.

När det hände något som till exempel att en fotpall ramlade så for han som en raket till rymden för att kika vad det var som hade hänt.


Och om vi hade inskaffat en ny möbel eller om vi hade möblerat om i något rum så var det inte bra alls, det kunde ta en hel vecka för honom att vänja sig vid det, han kollade konstigt på oss och blev nästan lite sur när vi hade gjort det. Så det var inte bra alls. När jag och min syster var små, blev han inte ens arg när vi drog honom i svansen, han visste att vi inte ville honom något ont. Ha var väldigt förstående och klok katt.


Han var den nyfiknaste, mysigaste, snällaste, omtänksammaste, sötaste katt jag någonsin har träffat. Jag saknar honom jättemycket verkligen. Han var helt enkelt världens bästa katt man kan önska sig, obeskrivligt. Han finns fortfarande kvar i mitt hjärta och jag tänker på honom varje dag.

Den falska säkerheten

Vi har alla hört om det stora jordskalvet i Japan. Vi har även hört om att flera kärnkraftsverk har fått så kallad härdsmälta. Men har vi fått veta allt - det är frågan. Enligt aftonbladets hemsida så undanhåller Japans regering information om katastrofen. IAEA:s (International Atomic Energy Agency) chef för säkerhetsavdelningen James Lyons sa den 14 mars 2011:

”Vi har inga tecken på härdsmälta”

”Vad i helvete pågår? TV rapporterade om en explosion men inget meddelades till premiärministerns kontor på en hel timme!” skrek Japans premiärminister Naoto Kan den 15 mars 2011.

”Det är inget alvarligt scenario.” sa Tepcos VD Shimizu om härdsmältan och explosionerna samtidigt som den franska kärnsäkerhetsmyndigheten ASN 15 mars 2011 uppgraderade krisläget i Fukushima till en sexa på den sjugradiga Ines-skalan. Däremot så står Japan kvar med att det bara är en fyra på skalan som betyder: en olycka utan betydande risk.

Vem ska man tro på? Vem vet, kanske källan där jag fått min information inte heller stämmer helt.

Men varför gör de så här då? Är det för att undvika panik, främst bland Japans invånare men också resten av världen, eller är det för att Japan inte vill förlora sitt värde på aktiemarknaden? Bara tänk om radioaktiviteten når Tokyo och resten av Japan. Flera miljoner människor skulle då bli tvungna att evakueras. Vart skulle de ta vägen?

Jag tycker att när regeringen får stopp på bränderna och härdsmältan i kärnkraftverken så tycker jag att de ska lägga ner dem. Eftersom Japan ligger i högriskzon för jordbävningar och tsunamis så borde landet inte bygga kärnkraftverk. De borde istället satsa mer på vatten, sol och vindkraft. Om det i framtiden skulle bli en katastrof som denna igen så skulle det inte bli lika stor förödelse och ingen radioaktiv strålning.

Den radioaktiva strålningen som släpps ut nu kommer kanske att spridas över hela världen och många kommer troligen att bli påverkade av detta.

Jag säger att man inte bara ska lägga ner kärnkraftverk i jordbävningsdrabbade områden. Tillexempel hände det ju en jättekatastrof i Tjernobyl för ett antal år sedan. Därför tycker jag att man ska lägga ner kärnkraftverken här i världen så att människorna kan känna sig trygga utomhus och veta att man inte får i sig en massa radioaktiv strålning. Jag tycker även vi i Sverige borde lägga ner kärnkraften. Här i Sverige driver vi sju av våra tio kärnkraftreaktorer, tre finns i Forsmark och fyra i Ringhals. Från vår kärnkraft kommer ungefär en tredjedel av all el som används i Sverige. Men varför använder vi så mycket av de då kan man fråga sig. Det är för att kärnkraften är en effektiv och driftsäker teknik för elproduktion. Men dock så farlig!

Av. Anton Högbring 8c. Källa: Aftonbladets webb.

Ludvig Holberg - från allt till inget till allt igen

Ludvig Holberg född 3 december 1684, död 28 januari 1754 i Köpenhamn, norsk-dansk författare och historiker vars dramatik har världsrykte.

Jag befinner mig nu i Köpenhamn, Danmark 3 december år 1722 för att intervjua Ludvig Holberg. När jag kommer fram till Holbergs hus ser jag att det står en folkskara där. Jag går fram till en man och frågar vad det är som försigår.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Vi firar Ludvigs födelsedag och hans färdigskrivna manus till dramakomedin ”Jeppe på berget”.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Var befinner sig Ludvig för närvarande? Frågar jag.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Han är inne i sitt hus, säger mannen och pekar på ett gult hus.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Jaha, tackar.

Jag går vidare fram till huset och knackar på. Ludvig kommer och öppnar själv.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Äntligen är du här min vän! Utbrister Ludvig och skakar hand med mig.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Här känner man sig välkommen, säger jag och ler.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Kom in så ska jag ta fram lite te, säger Ludvig och vinkar till mig med handen.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Tack så mycket, säger jag och sätter mig i en fotölj.

När Ludvig kommer tillbaka bär han på en silverbricka med två tekoppar på.

Ludvigs vardagsrum är blommigt i rosa och rött. Jag rynkar lite på pannan, inredningen är inte riktigt min stil.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Ska vi börja? Säger Ludvig och sätter sig i en fotölj med rosa rosor på.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Ja jag kan väl börja med och fråga hur många år du fyller idag.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Jag fyller 38 år, svarar Ludvig.

38 år tänker jag, det ser ut som om han är minst 45.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Kan du berätta lite om din familj? Frågar jag sedan.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Min pappa dog redan när jag var mycket liten. Han var överstelöjtnant och han hette Cristian Nielsen Holberg.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Jag beklagar verkligen. Men din mamma då?

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Min mamma är också död hon dog när jag var 10 år gammal, säger han sorgset.

Ludvig ser ledsen ut och en tår syns i ögonvrån. Jag tänker att det inte kan vara kul att förlora sina föräldrar när man är så ung.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Men hur klarade ni er? Frågar jag.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Min pappa lämnade kvar en ganska stor förmögenhet som arv när han dog så vi hade ganska gott om pengar på den tiden. Tyvärr härjade en stor brand i Bergen strax innan min mamma dog och då försvann en stor del av de rikedomarna. Jag och mina fem syskon ärvde trots allt en del pengar efter min mamma.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Men vem tog hand om dig du var ju inte så gammal?

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Min farbror, Peter Lem, tog hand om mig och satte mig i latinskolan katedralskolan som fanns i Bergen. Han tyckte att jag skulle bli soldat som min pappa hade varit, säger Ludvig med en suck.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Men det ville inte du eller…?

De syntes verkligen att han inte ville det.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Jag ville inte bli soldat men jag ville gärna fortsätta studera.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Vad hände sedan? Frågar jag nyfiket.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Jag blev adopterad av min kusin Otto Munthe som bodde i Gudbrandsdalen.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Fick du inte studera mer efter det?

Ludvig blev lite gladare och tittade på mig igen. Sedan sa han.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Jo som tur var fick jag komma tillbaka till Bergen och fortsätta mina studier. Jag studerade där ända till år 1702 då staden brann än en gång.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Flyttade du tillbaks till din kusin i Gudbrandsdalen då?

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Nej, jag började studera på Köpenhamns universitet.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Jaha så du har bott här i Köpenhamn ända sen dess?

Ludvig ser plötsligt skamsen ut, ser sig runt i rummet och sänker rösten innan han fortsätter.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Nej, tyvärr slösade jag bort mina pengar och fick åka hem till Norge för att tjäna ihop mer pengar innan jag kunde återvända och slutföra min examen här på universitetet.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Men sen dess har du bott här i Köpenhamn? Undrar jag.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Nej sen gav jag mig ut på min första europaresa. År 1704 tog jag min lilla reskassa och gick på ett skepp som skulle till Nederländerna. Tyvärr fick jag feber och var tvungen att åka hem igen. Jag hade ingen lust att återvända till Bergen utan stannade för att undervisa i franska i Kristiansand. Jag gjorde många fler resor i Europa de kommande åren. Jag fick till och med träffa kungen och läsa några av mina historiska essäer för honom. Men emellanåt kom jag tillbaka till Köpenhamn. Jag hade alltid stor brist på pengar, skrattar Ludvig.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Du verkar kunna mycket olika saker. Vad arbetar du med nu?

Ludvig sätter sig rakryggad i stolen och ser stolt ut.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Ja nu har lyckan vänt nu har jag pengar så det räcker. För fyra år sedan blev jag utnämnd till professor i metafysik och för två år sedan blev jag också professor i latinsk vältalighet och vald till folkets språkrör i kyrkorådet.

Det syns nästa på hur han bor tänkte jag.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Du verkar ha fullt upp! Säger jag imponerat. Nu har du också skrivit en framgångsrik dramakomedi som heter ”jeppe på berget”. Vad handlar den om?

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Den handlar om en baron som har tråkigt och vill muntras upp. Jeppe, som är berusad och inte vid medvetande, släpas hem till baronen och luras till att tro att det i själva verket är han som är baronen. Jeppe börjar så småningom att tro på historien, samtidigt förvandlas han till girig och elak. Baronen menar att Jeppes förvandling är en följd av att han är fattig och bonde.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Vad ska man lära sig av den här historien? Frågar jag.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Pengar förvandlar människan, säger Ludvig och ler klurigt. Kom och se den själv ikväll?

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]--> Det ska jag göra och stort tack för intervjun, säger jag, reser mig och sträcker fram handen för att ta adjö.

Prolog:

Sedan artikeln skrevs har Holberg hunnit publicera ett stort antal verk. Han har skrivit såväl fler komedier, poesi, dikter, romaner, essäer och vetenskapliga verk. Holberg räknas som en av nordens mest framstående författare genom tiderna. Holberg fortsatte också med sina många resor i Europa men återvände alltid till Köpenhamn där han också dog 1754, sjuttio år gammal.

Vänskap

Det finns en blomma vit som snö

Kan ej vissna

Kan ej dö

Dess namn känner du nog inte igen

Trogen vänskap kallas den!

Sveket

Med tyngd på axlarna varje dag jag bar
och till slut fick jag nog och sa som det var
jag berättade mina tankar och sa allt jag kände
min oro för att du skulle hata mig helt plötsligt vände
du sa "jag lovar att inte berätta för nån" och orden mig rört
det tog inte långt tills du svek det och allt va förstört
från den dan jag aldrig mer på dig kunde lita på
mitt liv rasa samman och krossades i bitar
jag fattar inte att man kan ha hjärta och svika nån så
du var den jag litade allra mest på
misstaget du gjorde satte sina spår
du fattar inte hur skitdåligt jag mådde
den här grejen som då förstörde mitt liv
nu har jag tagit nya kliv,
och har gått vidare i mitt liv
men du var min bästa vän,
och jag hade tagit det för givet men det var för länge sen.
Nu har jag hittat hem i mig själv igen.

Soppatorsk...

Det hela började med att jag och min familj hade bestämt oss för att ta en mysig liten dagstur med vår motorbåt med det vackra namnet Benita, som har namnet skrivet med guld på sidan av båten.

Vi hade en jätte slapp dag ute på en holme som ligger lite utanför den lilla hålan, Ljungskile. Vi hade grillat jättegott kött i vår cobbgrill som det heter. Senare fram på kvällen tyckte jag och min syster att vi skulle ta en tur med gummibåten.

Lite tidigare hade jag småtjafsat med min mamma, så vi sa inte var vi skulle åka. Inte heller hade någon av oss tagit med oss någon mobil så de kunde nå oss om det skulle hända något. Jag och min syster hade tagit med oss en påse bilar som vi satt och åt på när vi hade lagt upp gummibåten på en liten udde på en ö bredvid holmen. Där satt vi och pratade om allt möjligt och tuggade på Ahlgrens bilar, tiden flög i väg och det blev kallare och solen började gå ner. Jag kikar ut mot det öppna havet och får syn på vår båt som hade kurs mot hamnen hem igen. Så vi fick fart att putta i båten i vattnet och börja paddla utåt. När vi kommit bort från det grunda vattnet så får vi fart på motorn och satte full fart mot Benita. När vi börjar närma oss så börjar bensinen ta slut, men vi får i gång den lite till och precis när jag ska ta tag i båten lägger motor av och Benita fortsätter iväg.

Där satt vi och ropade medan den andra rodde för att komma i kapp. Efter någon minut såg vi Benita vända för att komma och hjälpa oss.

På vägen hem berättade mamma och pappa att de inte hade tänkt att åka hem utan oss. Tur att de vände. Annars vet jag inte vad vi hade tagit oss till. Vi hade ju varken mobil eller mat med oss. Vi hade bara tänkt att det skulle vara en rolig grej med det slutade inte riktigt som vi hade tänkt oss.

Som de säger: ”man blir vis av erfarenheterna”