Min familj har haft en katt som hette Kasper han föddes år 1988 och blev 22år, han skulle ha blivit 23 år nu i sommar. Han hade mörkgrå päls med gulgröna ögon, vita tassar med en mörk liten fläck på höger bakben, en vit haka.
Kasper hade i alla fall väldigt många rutiner och fasoner för sig. Varje morgon vid ca klockan halv sex, skulle han ha mat och var tvungen att väcka någon i familjen oftast var det min mamma han skulle väcka och om inte hon vaknade så gick han ner till mig och min syster och försökte väcka oss. Han hade ett väldigt konstigt läte, det lät nästan som att han ylande på något konstigt sätt.
Jag kommer ihåg en gång när mormor skulle passa honom, hon hade fått besök av några bekanta till henne. Hon berättade för oss, att hennes gäster undrade vad det var för konstigt ljud som lät, de blev nästan rädda. Mormor berättade då för dem att det bara var Kasper hennes dotters katt. Då började de skratta, haha.
När min familj fick höra detta så skrattade vi också.
Vi brukar åka på en båtsemester varje sommar i några veckor och alltid när vi kom hem så var han sur på oss för att vi vart borta så länge. Men sedan blev han jättekelig och bara ville mysa hela tiden. Men han var alltid sur en bra stund innan det gick över.
En sommar när vi hade kommit hem från en båtsemester och han hade bott hos mormor så länge vi var borta. När vi väl hade hämtat honom hos mormor som bor bortom skogen som ligger bakom vårt hus, så när vi släppte ut honom från vårt hus gick han tillbaka till mormors hus, mormor ringde hem till oss och sa att han var där. Då var vi tvungna att gå ner till henne och hämta honom varje dag i en hel vecka. Stackars lilla Kasper han hade nog trott att vi hade övergivit honom när vi hade åkt iväg på semester. Man är alltid tvungen att berätta för en katt vart man ska åka och att man kommer tillbaka, annars tror de att man övergivit dem. Så det var vi väldigt noga med att göra.
En annan mysig egenskap han hade var att han alltid skulle sitta med vid matbordet när vi åt. Men han tiggde inte mat. Ibland så fick han såklart smaka på något men då lade vi det i hans matskål. Han var jättesnäll och jättegosig.
Och när han skulle dricka i sin vattenskål på de senare åren så blev det som att man släppte en sten i vattnet, en fontän när han stack ner nosen i vattnet och sedan ryckte han till i hela kroppen precis som att han nyss blivit skrämd av något eller någon. Så man fick nästan alltid torka upp runt hans matskål. Troligen kunde han inte bedöma avståndet till vattenytan. Stackare.
En annan sak som man upplevde när man kom hem var att han satt på fönsterbrädan och tittade på fåglar. Han var jättesnäll med småfåglar det var hans små kompisar. När han hackade tänder och pälsen rester sig, då visste man att det hade kommit en skata eller en kråka, dem gillade han inte.
Oftast när man kom hem från skolan så stod han i vår trappa och väntade på att vi skulle komma hem. Han rusade fram till oss och ville upp i famnen. Det var så mysigt.
När han blev äldre så tappade han lite smaken, han gillade stark mat, yoghurt, jordgubbar, cornflakes, popcorn och salta chips m.m. han var allt en rolig katt han.
En gång för några år sedan, så såg vi att han låg på baksidan med en vit katthona bredvid sig de såg ut att ha en date. Någon vecka därefter så hade han bjudit in henne i vårt hus, han visade runt henne lite men sedan ledde han ut henne samma väg som de kom in, man såg hur han sträckte på sig och drog in magen när hon var här.
När det hände något som till exempel att en fotpall ramlade så for han som en raket till rymden för att kika vad det var som hade hänt.
Och om vi hade inskaffat en ny möbel eller om vi hade möblerat om i något rum så var det inte bra alls, det kunde ta en hel vecka för honom att vänja sig vid det, han kollade konstigt på oss och blev nästan lite sur när vi hade gjort det. Så det var inte bra alls. När jag och min syster var små, blev han inte ens arg när vi drog honom i svansen, han visste att vi inte ville honom något ont. Ha var väldigt förstående och klok katt.
Han var den nyfiknaste, mysigaste, snällaste, omtänksammaste, sötaste katt jag någonsin har träffat. Jag saknar honom jättemycket verkligen. Han var helt enkelt världens bästa katt man kan önska sig, obeskrivligt. Han finns fortfarande kvar i mitt hjärta och jag tänker på honom varje dag.
Kasper hade i alla fall väldigt många rutiner och fasoner för sig. Varje morgon vid ca klockan halv sex, skulle han ha mat och var tvungen att väcka någon i familjen oftast var det min mamma han skulle väcka och om inte hon vaknade så gick han ner till mig och min syster och försökte väcka oss. Han hade ett väldigt konstigt läte, det lät nästan som att han ylande på något konstigt sätt.
Jag kommer ihåg en gång när mormor skulle passa honom, hon hade fått besök av några bekanta till henne. Hon berättade för oss, att hennes gäster undrade vad det var för konstigt ljud som lät, de blev nästan rädda. Mormor berättade då för dem att det bara var Kasper hennes dotters katt. Då började de skratta, haha.
När min familj fick höra detta så skrattade vi också.
Vi brukar åka på en båtsemester varje sommar i några veckor och alltid när vi kom hem så var han sur på oss för att vi vart borta så länge. Men sedan blev han jättekelig och bara ville mysa hela tiden. Men han var alltid sur en bra stund innan det gick över.
En sommar när vi hade kommit hem från en båtsemester och han hade bott hos mormor så länge vi var borta. När vi väl hade hämtat honom hos mormor som bor bortom skogen som ligger bakom vårt hus, så när vi släppte ut honom från vårt hus gick han tillbaka till mormors hus, mormor ringde hem till oss och sa att han var där. Då var vi tvungna att gå ner till henne och hämta honom varje dag i en hel vecka. Stackars lilla Kasper han hade nog trott att vi hade övergivit honom när vi hade åkt iväg på semester. Man är alltid tvungen att berätta för en katt vart man ska åka och att man kommer tillbaka, annars tror de att man övergivit dem. Så det var vi väldigt noga med att göra.
En annan mysig egenskap han hade var att han alltid skulle sitta med vid matbordet när vi åt. Men han tiggde inte mat. Ibland så fick han såklart smaka på något men då lade vi det i hans matskål. Han var jättesnäll och jättegosig.
Och när han skulle dricka i sin vattenskål på de senare åren så blev det som att man släppte en sten i vattnet, en fontän när han stack ner nosen i vattnet och sedan ryckte han till i hela kroppen precis som att han nyss blivit skrämd av något eller någon. Så man fick nästan alltid torka upp runt hans matskål. Troligen kunde han inte bedöma avståndet till vattenytan. Stackare.
En annan sak som man upplevde när man kom hem var att han satt på fönsterbrädan och tittade på fåglar. Han var jättesnäll med småfåglar det var hans små kompisar. När han hackade tänder och pälsen rester sig, då visste man att det hade kommit en skata eller en kråka, dem gillade han inte.
Oftast när man kom hem från skolan så stod han i vår trappa och väntade på att vi skulle komma hem. Han rusade fram till oss och ville upp i famnen. Det var så mysigt.
När han blev äldre så tappade han lite smaken, han gillade stark mat, yoghurt, jordgubbar, cornflakes, popcorn och salta chips m.m. han var allt en rolig katt han.
En gång för några år sedan, så såg vi att han låg på baksidan med en vit katthona bredvid sig de såg ut att ha en date. Någon vecka därefter så hade han bjudit in henne i vårt hus, han visade runt henne lite men sedan ledde han ut henne samma väg som de kom in, man såg hur han sträckte på sig och drog in magen när hon var här.
Han var väldigt social och han gillade att kramas mycket. Han var också otroligt nyfiken av sig, han var tillexempel med min pappa och kollade när han byggde vår altan.
När det hände något som till exempel att en fotpall ramlade så for han som en raket till rymden för att kika vad det var som hade hänt.
Och om vi hade inskaffat en ny möbel eller om vi hade möblerat om i något rum så var det inte bra alls, det kunde ta en hel vecka för honom att vänja sig vid det, han kollade konstigt på oss och blev nästan lite sur när vi hade gjort det. Så det var inte bra alls. När jag och min syster var små, blev han inte ens arg när vi drog honom i svansen, han visste att vi inte ville honom något ont. Ha var väldigt förstående och klok katt.
Han var den nyfiknaste, mysigaste, snällaste, omtänksammaste, sötaste katt jag någonsin har träffat. Jag saknar honom jättemycket verkligen. Han var helt enkelt världens bästa katt man kan önska sig, obeskrivligt. Han finns fortfarande kvar i mitt hjärta och jag tänker på honom varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar