En spännande och lärorik resa (eller inte)

Det började i september och året var 2007. Min familj pratade om att åka utomlands, till ett varmt land och åka flygplan. Det diskuterades fram och tillbaka, allt från Kreta till Kroatien till Spanien. Tillslut så valde vi att åka till Teneriffa, en av öarna i Kanarieöarna. Detta skulle bli min första resa med flygplan.

Så 1 vecka innan jag skulle få jullov så for vi iväg, iväg mot värmen!
Jag kommer ihåg att jag ”retade” mina vänner för att jag skulle iväg till ett varmt ställe samtidigt som de fick vara i kalla dystra Sverige och att jag dessutom skulle missa sista veckan i skolan innan jullovet började.

Jag var jättespänd och packade hur mycket kläder och saker som helst som jag skulle ha med mig. Så morgonen vi skulle åka så gick jag upp vid kl. 05.30 för vårt plan skulle lyfta kl. 08.30 från flygplatsen Arlanda.

När vi väl var på flygplatsen så gick vi runt och köpte en massa godsaker som vi hittade, jag tyckte att det var jättespännande att springa runt och titta på gigantiska klubbor som fanns i en utav affärerna. Jag och mina syskon fick varsitt Hubba bubba tuggummi som vi skulle ha på planet så att vi inte skulle få lock över öronen.

På planet hade jag jättekul hela resan! Okej, där överdrev jag lite.. jag hade det jättetråkigt hela resan och satt och spelade kort med med mina småsyskon och tittade på en film som gick på planets tv skärm. Det var otroligt tråkigt att flyga. Eftersom jag aldrig hade flugit förut trodde jag att det skulle vara mitt livs bästa dag, men det var det ju såklart inte.
Mamma vi står ju stilla! Sa jag när vi hade flugit igenom det tjocka moln täcket.
Nej, vi kör i 1110km i timmen. Svarade mamma då.
Jag blev jättebesviken, för jag trodde att utsikten från planet skulle vara oslagbar.

Vi satt på planet i 5 h och 10 minuter då vi äntligen var framme och cirklade över ön Teneriffa. Även denna gången så tuggade jag tuggummi när vi skulle landa.

När vi landat och gått av för att gå och hämta våra väskor så satte jag på min gråa mobiltelefon. Efter några minuter Så fick jag en hel massa med sms från min telefon operatör där det stod ”Välkommen till Norge! Välkommen till Tyskland! Välkommen till Frankrike!” och så vidare. Jag fick en massa sms där det stod välkommen till de landen vi flugit över. Både jag och min familj skrattade gott åt det riktigt länge.

Sen hade vi roligt hela veckan och badade i det varma korall blåa havet på kritvita stränder. Nej, så var det inte, det var tvärt om. Jag och min familj var magsjuk hela veckan, det var jätte kallt i havet med jättehöga vågor, hotellet var jättedåligt och havet var svart av den svarta sanden som fanns på stränderna. Det var inte så roligt faktiskt, den mest hemska veckan i hela mitt liv! Okej, det var det kanske inte, för jag slapp ju skolan.

Ett päron till farsa i Frankrike?

När jag var väldigt liten bestämde sig min familj för att åka på en resa till Frankrike med några av pappas kompisar. En dag var det ganska molnigt och även fast min mamma tjatade så vägrade min pappa att använda solkräm.
Senare framåt kvällen ser han ut som en kräfta. När han har gått och lagt sig känner han att det gör för ont för att sova så han går upp och letar upp en kräm. Han smörjer in sig men det hjälper inte. Fem minuter senare går han upp igen och testar en annan kräm och ovanpå detta puder. Nu har en enda stor gröt på ryggen. Det är nu han tar upp en flaska och läser på den. Han ser att det står baby öl och han vet att det är tyska för babyolja och tänker att det måsta vara en bra kräm så han häller på den och hoppas på lindring. En liten stund senare kommer det isande skrik av smärta från honom. Han visar flaskan för mamma som kan lite bättre tyska och hon förklarar att det är hårborttagningsmedel (innehållande babyolja) som bränner bort allt hår. Han rusar in i duschen och överger tanken på en skön natts sömn.
Nästa dag inser vi att vi inte kan vara på stranden så vi åker till bergen till något som heter Grand Canyon du Verdon. Vi hyr en liten trampbåt och åker runt lite på sjön och floden. Vi trampar in i en hyfsat smal passage. Helt plötsligt ser vi ett vattenfall till höger om oss. Innan vi hinner reagera har vi dragits rakt in i det och båten börjar fyllas med vatten. Pappas kompis Mats som vägrat trampa och istället filmat alltihop medan min pappa trampat får nu kameran genomvåt. Pappa som trampar febrilt lyckas inte komma bort från vattenfallet utan istället för att komma ut åker vi längre in i vattenfallet och klipporna bredvid det. Efter en stund kommer vi ut, pappa hittar på några svordomar och sedan åker vi tillbaka.
Efter det gjorde min pappa inte så mycket mer som var minnesvärt under den resan.

En katt man inte trodde var möjlig!

Min familj har haft en katt som hette Kasper han föddes år 1988 och blev 22år, han skulle ha blivit 23 år nu i sommar. Han hade mörkgrå päls med gulgröna ögon, vita tassar med en mörk liten fläck på höger bakben, en vit haka.


Kasper hade i alla fall väldigt många rutiner och fasoner för sig. Varje morgon vid ca klockan halv sex, skulle han ha mat och var tvungen att väcka någon i familjen oftast var det min mamma han skulle väcka och om inte hon vaknade så gick han ner till mig och min syster och försökte väcka oss. Han hade ett väldigt konstigt läte, det lät nästan som att han ylande på något konstigt sätt.


Jag kommer ihåg en gång när mormor skulle passa honom, hon hade fått besök av några bekanta till henne. Hon berättade för oss, att hennes gäster undrade vad det var för konstigt ljud som lät, de blev nästan rädda. Mormor berättade då för dem att det bara var Kasper hennes dotters katt. Då började de skratta, haha.
När min familj fick höra detta så skrattade vi också.


Vi brukar åka på en båtsemester varje sommar i några veckor och alltid när vi kom hem så var han sur på oss för att vi vart borta så länge. Men sedan blev han jättekelig och bara ville mysa hela tiden. Men han var alltid sur en bra stund innan det gick över.


En sommar när vi hade kommit hem från en båtsemester och han hade bott hos mormor så länge vi var borta. När vi väl hade hämtat honom hos mormor som bor bortom skogen som ligger bakom vårt hus, så när vi släppte ut honom från vårt hus gick han tillbaka till mormors hus, mormor ringde hem till oss och sa att han var där. Då var vi tvungna att gå ner till henne och hämta honom varje dag i en hel vecka. Stackars lilla Kasper han hade nog trott att vi hade övergivit honom när vi hade åkt iväg på semester. Man är alltid tvungen att berätta för en katt vart man ska åka och att man kommer tillbaka, annars tror de att man övergivit dem. Så det var vi väldigt noga med att göra.


En annan mysig egenskap han hade var att han alltid skulle sitta med vid matbordet när vi åt. Men han tiggde inte mat. Ibland så fick han såklart smaka på något men då lade vi det i hans matskål. Han var jättesnäll och jättegosig.


Och när han skulle dricka i sin vattenskål på de senare åren så blev det som att man släppte en sten i vattnet, en fontän när han stack ner nosen i vattnet och sedan ryckte han till i hela kroppen precis som att han nyss blivit skrämd av något eller någon. Så man fick nästan alltid torka upp runt hans matskål. Troligen kunde han inte bedöma avståndet till vattenytan. Stackare.


En annan sak som man upplevde när man kom hem var att han satt på fönsterbrädan och tittade på fåglar. Han var jättesnäll med småfåglar det var hans små kompisar. När han hackade tänder och pälsen rester sig, då visste man att det hade kommit en skata eller en kråka, dem gillade han inte.


Oftast när man kom hem från skolan så stod han i vår trappa och väntade på att vi skulle komma hem. Han rusade fram till oss och ville upp i famnen. Det var så mysigt.


När han blev äldre så tappade han lite smaken, han gillade stark mat, yoghurt, jordgubbar, cornflakes, popcorn och salta chips m.m. han var allt en rolig katt han.


En gång för några år sedan, så såg vi att han låg på baksidan med en vit katthona bredvid sig de såg ut att ha en date. Någon vecka därefter så hade han bjudit in henne i vårt hus, han visade runt henne lite men sedan ledde han ut henne samma väg som de kom in, man såg hur han sträckte på sig och drog in magen när hon var här.

Han var väldigt social och han gillade att kramas mycket. Han var också otroligt nyfiken av sig, han var tillexempel med min pappa och kollade när han byggde vår altan.

När det hände något som till exempel att en fotpall ramlade så for han som en raket till rymden för att kika vad det var som hade hänt.


Och om vi hade inskaffat en ny möbel eller om vi hade möblerat om i något rum så var det inte bra alls, det kunde ta en hel vecka för honom att vänja sig vid det, han kollade konstigt på oss och blev nästan lite sur när vi hade gjort det. Så det var inte bra alls. När jag och min syster var små, blev han inte ens arg när vi drog honom i svansen, han visste att vi inte ville honom något ont. Ha var väldigt förstående och klok katt.


Han var den nyfiknaste, mysigaste, snällaste, omtänksammaste, sötaste katt jag någonsin har träffat. Jag saknar honom jättemycket verkligen. Han var helt enkelt världens bästa katt man kan önska sig, obeskrivligt. Han finns fortfarande kvar i mitt hjärta och jag tänker på honom varje dag.

Den falska säkerheten

Vi har alla hört om det stora jordskalvet i Japan. Vi har även hört om att flera kärnkraftsverk har fått så kallad härdsmälta. Men har vi fått veta allt - det är frågan. Enligt aftonbladets hemsida så undanhåller Japans regering information om katastrofen. IAEA:s (International Atomic Energy Agency) chef för säkerhetsavdelningen James Lyons sa den 14 mars 2011:

”Vi har inga tecken på härdsmälta”

”Vad i helvete pågår? TV rapporterade om en explosion men inget meddelades till premiärministerns kontor på en hel timme!” skrek Japans premiärminister Naoto Kan den 15 mars 2011.

”Det är inget alvarligt scenario.” sa Tepcos VD Shimizu om härdsmältan och explosionerna samtidigt som den franska kärnsäkerhetsmyndigheten ASN 15 mars 2011 uppgraderade krisläget i Fukushima till en sexa på den sjugradiga Ines-skalan. Däremot så står Japan kvar med att det bara är en fyra på skalan som betyder: en olycka utan betydande risk.

Vem ska man tro på? Vem vet, kanske källan där jag fått min information inte heller stämmer helt.

Men varför gör de så här då? Är det för att undvika panik, främst bland Japans invånare men också resten av världen, eller är det för att Japan inte vill förlora sitt värde på aktiemarknaden? Bara tänk om radioaktiviteten når Tokyo och resten av Japan. Flera miljoner människor skulle då bli tvungna att evakueras. Vart skulle de ta vägen?

Jag tycker att när regeringen får stopp på bränderna och härdsmältan i kärnkraftverken så tycker jag att de ska lägga ner dem. Eftersom Japan ligger i högriskzon för jordbävningar och tsunamis så borde landet inte bygga kärnkraftverk. De borde istället satsa mer på vatten, sol och vindkraft. Om det i framtiden skulle bli en katastrof som denna igen så skulle det inte bli lika stor förödelse och ingen radioaktiv strålning.

Den radioaktiva strålningen som släpps ut nu kommer kanske att spridas över hela världen och många kommer troligen att bli påverkade av detta.

Jag säger att man inte bara ska lägga ner kärnkraftverk i jordbävningsdrabbade områden. Tillexempel hände det ju en jättekatastrof i Tjernobyl för ett antal år sedan. Därför tycker jag att man ska lägga ner kärnkraftverken här i världen så att människorna kan känna sig trygga utomhus och veta att man inte får i sig en massa radioaktiv strålning. Jag tycker även vi i Sverige borde lägga ner kärnkraften. Här i Sverige driver vi sju av våra tio kärnkraftreaktorer, tre finns i Forsmark och fyra i Ringhals. Från vår kärnkraft kommer ungefär en tredjedel av all el som används i Sverige. Men varför använder vi så mycket av de då kan man fråga sig. Det är för att kärnkraften är en effektiv och driftsäker teknik för elproduktion. Men dock så farlig!

Av. Anton Högbring 8c. Källa: Aftonbladets webb.

Soppatorsk...

Det hela började med att jag och min familj hade bestämt oss för att ta en mysig liten dagstur med vår motorbåt med det vackra namnet Benita, som har namnet skrivet med guld på sidan av båten.

Vi hade en jätte slapp dag ute på en holme som ligger lite utanför den lilla hålan, Ljungskile. Vi hade grillat jättegott kött i vår cobbgrill som det heter. Senare fram på kvällen tyckte jag och min syster att vi skulle ta en tur med gummibåten.

Lite tidigare hade jag småtjafsat med min mamma, så vi sa inte var vi skulle åka. Inte heller hade någon av oss tagit med oss någon mobil så de kunde nå oss om det skulle hända något. Jag och min syster hade tagit med oss en påse bilar som vi satt och åt på när vi hade lagt upp gummibåten på en liten udde på en ö bredvid holmen. Där satt vi och pratade om allt möjligt och tuggade på Ahlgrens bilar, tiden flög i väg och det blev kallare och solen började gå ner. Jag kikar ut mot det öppna havet och får syn på vår båt som hade kurs mot hamnen hem igen. Så vi fick fart att putta i båten i vattnet och börja paddla utåt. När vi kommit bort från det grunda vattnet så får vi fart på motorn och satte full fart mot Benita. När vi börjar närma oss så börjar bensinen ta slut, men vi får i gång den lite till och precis när jag ska ta tag i båten lägger motor av och Benita fortsätter iväg.

Där satt vi och ropade medan den andra rodde för att komma i kapp. Efter någon minut såg vi Benita vända för att komma och hjälpa oss.

På vägen hem berättade mamma och pappa att de inte hade tänkt att åka hem utan oss. Tur att de vände. Annars vet jag inte vad vi hade tagit oss till. Vi hade ju varken mobil eller mat med oss. Vi hade bara tänkt att det skulle vara en rolig grej med det slutade inte riktigt som vi hade tänkt oss.

Som de säger: ”man blir vis av erfarenheterna”

Kungen på strippklubb. Är det okej?

Nu har det börjat pratas om att kungen har varit på strippklubb. Detta skedde för ca en miljon år sedan ... Nej men det ryktas alltså att kungen var på strippklubben Gold Club i Atlanta (usa) när OS ägde rum där. 2001 ställdes ägarna till Gold Club inför rätta i USA. I rättegången kom det fram flera namn på superkändisar, däribland våran svenska kung. Det finns ljudfiler som tydligt pekar på att kungen var där, men han förnekar detta faktum.

Håkan Petterson som var kungens Adjutant under veckan i Atlanta uttalar sig såhär:

" Vi var där för att kolla på OS och det var också det vi gjorde, med avbryt för att äta mat."

Han säger även att man inte, ens av misstag, råkar gå in på en strippklubb om avseèndet är att äta mat.

Varför personalen på Gold Club säger att de har serverat kungen och vet att han var där, det kan inte kungen försvara sig mot. För mig spelar det absolut ingen roll alls om kungen går på strippklubb. Jag menar, vill han göra bort sig, för det är tyvärr det han gör genom att förneka det, så är det upp till honom. Han är en vuxen människa (även om han inte alltid beter sig så ...) och har därmed rätten att bestämma det själv.

Kungen är en levande varelse, och eftersom att vi levande varelser har behov så kan ju inte kungen tysta ner dem, även om han råkade bli svea rikes kung. Varför ta ifrån honom hans kvällsnöje? Det allra bästa är endå att tidningarna skriver att "Silvia ger igen."

xoxo

Varför klappar man händerna?

Härom kvällen var jag på en jazzkonsert. När alla sedan började klappa med händerna fick jag tanken: Varför klappar man händer för att visa att man tyckte det lät bra? Och vem var det som kom på att man skulle göra så?

Det finns lite olika teorier om varför och vart det kommer ifrån, men det är inte bara handklappningen som visar gillande. Det finns andra sätt att visa det på.

Här i norden är det naturligt att klappa händer. Det är för at vi har blivit lärda/hjärntvättade (välj de ord ni behagar) att det är så man ska göra. Det är något man gör automatiskt.

Vissa tror att det uppfanns under Cholera perioden. Klappningen betydde att man var smittad och ingen skulle komma nära. Det tycker jag låter lite dumt.

I det gammla Rom visade man, tex i Romansk teater, uppskattning och gillande på olika sätt beroende på hur bra man tyckte det var. Antingen knäppte man med fingrarna (låter lite KNÄPPT), drog sig i kragen eller så klappade man med platt eller öppen handflata.

Ävan om jag kanske inte tycker att de olika teorierna låter så rimliga så tycker jag att det är mycket intressant hur andra ser på saken. Jag tror att många har tänkt på detta någon gång.

Det kan vara så att när publiken är långt borta så är det lättaste sättet att visa att man tyckte det lät bra att göra ett högt ljud med händerna. Det skulle se mycket konstigt ut förr om det "fina folket" skulle stå och vrålaoch gapa istället. Jag har också hört att den första gången man gör oljud med händerna är när man leker med föreldern och han eller hon lär en att folk uppskattar att folk gör oväsen. Men jag vet inte vad jag ska tro.

En sak är däremot säker. det är att jag alltid kommer att tänka på det när jag hör applåder eller när jag själv klappar händer.

Hundra marshmallows

När jag gick i mellanstadiet hade vi en lärare som inte riktigt var som alla andra lärare. I över 30 år hade han varit lärare i årskurserna 4-6, han hade under hela tiden haft samma klassrum, han har haft samma upplägg med både uppgifter och läxor, systemet han hade byggt upp var att han skulle behöva göra så lite som möjligt och ändå lära oss så mycket som möjligt (men främst göra så lite som möjligt). Plus allt detta var han också ovanligt bacillrädd, hans händer var nästan uppluckrade av handsprit och han tog aldrig i ett dörrhandtag. Dessutom ansåg han att han skulle hålla i alla lektioner, så till och med i gymnastik hade vi honom som lärare, även om skolan hade en heltidsanställd gymnastiklärare.

Men den här dagen när jag gick i femte klass hade vi hemkunskap på schemat. Vår lärare delade in oss i tre grupper, två grupper fick måla och den sista gruppen hade hemkunskap (för det fanns inte plats för oss alla i rummet där vi hade lektionen). Jag tror inte vår lärare hade lagat mat sen han flyttade ihop med sin fru men ändå skulle han hålla i lektionen. Vi var först ut, på egen hand hade vi fått väja recept och utan hjälp av lärare var nu tio upphetsade femteklassare på väg ner mot centrum för att handla ingredienser. Kakorna vi hade valt ut (för det var en självklarhet att det skulle vara sötsaker) var en marshmallow kaka och någon sorts fudge. Vi stormade in i ICA, affären var tom på kunder och vi tog upp vår inköpslista som vi smart nog hade gjort. Vi började springa omkring som små myror och leta varor, för att vara ärlig så kom det i lite annat också som inte fanns med på inköpslistan. Nu hade vi kommit till ”marshmallows” på inköpslistan och i boken där receptet stod i hade det blivit ett tryckfel. Tryckfelet var att de hade glömt att skriva till viktenheten, så på vår inköpslista jag hade i handen stod det 100 marshmallows istället för 100 gram marshmallows. Så för att vara på den säkra sidan lade vi i sju stora påsar av den dyra sorten. Nöjda och glada gick vi till kassan, för endast sexhundrafemtio kronor hade vi lyckats handla ingredienser till två kakor.

Väl tillbaka i klassrummet lade vi in kvittot i en låda som vi hade blivit tillsagda och började släpa upp matkassarna till rummet där vi skulle ha hemkunskap. Vår lärare låste upp och eftersom han inte visste mer om att laga mat än vad vi gjorde lämnade han oss och sa att han skulle komma och titta till oss då och då. Vi började med fudgen och det var bara att blanda alla ingredienser och koka dem. Sedan hällde vi över allt på en plåt för att låta det stelna. Samtidigt höll några andra på med bottnen till marshmallowkakan. Hittills hade allt gått hyfsat, förutom att ett ägg hade gått sönder. Men lugnet skulle inte bevaras länge för nu var kakbotten klar och garneringen, som bestod av smält marshmallows, skulle göras. Intet ont anande delade vi in oss i två grupper, den ena gruppen smälte marshmallows i en kastrull på spisen och den andra gruppen började smälta marshmallows i mikro. Kaoset var totalt, det fanns marshmallows överallt. Vi hann smälta sex paket innan det gick upp för oss att det var på tok för mycket garnering till en sådan liten kaka. Jag vill inte ens försöka komma ihåg hur det såg ut i mikron efteråt. Men just då var fortfarande allt underbart, vi åt så det stod härliga till. Det vi åt var en bit välgjord marshmallowskaka och en enorm mängd smält marshmallows med chokladsås (eftersom fudgen såklart inte hade stelnat).

Men denna historia avskräckte inte vår lärare och de följande lektionerna resulterade i: en brandkårsutryckning sedan en grupp bränt pannkakor, två slängda toscakakor när några hade lagt i över dubbla mängden smör samt en ingredienskostnad på ca 1500kr.

Väder

Väder
Ja vädret här är verkligen fantastiskt. Det är fint väder nu för annars är det tråkigt och trist väder och det roliga är att gris på franska betyder grå. Det som hände mig är att jag blev så blöt när jag fick gå ut i skogen. Men då var oturen framme för att jag hade mina Coverseskor på mig, så jag blev skitblöt som jag sa förut. Sedan gick vi ut till en is och jag ramlade så jag blev ännu mer blöt. Sen ramlade jag en gång till och då såg det ut som jag hade duschat eller ramlat igenom isen, fast då skulle jag se ut som en isbit nu. Men snön är borta och det är ungefär 15 grader så nu kan man ta fram grillen och grilla.

Krönika - Kungafamiljen

Det finns en viss svenska familj som jag hatar extra mycket. Dem kallas mer informellt för kungafamiljen men går egentligen vid namnet Bernadotte. I åratal har dem små ätit på våran ekonomi som råttor. Dem är skamliga. Efter personligen bara blivit mer och mer irriterad är jag bara tvungen att kasta lite skit på dem. Eftersom ingen annan vågar så får väl jag göra det.

Förra året, 2010 drog staten ungefär 20 miljoner svenska riksdaler från skattebetalare, så att Prinsessan Victoria skulle få gifta en pundare från Närke.

I Stockholm sitter dem på sina rumpor och tittar på Doobido eller andra dylika TV-program. Skattebetalarna bjuder på mjölk, smör och papper som de använder för att torka av deras fettiga fingrar efter dagens intag av bearnaise sås, men va har dem för funktion? Vad det än är så är det antagligen inte värt det. Många säger att de är en svensk stolthet. Jag säger skicka dem i exil till Svalbard, tillsammans med resten av alla andra kungligheter runtom världen. (Nej, påven du kommer inte undan)

Där kan de leva tillsammans och dra nytta av varandras svagheter och styrkor, de kan leva på alger och plankton. De kan rida isbjörnar och starta små klaner med varandra. Om dem fryser kan dem väl telefonera Island, jag har hört att de har många vulkaner som de lätt kan exportera, Glöm inte att sätta en kupol över Svalbard så Prins Daniel inte rymmer. Alternativ skulle vara en lång häck.

Oddsen säger att de kommer dö av hyperventiliation när de märker att deras Oreo-förråd är slut, men det är okej! Vi kommer inte ens märka det. Förutom Bohuslänningen som kommer att göra en extra insatt spalt på några ord om detta, detta kommer dock bara på plats sextiosju utav de mest lästa artiklarna.

Alla monarkister borde tänka till lite på hur mycket pengar som bröllopet kosta och på hur många tårtor man kan kunde köpt av det, och hur glada folk skulle bli när de fick en tårta var. Någon politiker borde verkligen göra något åt detta, men alla politiker är för fega och har försättit sina liv i en slags vanföreställning, där de har övertygat sig själva att han är ett ”ansikte utåt” och är symboliskt viktig för Sveriges välmående.

Ingen verkar våga reagera, men det är ju helt omoraliskt fel att ge ut pengar till dem när familjen Andersson behöver dem för att installera Animal Planet HD på sin TV-box.

Galna huliganer får inte gå till baren

När jag satt och tittade på fotbollsmatchen mellan LSK och Hammarby, så fick jag höra att matchen mellan AIK och Assyriska hade avbrutits på grund av att ett par AIK fans hade kastat bengalsiska eldar på domaren efter ett domslut som dem inte tyckte om.

Efter det som hände under matchen mellan AIK och Assyriska tycker många att en del matcher skall spelas utan publik. Men jag tycker att det är fel och att man skall hitta dem som har orsakat det och inte straffa alla som vill se på fotboll.

Det finns en stor skillnad på en supporter och en huligan. En supporter älskar sitt eget lag och kommer för att heja fram det laget. En huligan är en person som oftast inte bryr sig om fotbollen i sig, utan kommer till matchen för att hata motståndarna. När två lag med huliganer i båda lagen möts kan det ofta bli bråk.

Men varför blir det bråk så ofta? En orsak kan vara att många dricker alkohol innan matcherna och blir fulla vilket kan ställa till med problem. Det pratas om att man skall avstänga huliganerna från matcherna. Det kan vara en lösning men hur skall man då få reda på vem man skall stänga ute.

Man skulle kunna filma läktarna där man vet att det finns huliganer. På så sätt kan man hitta de som är bråkmakare. Lyckas man fånga de under matchen kan dem få som straff att städa upp på stadion efter matchen, inte bara sitt eget skräp utan alla andras också.

Ett annat sätt att hjälpa till att komma till rätta med problemen är att förbjuda alkoholförsäljning under matchdagen. Jag tror att det är många som är alkoholpåverkade under matcherna.

Jag tror att huliganerna får småbarnsfamiljer att inte vilja gå på matcherna eftersom att det kan vara riskabelt. Om det fortsätter på det här viset så kommer man antagligen spela inför tomma läktare. Det kommer att drabba klubbarna eftersom att då får dem inga pengar från inträden. Blir det inga pengar från inträdet, så blir det inga spelarlöner, då blir det inga spelare till laget och då blir det inga fotbollsmatcher.

Det drabbar också den vanliga befolkningen. Dem som vill se på fotboll kommer kanske inte att kunna se det mer för att huliganerna sabbar det.

Själv har jag varit med om bråk på fotbollsmatcher. Det var mellan IFK Göteborg och AIK. Jag var nära på att få en bengalisk eld i huvudet. Det var även när jag skulle gå ut ifrån arenan, då såg jag två meter framför mig en man som blev nedslagen. Det var en läskig händelse som gjorde att jag hade svårt att sova den natten.

Jag tycker att man borde förbjuda alkohol på restauranger och pubar innan matchen. Det kan hända dåliga saker under matchen annars. Man borde även försöka leta upp vilka som är dem riktiga huliganerna och sätta i ett register så man håller koll på vilka dem är.

Till sist så är det viktigaste att lära huliganer att bli supporters genom att älska sitt eget lag och inte att hata sin motståndare. Då trivs all och vi får det roligt på läktaren och kan sjunga som Hammarbys hejarklack gjorde mot LSK.

Dissad av Europa

I över 30 år har Europa och omvärlden absolut dissat Västsaharakonflikten. I över 30 år har det västsaharianska folket ignorerats och illabehandlats. Jag vet ju inte hur andra människor gör när de vill visa medmänsklighet, men att resa en 220 mil lång mur med vakttorn, 150 000 vakter, miljontals minor och hela köret, och dessutom mellan Västsahara och dess befolkning är ju faktiskt enligt mig inget alternativ. Det är ju bara absurt och omänskligt. Det kallar jag mobbing på hög nivå, riktigt hög nivå.

Västsahara är en relativt liten nordafrikansk stat som mellan 1884 och 1975 var en spansk koloni, och när alla europeiska stormakter på 1900-talet gav upp de flesta av sina kolonier gjorde även Spanien det. Men de kunde inte låta bli att retas lite med sin lillebror. De lämnade landet helt utan försvar och hjälpte sedan Västsaharas grannländer att invadera landet och driva ut befolkningen. Och det är ju bara löjligt. Ett land ger bort ett land till ett annat i present. Och folket då? Jo, de fick ta sitt pick och pack och vandra över till Algeriet. Och där har folket fått sitta i sina smutsiga flyktingtält i snart 40 år. Det finns barn som har fötts där, växt upp där, blivit vuxna, skaffat familj och dött där. Flyktinglägret är det nya Västsahara. Det nya landet.

Det värsta med det hela är att Europa inte bryr sig. Västsahara har varit under den tredje längsta ockupationen genom tiderna och vi gör ingenting. Vi i Europa, som enligt mig har ett stort ansvar för att reda ut det trasliga nystanet, borde ju faktiskt åtminstone reagera. Vi i västvärlden har på något sätt skapat oss en bild för oss själv om att väldens alla stater är oberoende av varandra, men jag tror att det är fel. Fel, fel och åter fel. Jag tror att om vi ska överleva som ras, om själva männskligheten ska överleva så måste vi hjälpas åt, visa medmännsklighet, och inte försöka kontrollera. För det är väl det som allting handlar om egentligen. Kontroll. Marocko vill och kan kontrollera Västsahara, för Marocko vinner på det. Även västvärlden gör det och ignorerar därför sanningen.

År 2006 tecknade EU ett fiskeriavtal med ockupationsmakten Marocko. Själva Västasahara får inte ett öre för det, men eftersom att Marocko har kontroll kan det göra hur det vill. Och EU känar ju såklart på det. Sverige var det ända landet EU-landet som satte sig upp emot de andra länderna och röstade emot. Men en röst räcker inte långt. Inte ens de miljoner röster som ekar i flyktinglägret räcker. Många västerländska storföretag är där och fiskar ut det rika beståndet utanför Västsaharas kust, till och med svenskar och norrmän, och vi som strävar efter att vara världens mest jämställda länder. Men det är ju en klar motsägelse för om vi ska vara jämställda, räknas då inte människorna i flyktinglägret som människor? Ska inte de vara jämställda med oss om vi nu bor på deras mark? EU måste agera. För det är först då som det kan händ något. Ganska logiskt.

En gång när jag gick hem ifrån skolan, en helt vanlig dag, så gick jag som vanligt förbi ett vitt hus precis innan man kan se mitt hus. Det brukar stå en liten, kaxig, svart hund i fönstret som vetter ut mot vägen och den här gången var inget undantag. Den står alltid där, som om det var det den var skapad för, och vanligen brukar jag ignorera den total och bara gå förbi utan att slänga en blick på den. Det enda som blir konsekvensen av det är att hunden fortsätter skälla på mig genom fönstret tills jag är utom synhåll, då sluter den. Men den här, helt vanliga dagen tänkte jag prova något nytt, jag tänkte inte ignorera den utan istället stanna och bara stirra på den. Den stod som vanligt i fönstret och skällde och jag ställde mig mittemot den och stirrade. Jag stirrade länge och intensivt och hunden stirrade tillbaka och skällde. Det hela kunde liknas vid ”stirrleken” då man ska stirra på varandra till någon av parterna börjar skratta. Men varken jag eller hunden började skratta (vilket nästan var lite synd för jag har aldrig sett en hund skratta) utan det som hände var att hunden tystnade för att tillsist sluta skälla helt. Den vänd till och med bort blicken som om den skämdes över något. Det såg lite snopen ut. Det tänkte kanske: ”nee, det här var ju inte meningen. Han skulle ju bli jätte irriterad och gå sin väg.”
När hunden hade tystnat slutade jag att stirra och tänkte för mig själv att jag hade vunnit över hunden, jag hade kontrollerat den och vunnit. Men så fort jag vände bort blicken och fortsatte att slita lite på mina skosulor hörde jag skällande igen, och jag tänkte att naturen nog inte går att kontrollera. I alla fall inte i en längre period. Det är bara vi människor som har skapat oss en illusion av vad som är att ”kontrollera”. För om naturen inte går att kontrollera, vilket är en direkt sanning som man lätt ser bara genom att stätta på sin TV och se det senaste ifrån jordbävningen i Japan, så går väl inte heller människan att kontrollera. För människa är ju en del av naturen, ett djur. Det är inte meningen att man ska kunna kontrollera naturen, ingen mår bra av det, ingen.

Västsahara är nu ett land utan ett folk, utan ett styre, och utan någonting att säga till om. Man har visserligen en exilregering som har fått det 32 % av landet som är utanför muren. Alltså inte vi kusten. Västsahara består precis som så många andra nordafrikanska stater mest av öken och fiske var det ända landet kunde stötta sig på.
Självklart var fiske möjligheterna ända som Marocko tog ifrån landet. Det mest värdefulla. Men så brukar det ju vara. Om du är en inbrottstjuv och är inne i ett hus så tar du väl klockor, plånböcker och mobiler hellre än en gammal kolrot? Du tar väl hellre fiske och pengar istället för sand. Jag tycket att det är girigt och utan respekt av EU att stödja att fiskeriavtal med Marocko och snäppet värre är väl att faktiskt ockupera landet och välkomna avtalet med öppen famn.

Något måste vi göra (när jag säger ”vi” menar jag främst Europa) för det var ju faktisk ett EU-land som försatte Västsahara i den taskiga situation som landet faktiskt är i och jag tycker att Sverige ska hålla avstånd ifrån Västsahara och kämpa för att riva ner tältlägret till minsta tältpinne och låta folket flytta tillbaka till sitt land.

Vägen till skolan

Jag minns det som igår, de låååånga minutrarna till skolan med miniskidor, fruktansvärt kämpigt men så segt och roligt på samma gång. So let’s begin..

Allt började en dag då och jag min käre vän Johanna satt och funderade över livet.
Eftersom snön hade legat ett tag och inte verkade vilja försvinna de närmaste veckorna hade vi nu tröttnat på att gå till skolan och cykla var ju inget alternativ. När vi sitter där och deppar slår det oss… vi tar miniskidorna till skolan imorgon!

Tiden gick och när den stora dagen var inne ringde klockan tidigt. När klockan sedan var 7.15 denna fredag var humöret på topp. Plingplong! Nu messade Johanna, hon var på plats! Dags att snöra på sig skidorna för vårt uppdrag.

Vi hade varit taktiska i vårt val av väg, vi skulle ta vägen där alla bilar för den måste ju vara lättast att ta sig fram på tänkte vi. Så lurade vi blev!

De första fem minuterarna var roliga och vi var spända över hur detta skulle gå. Efter ytterligare några minuter hade vi nästan inte kommit någon vart. Men humöret var fortfarande gott. Detta var ju hur roligt som helst. Vi kämpade vidare, 2 steg fram och ett lite längre glid tillbaka.

Allt vi såg var snö och återigen vit snö. Det hade snöat mycket under natten och vägen var fortfarande täckt av all denna snö.

Nu var det helt plötsligt inte lika roligt som vi hade tyckt när vi startade. Visst, vi skrattade fortfarande väldigt mycket när vi allt oftare ramlade fram på de små skidorna av trötthet. Vi fick kämpa mer och mer för att överhuvudtaget ta oss fram på skidorna som sjönk ner i den meterhöga snön. Det fanns tillfällen när vi inte trodde vi skulle hinna fram till skolan innan den stängde för dagen.

Men tiden rullade sakta på, 20 minuter sena kommer vi trötta och andfådda in i klassrummet med skidorna och stavarna släpades efter oss.

Tack gode gud!!!! Äntligen framme!

Det finns personer som har frågat oss varför vi inte tog av oss skidorna och gick istället. Här kommer svaret, har man gett sig in i leken får man leken tåla!

Den stora flytten

Svetten dryper ner över min panna när jag sitter fastspänd i bilen mot skolan. Det känns som jag är en seriemördares offer som inte kan lämna bilen på något sett. Min låtsas pappa vänder sig mot mig och säger att allt kommer bli bra och att jag kommer ha en jätte rolig dag. Det är ju inte han som behöver börja i en helt ny klass, i en helt ny skola i en helt ny stad. Men så blir det när man har en låtsaspappa i en stad, som ligger en timma från Göteborg.

Allt började med att min mamma som levt ensam i 6 år träffade en man från den lite mer avlägsna tätorten Ljungskile… jag vet okänt. Efter ett tag berättade mamma att vi skulle flytta in hos honom och hans tre barn i Ljungskile. Jag blev så förvånad att jag började flabba och trodde hon skojade. Men när hon visade sitt lite mer allvarliga uttryck, nästan som i Gudfadern fattade jag att det inte var ett skämt. Jag frågade om det var typ tio minuter till Ljungskile eller något och då berättade mamma att det tog en timma att åka dit. Hon sa att det fanns en jättebra skola där. Jag hade huvudvärk så jag satte mig ner och tänkte lika tyst som en mus när jag satt där i soffan. Mamma sa att jag skulle få massa nya vänner och att luften där är mycket bättre. Jag är ju inte den som gillar att träffa nya personer men jag trodde det skulle vara kul. Eller vad säger jag, jag var skitskraj att börja i en ny klass.

När man gått med vissa vänner i hela sju år i samma klass vill man ju inte bara säga hej då. Men det var det man fick göra. Alla kompisar trodde jag skojade men när de såg mitt seriösa ansikte som är lika sällsynt som ett barn som inte gillar glass. Så visste det att de skulle förlora deras klass enligt dem roligaste vän. Men sagt är gjort och efter sju år lämnade jag Nya lunden.

Jag behövde vänta i fem veckor innan jag skulle börja i skolan och det var ju verkligen så himla sorgligt. Men så kom den dagen då jag skulle börja i den nya skolan. Jag hade ju inte pluggat något på de veckorna jag varit hemma så jag trodde jag skulle sitta där i klassrummet som en zombie och bara stirra på tavlan. Jag gick in i skolan med en klump i halsen och bad till Gud att jag inte skulle göra bort mig.

Men det gick bättre än väntat och jag har träffat kompisar och jag trivs i min lite större familj med en flummig syster, två jobbiga bröder och en sur gubbe. Men jag är exakt samma person som i Göteborg och det funkar både i skolan och i hemmet. Ja, för att vara en zombie förstås!

Grusa och salta på vägarna!

Tänk att du är ute och går en solig vinter dag, och solen värmer ditt kala ansikte. Du tänker inte på att det är väldigt halt ute, utan bara njuter av livet. Helt plötsligt ramlar du ihop på den is halkiga isen, och hamnar på ditt ena ben och du hör att det knäcker till. Du känner smärtan i benet, och det börjar sprida sig till hela kroppen. Du är helt ensam och igen kan hjälpa dig. Du försöker stå upp men kroppen orkar inte hålla uppe dig, så du bara ramlar ihop. Du märker ditt ben är brutet vad ska du göra?

Jag tycker det är väldigt viktigt att man ska grusa vägarna. Tänk när det är väldigt halkigt och dem inte har grusat eller saltat. Så kan man ju faktiskt ramla och bryta ett par ben.

När jag och några kompisar var på väg till skolans matsal, var det glashalt och de hade inte grusat. Så vi halkade runt på den glashala isen. Jag ramlade och drog ner dem och vi började skratta. Det såg säkert jättekul ut, som tur var bröt vi inte några ben, för det kan ju faktiskt hända!

Tänk på vad många olyckor, som händer i trafiken på grund av isen. Om de började grusa och salta bättre, behövde det inte vara så många människor som var tvungna att åka till sjukhuset, för det dras ju på skatten.

Jag tycker särskilt synd om dem gamla pensionärerna. Om dem ramlar en gång så kan dem ju bryta flera ben. För de är lite mer ömtåliga än oss, och inte så starka.
Jag säger bara grusa och salta vägarna bättre!

Poängrysare

Förra helgen så tog finalen i Globen plats. En final som många hade väntat på. Jag pratar såklart om finalen i Melodifestivalen. I början av kvällen hade vi tio starka bidrag och alla människor hemma i TV-sofforna hade olika favoriter. Två timmar senare visste vi vem som skulle representera Sverige i Eurovision Song Contest 2011. Killen som hade besegrat alla andra bidrag var många småbarns favorit och heter Erik Saade. Visst han må vara många i svenska folkets favorit, men inte min. Nu är frågan bara, kommer han klara pressen att ta Sverige till topp tre? Åtminstone vidare från kvalet?

Innan finalen skulle sändas fanns det många olika teorier om hur den skulle sluta. Enligt Aftonbladets läsare skulle The Moniker stå som segrare medan enligt Expressen var det Eric Saade. Många såg även Sara Varga, Danny och Nicke Borg som storfavoriter. Ett bra nummer som glöms bort lite är Swingflys, tycker jag.

Det första bidraget var min personliga favorit. Danny Saucedo med låten "In the club". Med sin dans sjunger han sig in mångas partyglada discohjärtan. När han syns på scenen hörs mycket skrik från alla glada fans. Själv tycker jag han är duktig från början till slut. Dessutom är det ingen mer än Erik Saade som kan leva upp till Danns coola dans. När sista refrängen är sjungen tänker jag återigen att nu borde segern vara klar.

När vi kom till bidrag tre var det The Monikers tur. Den tredje favoriten av alla bidrag. Sångaren Daniels popularitet har stigit mycket efter att han tagit sig vidare från andra chansenveckan innan finalen. Han hade som sagt mest röster hos Aftonbladet och bara några procent ifrån Eric Saade hos Expressen. The Moniker fick arenan i gung med refrängen som sätter sig superlätt i huvudet... "Oh my god, oh my god, It's a wonderfull suprise, I'm in love, I'm in love and I cann't get enough, OOh la la, ooh la la Don't ever want this to be over". Personligen var han ingen favorit för mig. Mer ett pinsamt bidrag som inte fick gå vidare.

Sista bidraget ut var Eric Saade. Man hade redan innan uppträdandet förstått att han var en riktigt stor konkurrent till de andra artisterna. Responsen Eric fick när han visade sig på scenen var stor. Det hördes mycket skrik så fort Sveriges populäraste "manboy" log, sjöng och låtsades krossa glas. En orsak kan vara att läktarna dominerades av partyglada småbarn och tonåringar. Själv tycker jag att han är en väldigt duktig dansare men glasburen förstör numret lite. Visst den hör ihop med storyn han berättar men den är mest farlig! Under framträdandet fick han till exempel glassplitter i ena ögat. Det är inte ens säkert att Eric får använda sig av kuben i Düsseldorf. I så fall undrar jag vad hans uppträdande blir utan kuben? Det är ju den som är mångas favorit.

Efter att elva olika utlandsjurys hade röstat ändrade jag min tankt om The Moniker lite. Daniel låg nu trea med sina femtiofem poäng. Kanske skulle The Moniker ha en chans i Tyskland? På andra plats hittade vi Danny med sjuttionio poäng. Skulle helt klart ha en chans utomlands! Uppe i toppen hittade vi Eric Saade med sina åttioen poäng som kunde vinka till Brolle med minst poäng, bara ynka åtta.

Nu väntade bara tittarnas röster. Med stor spänning satt hela 3 667 000 tittar och väntade på att få höra resultatet. Efter att de ganska stora favoriterna Nicke Borg och Sara Varga fått sina låga poäng av TV-tittarna så slutade de bara på åttonde och nionde plats. En flopp och många var besvikna. Själv var jag bara glad över att jag vunnit flera vadslagningar mot kompisar. Jag trodde inte heller att Sara Varga skulle ta sig långt i Tyskland. Den är en hemsk, men fin låt som handlar om misshandlade kvinnor. När den sen ska göras om till engelska tror jag inte att den har någon chans. Det var lite när The Moniker fått den tredje största TV-tittarpoängen, 69, som det blev klart att han slutar på tredje plats. Det var då det riktigt spännande började. Danny hade sjuttionio poäng och Eric Saade åttioen. Den som skulle få den högsta TV-tittarpoängen skulle stå som segrare. Efter ungefär en minut, som kändes som flera, så ropade Marie och Rickard ut att sjuttio-poängaren går till Danny vilket gjorde att han slutade på en andra plats med hundrafyrtionio poäng. Det betydde att Eric Saade stod som segrare med hundratolv tittarpoäng och slutade på hundranittiotre poäng. Tävlingen var avgjord.

Vissa personer gick och la sig den kvällen med ett leende upp till öronen. Vissa personer gick och la sig besvikna. Jag gick och la mig med något mittemellan. Hur gick du och la dig?

En framtid eller pengar

En helt vanlig kväll klockan nio jag sitter i vardagsrummet och sätter på tv:n. Det första jag skådar är ett ödelagt Japan. Folk rusar runt och söker efter deras anhöriga. En stor jordbävning har ägt rum. Den har bildat en tsunami som har slagit mot Japans östra kust. De berättar även att ett kärnkraftverk har skadats och kan börja läcka ut radioaktivt avfall.

Repotaget är slut och nyheterna går över till ett annat reportage som gjorts i Sverige. Det handlar om en ansökan till staten om tillåtelse att företaget SKB ska få bygga en inkapslingsanläggning i Oskarshamn. Alltså en plats att förvara allt kärnavfall. SKB berättar att detta kärnavfall kan vara under marken i 100000 år utan att komma i kontakt med människan. Kan detta vara möjligt. De pratar i ena stunden om Japan där ett kärnkraftverk nästan läckt ut avfall. Sedan samtidigt här i Sverige ignorera vi det fullständigt och vill bygga ännu en kärnavfalls anläggning och låtsas som om japan inte finns. Detta tycker jag är skamligt. Nu har naturen precis visat vad kärnkraftverk kan ställa till med när t.ex. en jordbävning inträffar. Då är vi så smarta att försöka bygga fler kärnkraftverk. Är detta egentligen det vi borde göra?

Jag tycker vi borde ta in det som hänt i Japan och fundera på om vi verkligen ska fortsätta med dessa kärnkraftverk. Det kanske inte är så säkert som vi tror i dagens sverige. Hur kan de säga att avfallen kommer bli orörda i 100000 år. Naturen kan förändras helt under den perioden. Det kanske blir högre temperaturer som gör att Sveriges landskap förändras helt och hållet .

Jag tror att vi behöver hitta en lösning och detta fort. Kanske försöka satsa pengarna som vi sätter på kärnkraftverk, på forskning om miljövänliga elkällor. För om vi väntar och forskar i ungefär 200år kommer vi antagligen komma på en ny el källa. För om man kollar bak i tiden till år 1800 alltså för 200 år sedan så kan vi se vilka stora förändringar som hänt fram till idag. Därför tror jag att de kommer finnas stora förändringar om 200år som vi inte kan föreställa oss.

Därför känns det dumt att fortsätta med kärnkraft. Eftersom det gör flera stora ärr i jorden som aldrig försvinner. Det vore synd att förstöra något så fint. För även om vi kommer på någon ny el källa som är bra för miljön. Kommer kärnavfallen fortfarande vara kvar i jordens grunder. Vilket skulle vara förödande.

Jag tycker hela världen är för girig. Många forskare och uppfinnare vill bara hitta mer och uppfinna mer. Direkt när de kommit på något nytt så är de hur positiva som helst de säger att det inte finns några nackdelar med deras produkter. Men ofta finns det nackdelar som de kommer på när det först är försent. Detta känns väldigt onödigt.

Kanske vi borde tänka efter mer innan vi börjar med något nytt. Vad finns det för nackdelar? Är produkten miljövänlig? Inte bara tänka på pengar, pengar och åter pengar. För det är det som driver oss till miljökriser. Kanske vi skulle tänka lite mer på miljön istället för våra kära pengar. Annars kommer det inte finnas någon framtid.

En annan sak som känns onödigt är när det finns chans att rädda miljön genom ett avtal att sänka utsläppen med 20 % så finns det vissa länder som inte skriver på. Detta känns patetiskt. Det ända de tänker på är sina pengar. Det vi borde göra är att visa mer respekt för naturen. För om vi inte tar hand om den så kommer den förändras helt och många av våra djur kommer dö ut.

Det jag vill komma fram till är att även du som person kan förändra världen. Kanske duscha lite kortare. Ta din cykel istället för att använda din bil och sluta komma med dåliga ursäkter som ’’Jag har ont i benen’’ bara för att du vill slippa. För om inte du gör något kommer inte jorden ha någon framtid.

För om vi inte gör något nu! Kommer katastroferna bli allt tätare och farligare och till slut kommer det inte finnas någon jord kvar. Men som det ser ut nu så är de det folk vill…

En annorlunda rädsla

Något som de flesta människor har eller har upplevt någon gång i sitt liv är rädsla. Rädslor kan vara olika. Man kan vara rädd för allt möjligt, från bakterier till bomber och från sjukdomar till hundar. En utav mina rädslor är lite åt det speciella hållet. Enda sedan barnsben har jag varit rädd för vakuum- toaletter. Alla vet kanske inte vad som är så speciellt med sådana toaletter? Saken är den att istället för att använda så mycket vatten som man gör under spolningen i vanliga toaletter, så använder man sig till större del utav ett sätt att suga upp det som vi gör oss av med. Därför används vakuum-toaletter på färjor och andra ställen där man inte har tillgång till avlopp. Ljudet som uppstår när man spolar hos vakuum-toaletter är annorlunda, inte som det vanliga rinnande ljudet man är van vid, utan mer som det dovaste åskmoln.

Jag minns när jag skulle åka färja över till Danmark med min familj. Jag var fem år gammal och skulle gå på toaletten. Jag ställde mig i toalettkön och väntade på min tur. Än så länge var jag lugn. Snart trädde de höga gråa båsen upp framför mig. Jag sträckte fram min hand, vred om dörrhandtaget och klev in. När det var dags att spola så tryckte jag ner den silvriga knappen som jag alltid hade gjort. Saken var den att det var första gången som jag någonsin hört en vakuum-toalett i verkligheten och ljudet som uppstod när jag spolade kröp igenom mig som den värsta skräckfilm. Jag blev rädd, backade in med ryggen i plastdörren och fumlade med låset en stund för att slutligen springa ut ur båset livrädd. Människorna som stod i kö utanför måste ha undrat var det var jag höll på med.

Några månader efter den händelsen så var jag på bio för att se premiären på en film. Mitt hjärta dunkade snabbare då det var dags för mig att gå på toaletten och då jag längst inne i rummet skymtade en toalett av plåt. En vakuum-toalett. När jag hade tryckt ner knappen för spolning så rusade jag fram till dörren i hopp om att slippa höra ljudet som jag fruktade så. Jag ryckte i handtaget tre gånger innan jag slutligen förstod att dörren hade gått i baklås. Därför tvingades jag stå kvar i det klaustrofobiska lilla rummet med mardrömsljudet i mina öron. Detta var kanske ett bra sätt att lära mig att stå ut med ljudet.

Att vara rädd för vakuum-toaletter kan man tycka är en konstig fobi, vilket även jag tycker, men det är faktiskt något som jag tycker är väldans obehagligt. Efter att jag blev skrämd den gången på färjan så uppstår det samma känsla inom mig varje gång jag spolar i en vakuum-toalett. Ljudet får det att kännas som att jag maktlöst skall dras med ner i det svarta hålet.

Jag har flera gånger ställt mig frågan; varför måste ljudet låta så förskräckligt högt? Ljudet kan omöjligt vara bra för något? Det stör bara omgivningen och ron man bör få inne i badrummet. Varför vill man skrämma små barn med sådana hemska ljud? När jag var mindre hörde jag flera andra som tyckte att ljudet var fruktansvärt, precis som mig. Jag tycker att man borde dämpa dånet som ljuder vid spolning. När man ändå är i farten och ersätter det otäcka ljudet med ett mildare så kan man ju också döpa om toaletterna till något som låter mindre skrämmande.

Efter alla de gånger som man går på bio, åker färjor och använder vakuum-toaletter, så borde man ha vant sig vid ljudet. Det har jag delvis gjort, men när jag var mindre så utvecklade jag en taktik för att undgå oväsendet. Innan jag spolade så tvättade jag händerna, sedan så pressade jag ner silverknappen och någon sekund senare så hade jag tryckt ner dörrhandtaget och hoppat ut ur badrummet.

Kanske skulle man kunna återvinna materialet som toaletterna är gjorda utav? Det finns säkert en mängd andra alternativ än att bara slänga iväg dem.

Avslutningsvis vill jag ännu en gång upprepa vart jag vill komma med min krönika; jag vill se alla vakuum-toaletter borttagna och bortförda ur min åsyn - för alltid.

Hur ett Coca-Cola-dygn kan sluta

Man kan bara säga detta på ett sätt, jag älskar Coca-Cola. Det är förstås därför jag tänkte ta och skriva om det. Jag har många berättelser om Coca-Cola och jag tänkte ta och skriva ner en som hände för någon månad sedan. Mycket kan hända eller hur, så är ni beredda?

Jag och min kompis bestämde oss för att ha en Coca-Cola-dygn, då vi båda är förtjusta i cola. Vi bestämde att varje timme ta en 33 cl Colaburk. Vi startade klockan 18.00. Nästa dag skulle vi ha cup med foltbollslaget, vårt fotbollslag övernattade på en skola i Stångenäs. Skolan var rätt så ny renoverad. Vi gjorde oss alla hemstadda och bredde ut våra sovsäckar över hela golven. Eftersom vi skulle ha coladygn så sov vi inte på hela natten, vi tänkte att det skulle bli roligare på det sättet. Vid klockan tre kände man av energi kickarna från colan. Man kunde inte riktigt tänka klart, allt var plötsligt väldigt roligt. Minsta ord så började vi skratta och vi var bara allmänt glada. Hela fotbollslaget satt och kollade på medan vi skrattade åt våra roliga skämt, jag kommer ihåg att någon i laget kommenterade att Coca-Cola egentligen är grön. Jag och cola- polaren skrattade bara och skålade med den tionde colaburken.

Klockan tickade vidare och plötsligt så var det dags att värma upp för den första matchen på cupen för vårt lag. Alla var taggade medan jag och Coca-Cola-polaren var rätt så sega. Kroppen kändes tung och magen skumpade upp och ner, det var som en fisk i magen som simmade runt. Uppvärmningen var bland det värsta jag har varit med om. Känslan som gick igenom min kropp var inget att leka med. Utan sömn på över 32 timmar så gick vi in på fotbollsplanen, åter kom spykänslan och under de femton minuterna vi spelade var spykänslan kvar.

Även om jag älskar Coca-Cola så kan jag meddela att det blev för mycket av det goda även också för mig. Vad har vi lärt oss av det här? Att man inte ska dricka 24 burkar Coca-Cola, utan sömn för att sedan idrotta. Vad hade du gjort om du var i mitt ställe? Hade du spelat matchen och hoppats på att inte spy eller hade du stått över? Ett hett tips till er alla där ute, drick inte Coca- Cola när du ska träna eller idrotta.

I efterhand kan både jag och min Coca-Cola polare skratta åt händelsen. För en sak är säker, vi älskar Coca-Cola. Jag kan också säga att de där energikickarna har blivit värre, förut var det efter fem burkar cola. Dricker jag ett glas cola så kommer kicken med än gång. Man känner sig extra glad och fnittrar åt allt.

Så vill du ha extra kul med mig, ge mig ett glas cola så lär vi ha kul till solen går upp igen!

Konsert!

Strålkastarna tänds och jag ser publiken växa framför mig. Mitt på senen står vi, tänk om någonting går fel, tror jag dem flesta tänkte men för mig att stå där kändes mäktigt. Jag kände bara all tid som vi hade, iallafall jag hade, lagt ner på den här konserten var värt det, Thomas räknar in 1 2 3 ... å så börjar de.

För att få en sån här stor konsert att funka krävs ju väldigt mycket förberedelse och vi har förberätt oss i säkert ett halv år. Man hinner knappt med läxor t.ex att skriva den här krönikan men nu är det över så nu kan jag bara tacka för nu har jag nått att skriva om. Man får även skippa andra roliga saker som man gräna skulle gjort typ som att spela tennis, vara med kompisar o.s.v

Jag tycker ändå att det är värt all denna tid för man får ju träffa så mycket nya människor och man får även många nu kompisar på ett sånt här ställe, för det var ju inte bara vi, alltså min ensambel, utan det var många dansare som var med och även djembe spelare å sångerskor. Framförallt är det ju fett roligt att spela och när det blir så bra som det blev känns det riktigt gött.

Som sagt saker blir riktigt bra och roliga om man verkligen lägger ner tid på det, vi spelade två föreställnigar och sedan efteråt så händer det ännu roligare grejer t.ex efter fester o.s.v.

Fast man får ju inte glömma det roligaste av allt.... ATT PACKA IN ALLA STORA KLUMPIGA OCH FETA INSTRUMENT SOM TAR TYP HELA KVÄLLEN!