Dissad av Europa

I över 30 år har Europa och omvärlden absolut dissat Västsaharakonflikten. I över 30 år har det västsaharianska folket ignorerats och illabehandlats. Jag vet ju inte hur andra människor gör när de vill visa medmänsklighet, men att resa en 220 mil lång mur med vakttorn, 150 000 vakter, miljontals minor och hela köret, och dessutom mellan Västsahara och dess befolkning är ju faktiskt enligt mig inget alternativ. Det är ju bara absurt och omänskligt. Det kallar jag mobbing på hög nivå, riktigt hög nivå.

Västsahara är en relativt liten nordafrikansk stat som mellan 1884 och 1975 var en spansk koloni, och när alla europeiska stormakter på 1900-talet gav upp de flesta av sina kolonier gjorde även Spanien det. Men de kunde inte låta bli att retas lite med sin lillebror. De lämnade landet helt utan försvar och hjälpte sedan Västsaharas grannländer att invadera landet och driva ut befolkningen. Och det är ju bara löjligt. Ett land ger bort ett land till ett annat i present. Och folket då? Jo, de fick ta sitt pick och pack och vandra över till Algeriet. Och där har folket fått sitta i sina smutsiga flyktingtält i snart 40 år. Det finns barn som har fötts där, växt upp där, blivit vuxna, skaffat familj och dött där. Flyktinglägret är det nya Västsahara. Det nya landet.

Det värsta med det hela är att Europa inte bryr sig. Västsahara har varit under den tredje längsta ockupationen genom tiderna och vi gör ingenting. Vi i Europa, som enligt mig har ett stort ansvar för att reda ut det trasliga nystanet, borde ju faktiskt åtminstone reagera. Vi i västvärlden har på något sätt skapat oss en bild för oss själv om att väldens alla stater är oberoende av varandra, men jag tror att det är fel. Fel, fel och åter fel. Jag tror att om vi ska överleva som ras, om själva männskligheten ska överleva så måste vi hjälpas åt, visa medmännsklighet, och inte försöka kontrollera. För det är väl det som allting handlar om egentligen. Kontroll. Marocko vill och kan kontrollera Västsahara, för Marocko vinner på det. Även västvärlden gör det och ignorerar därför sanningen.

År 2006 tecknade EU ett fiskeriavtal med ockupationsmakten Marocko. Själva Västasahara får inte ett öre för det, men eftersom att Marocko har kontroll kan det göra hur det vill. Och EU känar ju såklart på det. Sverige var det ända landet EU-landet som satte sig upp emot de andra länderna och röstade emot. Men en röst räcker inte långt. Inte ens de miljoner röster som ekar i flyktinglägret räcker. Många västerländska storföretag är där och fiskar ut det rika beståndet utanför Västsaharas kust, till och med svenskar och norrmän, och vi som strävar efter att vara världens mest jämställda länder. Men det är ju en klar motsägelse för om vi ska vara jämställda, räknas då inte människorna i flyktinglägret som människor? Ska inte de vara jämställda med oss om vi nu bor på deras mark? EU måste agera. För det är först då som det kan händ något. Ganska logiskt.

En gång när jag gick hem ifrån skolan, en helt vanlig dag, så gick jag som vanligt förbi ett vitt hus precis innan man kan se mitt hus. Det brukar stå en liten, kaxig, svart hund i fönstret som vetter ut mot vägen och den här gången var inget undantag. Den står alltid där, som om det var det den var skapad för, och vanligen brukar jag ignorera den total och bara gå förbi utan att slänga en blick på den. Det enda som blir konsekvensen av det är att hunden fortsätter skälla på mig genom fönstret tills jag är utom synhåll, då sluter den. Men den här, helt vanliga dagen tänkte jag prova något nytt, jag tänkte inte ignorera den utan istället stanna och bara stirra på den. Den stod som vanligt i fönstret och skällde och jag ställde mig mittemot den och stirrade. Jag stirrade länge och intensivt och hunden stirrade tillbaka och skällde. Det hela kunde liknas vid ”stirrleken” då man ska stirra på varandra till någon av parterna börjar skratta. Men varken jag eller hunden började skratta (vilket nästan var lite synd för jag har aldrig sett en hund skratta) utan det som hände var att hunden tystnade för att tillsist sluta skälla helt. Den vänd till och med bort blicken som om den skämdes över något. Det såg lite snopen ut. Det tänkte kanske: ”nee, det här var ju inte meningen. Han skulle ju bli jätte irriterad och gå sin väg.”
När hunden hade tystnat slutade jag att stirra och tänkte för mig själv att jag hade vunnit över hunden, jag hade kontrollerat den och vunnit. Men så fort jag vände bort blicken och fortsatte att slita lite på mina skosulor hörde jag skällande igen, och jag tänkte att naturen nog inte går att kontrollera. I alla fall inte i en längre period. Det är bara vi människor som har skapat oss en illusion av vad som är att ”kontrollera”. För om naturen inte går att kontrollera, vilket är en direkt sanning som man lätt ser bara genom att stätta på sin TV och se det senaste ifrån jordbävningen i Japan, så går väl inte heller människan att kontrollera. För människa är ju en del av naturen, ett djur. Det är inte meningen att man ska kunna kontrollera naturen, ingen mår bra av det, ingen.

Västsahara är nu ett land utan ett folk, utan ett styre, och utan någonting att säga till om. Man har visserligen en exilregering som har fått det 32 % av landet som är utanför muren. Alltså inte vi kusten. Västsahara består precis som så många andra nordafrikanska stater mest av öken och fiske var det ända landet kunde stötta sig på.
Självklart var fiske möjligheterna ända som Marocko tog ifrån landet. Det mest värdefulla. Men så brukar det ju vara. Om du är en inbrottstjuv och är inne i ett hus så tar du väl klockor, plånböcker och mobiler hellre än en gammal kolrot? Du tar väl hellre fiske och pengar istället för sand. Jag tycket att det är girigt och utan respekt av EU att stödja att fiskeriavtal med Marocko och snäppet värre är väl att faktiskt ockupera landet och välkomna avtalet med öppen famn.

Något måste vi göra (när jag säger ”vi” menar jag främst Europa) för det var ju faktisk ett EU-land som försatte Västsahara i den taskiga situation som landet faktiskt är i och jag tycker att Sverige ska hålla avstånd ifrån Västsahara och kämpa för att riva ner tältlägret till minsta tältpinne och låta folket flytta tillbaka till sitt land.

Tankar?

Är havet blått?
Smakar saltgurka gott?
Finns det folk som hatar sockor?
Leker folk fortfarande med dockor?
Bryr sig folk ett dugg om moral?
Vem kom på iden om spelet portal?
Finns det någon som inte saknar något i sitt liv?
Är det negativt att vara naiv?

En Flod Full Av Äventyr

"Better to remain silent and be thought a fool than to speak out and remove all doubt".

Detta är ett citat av Samuel Clemens alias Mark Twain. Jag sitter här I mitt rum i den lilla byn Ljungskile och tänker på hur hans liv såg ut. Om vi tänker oss att vi befinner oss i staden Florida vid familjen Clemens hus i början av november år 1835 så skulle vi antagligen finna Jane Clemens upptagen med att ta hand om sin nästan nyfödda son Samuel.

Fyra år senare så bor Samuel i Hannibal, Missouri med sina föräldrar och 6 syskon . Tittar vi efter vad Samuel gör så ligger han antagligen på flodstranden och tittar på en av de stora båtarna som åker förbi. Han tillbringar stor del av sin tid vid floden, ibland kan han ligga där i hela dagar och bara njuta. Eller så är han kanske borta i slavkvarteren och leker eller lyssnar på spökhistorier, kanske är han i skolan.

Ser vi lite framåt i tiden så är inte allt så lätt för Sam längre. Han har hunnit bli 12 år och hans far John dör av lunginflammation. Nu måste han hoppa av skolan för att ta ett jobb som lärling till tryckare. Jag skulle tro att det var där han lärde sig att läsa och skriva, bara tänk på alla tidningar han måste ha läst varje dag.

Tittar vi ännu lite längre fram så ser vi hur han efter några år i New York har flyttat tillbaka till Missouri och tar värvning som lots på en ångbåt som trafikerar floden Mississippi. Man kan lätt föreställa sig att det är hans drömjobb, om man tänker på hans favoritsyssla som barn när han brukade ligga och bara stirra på båtarna. Men snart tvingas Sam sluta som lots då kriget bryter ut. Man kan ju tänka sig hur han känner sig, hans far är död och hans drömjobb har gått förlorat. Han gör nu ett kort mellanspel på två veckor i armen. Varför han slutar så snart vet jag inte, kanske lockar äventyren västerut då hans bror skickar en inbjudan att komma till Nevada. I vilket fall som helst reser han. Väl framme väntar ännu en besvikelse då han misslyckas med att hitta det silver han drömt om. Ännu en motgång för vår vän Sam.

Men han ger inte upp så lätt. Han börjar nu skriva för en liten tidning i Nevada och det är nu Sam börjar använda pseudonymen Mark Twain. Snart slår han igenom med novellen Jim Smiley och hans hoppande groda. Sam skriver också många reseskildringar som blir mycket populära. Han ger sig ut på en resa till Europa och sedan Palestina. Jag kan knappt föreställa mig hur spännande det måste ha varit. Under en av dessa resor träffar han en man som visar ett kort på sin syster Olivia. Sam blir genast kär och några år senare gifter han sig med Olivia.

Men än en gång vänder turen och han blir bankrutt. Det är nu vår vän börjar skriva om hur stora länder utnyttjar mindre länder. Några år senare dör Olivia och kort där efter Sam.

Samuel Clemens har med sina böcker säkert påverkat lika många personers liv som Stålmannen eller Pippi Långstrump. Ernest Hemingway sa en gång: "All amerikansk litteratur kommer från en enda bok av Mark Twain som heter Huckleberry Finns äventyr".

Varningar!

Jag är trött på alla varningar om att du får mystiska sjukdomar om du äter 'det där' eller det kommer att växa svampar ur näsan om du sniffar 'det där'. Vad du än äter så kommer det att skada dig i stora mängder.

Låt oss säga att du bestämmer dig för att äta 15 kilo frusna ärtor. Då kommer du antagligen att få magcancer eller någon form av vitaminförgiftning. Okej, vissa varningar är bra som stopp-skyltar och trafikljus men man får lätt uppfattningen att man inte borde äta överhuvud taget för att undvika risken att få cancer eller utslag.

Jag säger att så länge men inte överdriver och slukar ett helt kylskåp så är det okej att äta det mesta. Det finns säkert mat som är mer cancerframkallande än annan och sjävklart skall man inte bara äta till exempel chicken nuggets. Men om dina matvanor är någorlunda varierade kan du nog vara ganska lugn.

Det jag vill säga är att media ofta överdriver sådana här saker. Som det gamla ordspråket säger "Man gör en höna av en fjäder".

Livet

Livet är en gåva
Livet är en gest
Man ska ta vara på livet
Man lever bara en gång
Man kan inte alltid vara bäst
Även om det kan vara en pest
Man är bra på sitt sätt
Man ska inte klandra andra
När de gör sina misstag
Alla gör sina misstag
Men inte varje vardag
Man borde förlåta den som gråta
Inte sparka på den som ligger ner

Vägen till skolan

Jag minns det som igår, de låååånga minutrarna till skolan med miniskidor, fruktansvärt kämpigt men så segt och roligt på samma gång. So let’s begin..

Allt började en dag då och jag min käre vän Johanna satt och funderade över livet.
Eftersom snön hade legat ett tag och inte verkade vilja försvinna de närmaste veckorna hade vi nu tröttnat på att gå till skolan och cykla var ju inget alternativ. När vi sitter där och deppar slår det oss… vi tar miniskidorna till skolan imorgon!

Tiden gick och när den stora dagen var inne ringde klockan tidigt. När klockan sedan var 7.15 denna fredag var humöret på topp. Plingplong! Nu messade Johanna, hon var på plats! Dags att snöra på sig skidorna för vårt uppdrag.

Vi hade varit taktiska i vårt val av väg, vi skulle ta vägen där alla bilar för den måste ju vara lättast att ta sig fram på tänkte vi. Så lurade vi blev!

De första fem minuterarna var roliga och vi var spända över hur detta skulle gå. Efter ytterligare några minuter hade vi nästan inte kommit någon vart. Men humöret var fortfarande gott. Detta var ju hur roligt som helst. Vi kämpade vidare, 2 steg fram och ett lite längre glid tillbaka.

Allt vi såg var snö och återigen vit snö. Det hade snöat mycket under natten och vägen var fortfarande täckt av all denna snö.

Nu var det helt plötsligt inte lika roligt som vi hade tyckt när vi startade. Visst, vi skrattade fortfarande väldigt mycket när vi allt oftare ramlade fram på de små skidorna av trötthet. Vi fick kämpa mer och mer för att överhuvudtaget ta oss fram på skidorna som sjönk ner i den meterhöga snön. Det fanns tillfällen när vi inte trodde vi skulle hinna fram till skolan innan den stängde för dagen.

Men tiden rullade sakta på, 20 minuter sena kommer vi trötta och andfådda in i klassrummet med skidorna och stavarna släpades efter oss.

Tack gode gud!!!! Äntligen framme!

Det finns personer som har frågat oss varför vi inte tog av oss skidorna och gick istället. Här kommer svaret, har man gett sig in i leken får man leken tåla!

Den stora flytten

Svetten dryper ner över min panna när jag sitter fastspänd i bilen mot skolan. Det känns som jag är en seriemördares offer som inte kan lämna bilen på något sett. Min låtsas pappa vänder sig mot mig och säger att allt kommer bli bra och att jag kommer ha en jätte rolig dag. Det är ju inte han som behöver börja i en helt ny klass, i en helt ny skola i en helt ny stad. Men så blir det när man har en låtsaspappa i en stad, som ligger en timma från Göteborg.

Allt började med att min mamma som levt ensam i 6 år träffade en man från den lite mer avlägsna tätorten Ljungskile… jag vet okänt. Efter ett tag berättade mamma att vi skulle flytta in hos honom och hans tre barn i Ljungskile. Jag blev så förvånad att jag började flabba och trodde hon skojade. Men när hon visade sitt lite mer allvarliga uttryck, nästan som i Gudfadern fattade jag att det inte var ett skämt. Jag frågade om det var typ tio minuter till Ljungskile eller något och då berättade mamma att det tog en timma att åka dit. Hon sa att det fanns en jättebra skola där. Jag hade huvudvärk så jag satte mig ner och tänkte lika tyst som en mus när jag satt där i soffan. Mamma sa att jag skulle få massa nya vänner och att luften där är mycket bättre. Jag är ju inte den som gillar att träffa nya personer men jag trodde det skulle vara kul. Eller vad säger jag, jag var skitskraj att börja i en ny klass.

När man gått med vissa vänner i hela sju år i samma klass vill man ju inte bara säga hej då. Men det var det man fick göra. Alla kompisar trodde jag skojade men när de såg mitt seriösa ansikte som är lika sällsynt som ett barn som inte gillar glass. Så visste det att de skulle förlora deras klass enligt dem roligaste vän. Men sagt är gjort och efter sju år lämnade jag Nya lunden.

Jag behövde vänta i fem veckor innan jag skulle börja i skolan och det var ju verkligen så himla sorgligt. Men så kom den dagen då jag skulle börja i den nya skolan. Jag hade ju inte pluggat något på de veckorna jag varit hemma så jag trodde jag skulle sitta där i klassrummet som en zombie och bara stirra på tavlan. Jag gick in i skolan med en klump i halsen och bad till Gud att jag inte skulle göra bort mig.

Men det gick bättre än väntat och jag har träffat kompisar och jag trivs i min lite större familj med en flummig syster, två jobbiga bröder och en sur gubbe. Men jag är exakt samma person som i Göteborg och det funkar både i skolan och i hemmet. Ja, för att vara en zombie förstås!

Grusa och salta på vägarna!

Tänk att du är ute och går en solig vinter dag, och solen värmer ditt kala ansikte. Du tänker inte på att det är väldigt halt ute, utan bara njuter av livet. Helt plötsligt ramlar du ihop på den is halkiga isen, och hamnar på ditt ena ben och du hör att det knäcker till. Du känner smärtan i benet, och det börjar sprida sig till hela kroppen. Du är helt ensam och igen kan hjälpa dig. Du försöker stå upp men kroppen orkar inte hålla uppe dig, så du bara ramlar ihop. Du märker ditt ben är brutet vad ska du göra?

Jag tycker det är väldigt viktigt att man ska grusa vägarna. Tänk när det är väldigt halkigt och dem inte har grusat eller saltat. Så kan man ju faktiskt ramla och bryta ett par ben.

När jag och några kompisar var på väg till skolans matsal, var det glashalt och de hade inte grusat. Så vi halkade runt på den glashala isen. Jag ramlade och drog ner dem och vi började skratta. Det såg säkert jättekul ut, som tur var bröt vi inte några ben, för det kan ju faktiskt hända!

Tänk på vad många olyckor, som händer i trafiken på grund av isen. Om de började grusa och salta bättre, behövde det inte vara så många människor som var tvungna att åka till sjukhuset, för det dras ju på skatten.

Jag tycker särskilt synd om dem gamla pensionärerna. Om dem ramlar en gång så kan dem ju bryta flera ben. För de är lite mer ömtåliga än oss, och inte så starka.
Jag säger bara grusa och salta vägarna bättre!

Den begåvade poeten Anna Maria Lenngren

Anna Maria Lenngren är en berömd poet. Hon föddes i Malmstedt 18 juni år 1754. Hon är dotter till Magnus Brynolf Malmstedt, som är lärare på universitetet i Uppsala. Hon är gift med Carl Peter Lenngren, som är ämbetsman, tidningsman och redaktör för Stockholmsposten. Han har också blivit invald som ledamot av den kungliga vetenskapsakademien.

- Jag har hört att din pappa är författare också, var det han som gav dig inspirationen för dit skrivande? Frågade jag.

- Det är sant att min pappa är författare, men han gav mig inte insprationen för mitt skrivande, log hon stort mot mig.

- Men vem gav dig inspirationen då? Sa jag nyfiket.

Hon skrattade sitt klingande skratt och berättar, att det var naturen som lockade henne. Alla fåglar som sjöng så vackert, alla de vackra blommorna som slår ut på blommsterängarna och vågorna som slår lätt mot stranden.

Vi sitter i hennes vardagsrum och jag känner doften av nybakta muffinsar sprida sig i huset, och det börjar vattnas i munnen på mig. Hon går ut i köket för att ta ut dem, och lägger några muffinsar på ett fat och ta med sig kaffe tillbaks.

Jag frågade henne om hennes mest kända dikter hon har skrivit. En av dem var ’’ Några ord till min kära dotter ifall jag hade någon ’’ Anna såg ledsen ut, det var några salta tårar som ramlade ner från hennes kinder.

- Vad är det Anna varför är du ledsen? Frågade jag oroligt.

- Det är bara så… att jag vill så… gärna ha en… dotter, snyftade hon.
Jag gav henne en servett, och hon torkade bort sina tårar från sina mjuka kinder.

Hon berättar om sina dikter att dem är lite svåra att förstå. Hon skriver sina dikter ironiskt. När hon var yngre var hon intresserad i kvinnornas rättigheter. Hon skriver också olika texter som operor och dramatik. Hon berättar att hon översätter danska dikter som ’’En blick på grafven, snart döden skall det öga sluta’’ och dikterna blev psalmer. 1700-talet hände det en stor nyhet, Anna Maria Lenngren blev utnämnd till den berömdaste svenska skaldinna. Hon skrattar lyckligt när hon berättar det.

Jag tackar henne för intervjun och går mot dörren, Anna följer efter mig.
När jag är precis på väg att gå ut från hennes gulliga röda dörr. Omfamnar hon mig med en mjuk kram och går in till sig. Jag känner vinden leker med mitt hår när jag går därifrå