Jag minns det som igår, de låååånga minutrarna till skolan med miniskidor, fruktansvärt kämpigt men så segt och roligt på samma gång. So let’s begin..
Allt började en dag då och jag min käre vän Johanna satt och funderade över livet.
Eftersom snön hade legat ett tag och inte verkade vilja försvinna de närmaste veckorna hade vi nu tröttnat på att gå till skolan och cykla var ju inget alternativ. När vi sitter där och deppar slår det oss… vi tar miniskidorna till skolan imorgon!
Tiden gick och när den stora dagen var inne ringde klockan tidigt. När klockan sedan var 7.15 denna fredag var humöret på topp. Plingplong! Nu messade Johanna, hon var på plats! Dags att snöra på sig skidorna för vårt uppdrag.
Vi hade varit taktiska i vårt val av väg, vi skulle ta vägen där alla bilar för den måste ju vara lättast att ta sig fram på tänkte vi. Så lurade vi blev!
De första fem minuterarna var roliga och vi var spända över hur detta skulle gå. Efter ytterligare några minuter hade vi nästan inte kommit någon vart. Men humöret var fortfarande gott. Detta var ju hur roligt som helst. Vi kämpade vidare, 2 steg fram och ett lite längre glid tillbaka.
Allt vi såg var snö och återigen vit snö. Det hade snöat mycket under natten och vägen var fortfarande täckt av all denna snö.
Nu var det helt plötsligt inte lika roligt som vi hade tyckt när vi startade. Visst, vi skrattade fortfarande väldigt mycket när vi allt oftare ramlade fram på de små skidorna av trötthet. Vi fick kämpa mer och mer för att överhuvudtaget ta oss fram på skidorna som sjönk ner i den meterhöga snön. Det fanns tillfällen när vi inte trodde vi skulle hinna fram till skolan innan den stängde för dagen.
Men tiden rullade sakta på, 20 minuter sena kommer vi trötta och andfådda in i klassrummet med skidorna och stavarna släpades efter oss.
Tack gode gud!!!! Äntligen framme!
Det finns personer som har frågat oss varför vi inte tog av oss skidorna och gick istället. Här kommer svaret, har man gett sig in i leken får man leken tåla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar