Svetten dryper ner över min panna när jag sitter fastspänd i bilen mot skolan. Det känns som jag är en seriemördares offer som inte kan lämna bilen på något sett. Min låtsas pappa vänder sig mot mig och säger att allt kommer bli bra och att jag kommer ha en jätte rolig dag. Det är ju inte han som behöver börja i en helt ny klass, i en helt ny skola i en helt ny stad. Men så blir det när man har en låtsaspappa i en stad, som ligger en timma från Göteborg.
Allt började med att min mamma som levt ensam i 6 år träffade en man från den lite mer avlägsna tätorten Ljungskile… jag vet okänt. Efter ett tag berättade mamma att vi skulle flytta in hos honom och hans tre barn i Ljungskile. Jag blev så förvånad att jag började flabba och trodde hon skojade. Men när hon visade sitt lite mer allvarliga uttryck, nästan som i Gudfadern fattade jag att det inte var ett skämt. Jag frågade om det var typ tio minuter till Ljungskile eller något och då berättade mamma att det tog en timma att åka dit. Hon sa att det fanns en jättebra skola där. Jag hade huvudvärk så jag satte mig ner och tänkte lika tyst som en mus när jag satt där i soffan. Mamma sa att jag skulle få massa nya vänner och att luften där är mycket bättre. Jag är ju inte den som gillar att träffa nya personer men jag trodde det skulle vara kul. Eller vad säger jag, jag var skitskraj att börja i en ny klass.
När man gått med vissa vänner i hela sju år i samma klass vill man ju inte bara säga hej då. Men det var det man fick göra. Alla kompisar trodde jag skojade men när de såg mitt seriösa ansikte som är lika sällsynt som ett barn som inte gillar glass. Så visste det att de skulle förlora deras klass enligt dem roligaste vän. Men sagt är gjort och efter sju år lämnade jag Nya lunden.
Jag behövde vänta i fem veckor innan jag skulle börja i skolan och det var ju verkligen så himla sorgligt. Men så kom den dagen då jag skulle börja i den nya skolan. Jag hade ju inte pluggat något på de veckorna jag varit hemma så jag trodde jag skulle sitta där i klassrummet som en zombie och bara stirra på tavlan. Jag gick in i skolan med en klump i halsen och bad till Gud att jag inte skulle göra bort mig.
Men det gick bättre än väntat och jag har träffat kompisar och jag trivs i min lite större familj med en flummig syster, två jobbiga bröder och en sur gubbe. Men jag är exakt samma person som i Göteborg och det funkar både i skolan och i hemmet. Ja, för att vara en zombie förstås!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar