Erik Johan Stagnelius

Erik Johan Stagnelius var född 1793. Erik härstammade från prästsläkter på både hans fars sida och hans mors sida. Hans far Magnus Stagnelius var kyrkoherde i Gärdslösa på Öland. Hans mor var kyrkoherdedotter Hedvig Bergstedt från Österåker i Södermanland. Erik visade redan från början att han var lättlärd och kunde förstå lätt. Han gick inte i vanlig skola utan undervisades hemma. Han hade tre bröder och 2 systrar. Två utav bröderna hade psykiska problem. 1810 blev hans far biskop och de flyttade hela familjen till Kalmar.
1812 begav sig Stagnelius till universitet i Lund men efter ett halvår flyttade han till Uppsala för att studera till kanslist. Han jobbade som kanslist i Stockholm efter sin examen.
Av sin omgivning upplevdes han som fysiskt motbjudande, grälsjuk och "omöjlig att förstå sig på" Det kanske också berodde på att han missbrukade alkohol och tog opium. Det sägs att han hade ett hjärtfel men det vet ingen säkert.
Erik skrev många dikter och en del poesi, men han gav bara ut några verk själv: Wladimir den store, På herr Magister Brusenii Promotionsdag, Liljor i Saron och Bacchanterna eller Fanatismen. Han skrev också drama. Ett heter Torsten Fiskare och sattes upp på Dramaten i Stockholm 1987. Den utspelar sig på Blå Jungfrun.
Hans första samlade upplaga av hans verk kom först efter hans död 1824. En av hans kända dikter är Näcken
Näcken handlar om myternas figurer.
Erik dog 1823. Han blev bara 29 år
De flesta av hans skrifter som är handskrivna donerades till Stiftsbiblioteket i Kalmar.

En av hans dikter heter Förruttnelsen och den är en hyllning till döden:

Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar — på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng — med nejlikor våren
skall henne beså.

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o flicka! — i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
därnere hos dig.

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro.

(Erik Johan Stagnelius, Strödda dikter efter tiden omkring 1818)