Här trampar man i skiten varje dag

Jag stör mig på när folk inte plockar upp bajset efter sina hundar. Jag stör mig på det därför att det luktar äckligt och det är ofräscht att låta det ligga kvar på vägen. Tänk om alla hade gått runt & bajsat på vägar, gator och torg hur man ville det hade ju inte varit så trevligt. Visst alla kan väl bajsa var man vill, men bara om man plockar upp skiten efter sig.

Tänk dig att du är ute och går och märker att det luktar bajs, du kollar under din sko och ser en tillplattad bajskorv, det är nog det värsta som kan hända. Jag blir så arg när detta hände mig, det har hänt mig en gång och jag blev riktigt arg.

Hundbajspåsar är väldigt billigt, jag har själv kollat upp det och de kostar tjugo kronor för hundra stycken. Så jag fattar inte varför man inte kan betala lite för att göra världen lite gladare.

Jag tycker det är äckligt när det ligger hästskit på vägen också, jag tycker att de som rider hästen kan gå av den och putta bort bajset från vägen ner i diket eller bara ta bort det. Men nu ska jag inte prata om hästskit utan om hundskit.

Det jag också tycker att man kan göra är att placera ut fler papperskorgar vid vägar, så att hundägarna bryr sig om bajset som hunden pluppar ut.

JAG ÄR TRÖTT PÅ DETTA DET ÄR BARA DET JAG VILL SÄGA!


Pontus G

Varför klappar man händerna?

Härom kvällen var jag på en jazzkonsert. När alla sedan började klappa med händerna fick jag tanken: Varför klappar man händer för att visa att man tyckte det lät bra? Och vem var det som kom på att man skulle göra så?

Det finns lite olika teorier om varför och vart det kommer ifrån, men det är inte bara handklappningen som visar gillande. Det finns andra sätt att visa det på.

Här i norden är det naturligt att klappa händer. Det är för at vi har blivit lärda/hjärntvättade (välj de ord ni behagar) att det är så man ska göra. Det är något man gör automatiskt.

Vissa tror att det uppfanns under Cholera perioden. Klappningen betydde att man var smittad och ingen skulle komma nära. Det tycker jag låter lite dumt.

I det gammla Rom visade man, tex i Romansk teater, uppskattning och gillande på olika sätt beroende på hur bra man tyckte det var. Antingen knäppte man med fingrarna (låter lite KNÄPPT), drog sig i kragen eller så klappade man med platt eller öppen handflata.

Ävan om jag kanske inte tycker att de olika teorierna låter så rimliga så tycker jag att det är mycket intressant hur andra ser på saken. Jag tror att många har tänkt på detta någon gång.

Det kan vara så att när publiken är långt borta så är det lättaste sättet att visa att man tyckte det lät bra att göra ett högt ljud med händerna. Det skulle se mycket konstigt ut förr om det "fina folket" skulle stå och vrålaoch gapa istället. Jag har också hört att den första gången man gör oljud med händerna är när man leker med föreldern och han eller hon lär en att folk uppskattar att folk gör oväsen. Men jag vet inte vad jag ska tro.

En sak är däremot säker. det är att jag alltid kommer att tänka på det när jag hör applåder eller när jag själv klappar händer.

Gratis buss till alla!

Det är ytterst få idag som åker kollektivtrafik! Hur kommer detta sig? Vanligtvis för att det är dyrt och ofta krångligt, det behöver inte vara såhär och ifall den kommande generationen ska vara någorlunda miljömedvetna måste det vara naturligt för dem att kunna ta tåget in till staden. Alla håller nog med om att vi måste ha ett alternativ till bilar, som är tillgängligt för alla i Sverige.

Varje dag åker många människor in till sitt jobb, alla dessa människor kör ofta sin bil ensamma, bilen förstör naturen och kostar ofantliga mängder pengar varje månad. Det är bara dåligt för alla i slutändan!

I många år har det snackats om att bli miljömedvetna och skrota bilen, men det är ingen som gör det för att det skulle ha alldeles för stor påverkan på deras dagliga rutiner. Ifall vi haft gratis tåg och buss hade dem inget att förlora på att skrota sin bil. Jag går personligen till skolan varje dag, men alla har inte den möjligheten. Ifall man bara kunnat hoppa på en buss närsomhelst så hade det mesta löst sig. Det ska vara en rättighet att kunna ta sig till sitt jobb utan att förstora miljön.

Ungdomsrökning

Forskning har visat att rökning skadar den fysiska hälsan. Tobak är dessutom cancerfram-kallande. På senare tid har rökningen blivit vanligare bland fler ungdomar. Jag tycker inte att ungdomar ska börja röka i tidigt ålder. Ungdomarna borde välja ett hälsosammare liv genom att träna och äta nyttigare mat. Rökningen skadar inte bara kroppen utan påverkar även det ekonomiska läget.

Jag tycker att den största nackdelen med rökning är att kroppen kan utveckla cancer, som är en plågsam sjukdom, som i många fall leder till döden. En annan nackdel är man skadar inte bara sig själv utan andra människor som barn, vuxna och äldre. Det är en stor risk att barn till rökande föräldrar också börjar röka.

En fördel av att röka kan vara att pesonen känner en gemenskapmed andra som röker bland sina vänner.

Att röka är en vana. Om folk ska bli av med en vana ska man ersätta den med något annat. Detta är inte så enkelt eftersom det handlar om en beteendeförändring. För att förändringarna ska vara ska den nya sättet vara regelbundet man ska få stöd i att känna igen dessa situationer som kan bryta det nya sättet och hamna igen i det gamla mönstret.

För att glöma bort rökbehovet kan man istället gå på promenad eller gå och träna. Det viktigaste är att man tänker på någonting annat tills att beroendet minskar.

Detta är inte okej!

Libyen har länge styrts av en diktator som heter Muhammar Gadaffi. Han har styrt landet sedan han var 27 år och har nu haft makten i Libyen i hela 42 år. Många kallar honom även ”den galna hunden.” Under alla sina år som diktator har han skadat många människor. Eller rättare sagt, han själv har inte skadat dem, han har ”bara” skickat folk som gör det år honom.
Det tycker jag nästan är ännu värre. Han vågar inte ens göra jobbet själv. Han tar också de skatte liknande pengar de betalar till sig själv så han tjänar en massa pengar. I Libyen har
människorna till exempel inte möjlighet att lyssna på vilken musik de vill eller läsa vilka böcker/tidningar de vill Eller ja de har möjlighet att göra det men då får man också vara beredd på att försvinna, bli misshandlad eller i vissa fall dödad.

Min åsikt är att Gadaffi borde avgå. Han är en maktgalen diktator som inte tänker på någon annan en sig själv. Personligen tror jag att han har tappat allt sunt förnuft. Och nu vill folket bli av med honom. Men han själv säger att han inte tänker avgå förrän hans sista blod droppe har runnit ut. Alltså tänker han inte fly så som Mubarak gjorde.

Nu demonstrerar och protesterar människorna med liknande protester som gjordes i Egypten och Tunisien. Skillnaden mellan Egypten och Libyen är att diktatorn i Egypten inte anföll och skadade människorna. Där var det mer eller mindre fredliga protester. Gadaffi skickar ut militärer som beskjuter de oskyldiga människor som bara vill ha demokrati och som kämpar för friheten. Det gör också att vissa inte vågar demonstrera, och att landet kanske faller tillbaka till de det var innan och då kanske inte protesterna hjälper.

En annan sak som jag tycker är korkat är att Gadaffi inte förstår att människorna vill ha bort honom. Jag förstår inte hur en människa klarar av att ta så mycket skit av folket och omvärlden och ändå vilja sitta kvar på sin plats som landets diktator. Jag skulle flytt direkt, fast vissa människor kanske gillar att ta skit och plåga andra…

Libyens justitieminister har redan hoppat av. Mina åsikter i hela det här är att jag tycker synd om folket som har fått leva som de har gjort i så många år. Jag kan inte ens tänka mig att inte kunna säga min åsikt öppet till andra människor. Jag skulle troligen bli mördad direkt, därför är jag otroligt tacksam för att jag lever i ett så fritt land som Sverige. Det måste kännas konstigt att behöva rätta sig efter vad den som bestämmer i landet säger att jag skall tycka. I princip kan jag bara tänka tankar om Gadaffi om jag bott i Libyen. Det finns alltid en chans för att någon skulle höra vad jag sagt och meddela detta till polisen som sedan kanske skulle komma och knacka på min dörr och tvinga mig att följa med dem. Det kan man aldrig veta om man lever i en diktatur. Fast det finns såklart olika sorters diktatorer, vissa värre än andra. Jag är också en sådan människa som inte gillar att vara tyst. Jag kan inte alltid svälja mina åsikter och hålla med alla andra.

Varför ska jag ha den rättigheten att få säga vad jag vill och tycker och inte vissa andra i världen? Jag menar att om alla är lika mycket värda borde alla också ha samma rättigheter? Men nu är ju världen tyvärr inte speciellt rättvis, och alla har inte samma rättigheter. Jag slår vad om att alla diktatorer runt om i världen inte tänker på någon annan än sig själva och sina närmaste. ”Jag, jag, jag!” är antagligen deras ända tanke. Tänk om Fredrik Reinfeldt skulle säga till hela Sverige att ”om ni inte gör som jag säger kommer jag straffa er”. Sen vet jag inte om Gadaffi sagt så. Jag tycker att alla borde ha samma möjligheter som jag och inte tvingas att ha vissa åsikter och sedan egentligen tycka något annat.

För det första tycker jag att det är konstigt att människorna inte har demonstrerat tidigare. Eller att de inte flytt. Jag fattar inte heller hur FN kan låta så maktgalna människor sitta på makten så länge. Det funkar liksom inte.

För de andra undrar jag vad som gått fel i en människas tankar när man ens kommer på tanken att göra landet till en diktatur. En diktator är nästan som en sådan där enväldig kung man hade för flera hundra år sedan. Vi lever faktiskt på 2000-talet och alla länder borde ha samma möjlighet till demokratiskt styre.

En tredje punkt är att till och med USA:s president Obama har gått emot Gadaffi och sagt att han borde avgå. Men han gör ju verkligen inte det. Konstigt att inte ens världens ledare kan få honom att avgå.

Det är väl inte så att vissa människor skapats med en egenskap att vara onda och vissa goda . Någon stans måste de gått fel i deras uppfostran eller helt enkelt slått slint i hjärnan. Jag vet helt enkelt inte, men jag hoppas att det någon gång i framtiden kan bli en helt demokratisk värld, och att alla har samma rättigheter som jag och du. Men än så länge är det bra att människorna inte ger upp och kämpar för att få demokratisk frihet, som många andra länder och världsdelar har idag.

Men slutligen så undrar jag. Vem har rätt att plåga och bestämma över människor på detta viset?

Charlotte Brontë

Den brittiska författarinnan Charlotte Brontë föddes den 21 april 1816 i staden Thornton, West Yorkshire som tredje barnet. Charlotte levde ett fritt och självständigt liv i England, men efter flera äktenskapserbjudanden gifte hon sig slutligen. Den 26 juni 1854 gick hon med tungt hjärta fram till altaret och lämnade sitt självständiga liv bakom sig.

Just nu befinner jag mig utanför Charlotte Brontës enorma villa i den vackra staden Haworth. Den gråa färgen har börjat flagna längst husväggarna och gröna klätterväxter slingrar sig upp mot taket. Det tre våningar höga huset tonar upp sig över de andra mycket mindre husen, så att de ligger i ständig skugga. En enorm gräsmatta sträcker ut sig framför mina fötter och den stora häcken är flera meter hög och ger huset mer avskildhet. Rabatterna är genomtänkt placerade så det ser ut som en slags gång genom trädgården med blommor växande vid sidorna. Doften av rosor och andra lukter som jag inte kan identifiera fyller mina näsborrar för varje inandning jag tar.

Charlotte har bjudit in mig till sitt hem och har gått med på att medverka i en intervju.

Jag går genom gången av blommor och kommer fram till trappan som jag går uppför. Trappan knakar högt samtidigt som jag placerar mina fötter på trappstegen. Jag knackar tre gånger på dörren och efter någon minut öppnas den långsamt. Framför mig står Charlott med ett gästvänligt leende på läpparna. Hennes hår är brunt och uppsatt i en knut på bakhuvudet. Några hårstrån har lyckats ta sig ut ur knuten och slingrat sig fram framför hennes ansikte. Hon bär en stor svart klänning med en sjal fastbunden runt halsen och i hennes hand håller hon en brun liten bok som liknar ett anteckningsblock.

– Hej! säger jag med vänlig röst.
– Hej! är det du som ska intervjua mig?
– Ja, frågorna kommer till största del att handla om ditt liv, men jag skulle vilja att du berättade lite om din bok Jane Eyre också.
– Okej, ja det ska vi nog kunna ordna, sa hon med ett leende i rösten.

Hon gjorde en gest med handen att jag skulle komma in och guidade mig genom det stora huset till vardagsrummet. Där fanns det fullt med konst på väggarna och möblera såg mycket dyrbara ut. Det fanns även många bokhyllor fulla med böcker och konstföremål som stod på höga piedestaler. Rummet var öppet och stort med stora fönster som solen lyste genom och gjorde rummet ljust.

– Duger det här för en intervju, frågade hon.
– Ja, det duger mer än väl, svarade jag och vi satte oss ner vid det stora bordet.
– Okej, kan du berätta lite om dig själv, frågade jag. Jag vill gärna veta hur din uppväxt såg ut och vad du höll på med innan du blev författare.
– Jag föddes den 21 april 1816 i Thornton som det tredje av fyra barn. Mina syskon Emily och Anne dog under skolgången, men min bror Branwell lever fortfarande, säger hon sorgset och ögonen börjar långsamt fyllas med tårar som rinner nerför hennes rosiga kinder. Jag ger henne tid att hämta sig och efter någon minut harklar hon sig ljudligt och fortsätter att berätta.
– Den 20 april 1820 flyttade jag och min familj till Haworth i Yorkshire. Året därpå dog min mor och vi blev uppfostrade av Elisabeth Branwell, en släkting på min mors sida. Jag arbetade som lärarinna i några år, men efter några år av arbete bestämde jag och Emily oss för att åka tillsammans till Bryssel för att studerade språk. Jag tog jobb som lärarinna där och arbetade i något år, men efter ett tag blev jag less på Bryssel och bestämde mig för att flytta tillbaka till England. Jag trivdes inte speciellt bra i Bryssel. År 1844 återvände jag till Haworth.

Charlotte reste sig upp och gick fram mot det stora fönstret. Hon öppnade det och in svepte en sval vindpust som förde med sig blomdoften in i huset. Fåglarnas kvitter fyllde mina öron.
Hon lutade sig ut genom fönstret och tog några djupa andetag. Hon lossade knuten på bakhuvudet. Vinden slet tag i håret som fladdrade vilt i vinden och hennes ansikte såg lugnt och fridfullt ut. Hon stängde fönstret och gav mig ett ursäktande leende.

– Jag ber om ursäkt, jag är väldigt känslosam av mig och att prata om min familj och om mina döda systrar är otroligt svårt för mig. Hennes röst är sorgsen och hon håller hårt om bröstet som för att hålla inne sina känslor. Fängsla dem i bröstet och begrava dem långt, långt inne. Hennes knogar vitnar när hon knyter ihop händerna, men efter ett tag börjar hon lösgöra sig från sina egna armar och knogarna återfår sin vanliga färg.
– Det är okej, jag förstår. Ta den tid du behöver, säger jag med låg röst och låter henne hämta sig. Sekunderna går och tillslut hör jag hennes röst igen.
– Du ville veta lite om min bok Jane Eyre, säger hon och får det att låta som en fråga.
– Ja, jag skulle verkligen uppskatta om du kunde berätta lite om din bok. En kort sammanfattning av den räcker gott och väl.
– Okej, boken handlar om Jane. En flicka som förlorat båda sina föräldrar och blir tvingad till att leva hos sin elaka moster. Där får hon en kärlekslös uppväxt och blir behandlad mycket illa. Jane blir utkastad från sitt hus och börjar i en skola för fattiga. Flickorna som går i skolan får nästan ingen mat och är nära att svälta. Det går så långt att flera dödsfall sker och förhållandena i skolan är mycket svåra. Jane klarar av skolgången och tar jobb som lärarinna. Efter ett tag som lärarinna känner Jane att det inte finns någonting som håller henne kvar i hennes jobb. Skolmiljön har ingenting att ge henne. Tristessen är enorm och hon söker tjänst som guvernant. Jane får svar av en kvinna som vill anställa henne som privatlärare för en liten flicka. Hon åtar sig tjänsten och i huset hon arbetar i kommer hon i kontakt med Mr Rochester. En man som hon så småningom kommer att älska. De blir genast förälskade och Rochester friar till henne. Hon tackar ja, men dagen före bröllopet kommer det fram att Rochester redan har en fru som han hävdar är sinnessjuk. Jane blir förkrossad och rymmer ifrån mannen hon skulle gifta sig med. Tidigt nästa dag åker hon ifrån allt. Så långt ifrån mannen hon älskar och så långt hennes ynka besparingar kan ta henne. Hon hamnar tillslut mitt i ingenstans där hon driver runt i dagar utan att få annat än gröt och bröd som en kvinna ger henne att äta. Jane fortsätter att driva runt längst gatorna tills en herre beslutar att släppa in henne i hemmet. Där får hon något smått att äta och en säng att vila ut sig i.

Ett underligt ljud fyller rummet där vi sitter, men när jag tittar mig omkring ser jag att det är hennes smala fingrar som rastlöst slår i bordet i takt med klockans nästan ljudlösa slag. Jag fortsätter att lyssna på henne.

– Jane återhämtar sig och hon får av mannen som beslöt sig att förbarma sig över henne ett erbjudande om att bygga upp en skola för flickor. Jane finner sig till rätta och med tiden visar det sig att prästen och hans två systrar är Janes kusiner. Det visar sig också att deras gemensamme farbror har avlidit och gett hela sin förmögenhet till Jane.
Nu när Jane inte är i behov av pengar söker hon upp Rochester igen. Hennes och Rochesters kärlek finns kvar, så de gifter sig och får ett barn.

Charlotte reser sig upp och jag gör detsamma. Utanför huset har mörkret kommit. Svarta skepnader och skuggor rör sig utanför fönstren. Charlotte leder mig ut mot dörren och jag lägger handen på handtaget.

- Tack, Charlotte. Jag uppskattar verkligen att du tog dig tid att berätta för mig.
- Tack själv. Det har varit roligt att prata med dig. Hoppas att vi möts igen.
- Ja, det hoppas jag med. Adjö!

Jag beger mig ut i mörkret och lämnar den stora villan bakom mig.

Mary Wollstonecraft Shelley- Interjuv

När jag änländer till Mary Wollenstonecraft Shellys pampiga herrgård skiner solen och det luktar vår. Vagnen stannar och Mary kommer ut på trappan för att hälsa mig välkommen och då ser hon mycket prydlig ut. Jag hoppar ur vagnen och går fram till henne. Vi hälsar och går in, hon skrattar och berättar att hennes man (.Percy Shelley) Så gärna ville ha detta huset i Italien till henne, och ler. Trots att de har varit gifta i några år gnistrar det fortfarande ur ögonen på Mary, just som det gjorde när jag interjuvade dem när de va nygifta. Men jag vet inte där för att interjuva dem båda, utan bara Mary och hennes bok ”Frankenstein” . Jag är mycket spänd på att få höra om hennes egna tankar om boken och dess handling.

Mary leder mig inte til någon salong utan direkt till köket, där deras 3 kockar lagar underbar mat, som Mary och även Percy säger när han sticker in huvudet för att säga till Mary att han åker till jobbet nu och kommer hem ikväll. Hon skrattar och säger att Det hoppas jag verkligen och ger honom en kyss.
Vi blir bjudna på småkakor, bullar och varsin stor bit schvaswaldtårta med smält choklad ovanpå. ”Jag gillar att bjuda mina gäster på god mat, jag älskar det själv och behöver kanske en ursäkt för att få äta lite sött då och då. Ingen av oss är mer än en människa så att tysta ner sina behov är inget jag tror på” skrattar hon. Efter en stun börjar vi prata om frankenstein och mary berättar att hon var med Percy i de trakterna där boken urspelar sig hos några goda vänner när hon fick iden till frankensein. Hon och Percy tillbringade alltsås sommaren vid Gevevèsjön i Schweiz, med sällskapet Lord Byron, John William Polidori och Claire Clairmont. Hon berättar att det i några nätter var mycket hemska stormar och att hon även då satt och lyssnade på berättelser av tjänste flickan. Efter det så lev boken ganska tor och nu har den sålt i många exemplar på några år, Mary säger att hon är mycket glad och har börjat skriva på en fortsättningsroman om Frankenstein, men det är oklart om hon vill skriva klart. Eller om ens ideerna kommer till henne. Mary och jag flyttar ut på verandan för att prat vidare men det blir mest om våra privatliv och av hänsyn till Mary och Percy och deras fantastiska gästvänliget så vill jag inte publicera det i mitt repotage om Mary Wollestonecraft Shelley. När jag ger mig av på efetrmiddagen är Mary och jag betydligt bättre vänner, hon vinkar av mig och ger mig en lätt kram, och ger mig sedan det som hon skrivit på Frankenstein 2 att läsa och komma att berätta vad jag tycker. " En bra ursäkt att få bra respons och en ännu bättre ursäkt för att jag ska få träffa dig igen, underbara människa" säger hon och skrattar, sedan ger jag mig av in mot närmsta stad...

Hundra marshmallows

När jag gick i mellanstadiet hade vi en lärare som inte riktigt var som alla andra lärare. I över 30 år hade han varit lärare i årskurserna 4-6, han hade under hela tiden haft samma klassrum, han har haft samma upplägg med både uppgifter och läxor, systemet han hade byggt upp var att han skulle behöva göra så lite som möjligt och ändå lära oss så mycket som möjligt (men främst göra så lite som möjligt). Plus allt detta var han också ovanligt bacillrädd, hans händer var nästan uppluckrade av handsprit och han tog aldrig i ett dörrhandtag. Dessutom ansåg han att han skulle hålla i alla lektioner, så till och med i gymnastik hade vi honom som lärare, även om skolan hade en heltidsanställd gymnastiklärare.

Men den här dagen när jag gick i femte klass hade vi hemkunskap på schemat. Vår lärare delade in oss i tre grupper, två grupper fick måla och den sista gruppen hade hemkunskap (för det fanns inte plats för oss alla i rummet där vi hade lektionen). Jag tror inte vår lärare hade lagat mat sen han flyttade ihop med sin fru men ändå skulle han hålla i lektionen. Vi var först ut, på egen hand hade vi fått väja recept och utan hjälp av lärare var nu tio upphetsade femteklassare på väg ner mot centrum för att handla ingredienser. Kakorna vi hade valt ut (för det var en självklarhet att det skulle vara sötsaker) var en marshmallow kaka och någon sorts fudge. Vi stormade in i ICA, affären var tom på kunder och vi tog upp vår inköpslista som vi smart nog hade gjort. Vi började springa omkring som små myror och leta varor, för att vara ärlig så kom det i lite annat också som inte fanns med på inköpslistan. Nu hade vi kommit till ”marshmallows” på inköpslistan och i boken där receptet stod i hade det blivit ett tryckfel. Tryckfelet var att de hade glömt att skriva till viktenheten, så på vår inköpslista jag hade i handen stod det 100 marshmallows istället för 100 gram marshmallows. Så för att vara på den säkra sidan lade vi i sju stora påsar av den dyra sorten. Nöjda och glada gick vi till kassan, för endast sexhundrafemtio kronor hade vi lyckats handla ingredienser till två kakor.

Väl tillbaka i klassrummet lade vi in kvittot i en låda som vi hade blivit tillsagda och började släpa upp matkassarna till rummet där vi skulle ha hemkunskap. Vår lärare låste upp och eftersom han inte visste mer om att laga mat än vad vi gjorde lämnade han oss och sa att han skulle komma och titta till oss då och då. Vi började med fudgen och det var bara att blanda alla ingredienser och koka dem. Sedan hällde vi över allt på en plåt för att låta det stelna. Samtidigt höll några andra på med bottnen till marshmallowkakan. Hittills hade allt gått hyfsat, förutom att ett ägg hade gått sönder. Men lugnet skulle inte bevaras länge för nu var kakbotten klar och garneringen, som bestod av smält marshmallows, skulle göras. Intet ont anande delade vi in oss i två grupper, den ena gruppen smälte marshmallows i en kastrull på spisen och den andra gruppen började smälta marshmallows i mikro. Kaoset var totalt, det fanns marshmallows överallt. Vi hann smälta sex paket innan det gick upp för oss att det var på tok för mycket garnering till en sådan liten kaka. Jag vill inte ens försöka komma ihåg hur det såg ut i mikron efteråt. Men just då var fortfarande allt underbart, vi åt så det stod härliga till. Det vi åt var en bit välgjord marshmallowskaka och en enorm mängd smält marshmallows med chokladsås (eftersom fudgen såklart inte hade stelnat).

Men denna historia avskräckte inte vår lärare och de följande lektionerna resulterade i: en brandkårsutryckning sedan en grupp bränt pannkakor, två slängda toscakakor när några hade lagt i över dubbla mängden smör samt en ingredienskostnad på ca 1500kr.

Sommarlovet är för kort!!!

Sommarlovet är den tid när man inte behöver göra ett skit och bara chilla och sen vila upp sig efter skolans alla läxkrav och prov under hösten, vinter och vår. Man ska kunna sola, bada & träffa sina polare. Känna att man är ledig. Skolstyrelsen har minskat sommarlovet i smyg några dagar om året. Vi går i skolan längre och längre in i juni månad. Nu går vi nästan ända fram till midsommar- veckan. Fast vi börjar höstterminen ungefär samma som vi alltid har gjort. För ett tag sedan hörde jag nyheten om att minska ner ännu mera på sommarlovsdagarna. Detta få typ inte hända. Anledningen till att man går i skolan är för att man ska få sommarlov.

KOM MED I KAMPEN FÖR ETT LÄNGRE SOMMARLOV!!

Dag efter dag

Dag efter dag sitter jag här och tittar där till vänster. Efter jag har tittat där ska jag åka till Hotel Vänster. Men först måste jag hitta dit till Hotel Vänster. När jag har hittat Hotell Vänster måste jag checka in, och när jag har checkat in så måste jag in. När jag kommer till mitt rum så är det någon som håller på. När dom märkt att jag har kommit in frågar dom om jag vill vara med på monopol.

Jag är här

Jag är här du är här jag är kär här och där.
Jag är här du är inte här jag vill ha dig hos mig.
Jag är inte här du är här du längtar här och där.

Väder

Väder
Ja vädret här är verkligen fantastiskt. Det är fint väder nu för annars är det tråkigt och trist väder och det roliga är att gris på franska betyder grå. Det som hände mig är att jag blev så blöt när jag fick gå ut i skogen. Men då var oturen framme för att jag hade mina Coverseskor på mig, så jag blev skitblöt som jag sa förut. Sedan gick vi ut till en is och jag ramlade så jag blev ännu mer blöt. Sen ramlade jag en gång till och då såg det ut som jag hade duschat eller ramlat igenom isen, fast då skulle jag se ut som en isbit nu. Men snön är borta och det är ungefär 15 grader så nu kan man ta fram grillen och grilla.

Erik Johan Stagnelius

Erik Johan Stagnelius var född 1793. Erik härstammade från prästsläkter på både hans fars sida och hans mors sida. Hans far Magnus Stagnelius var kyrkoherde i Gärdslösa på Öland. Hans mor var kyrkoherdedotter Hedvig Bergstedt från Österåker i Södermanland. Erik visade redan från början att han var lättlärd och kunde förstå lätt. Han gick inte i vanlig skola utan undervisades hemma. Han hade tre bröder och 2 systrar. Två utav bröderna hade psykiska problem. 1810 blev hans far biskop och de flyttade hela familjen till Kalmar.
1812 begav sig Stagnelius till universitet i Lund men efter ett halvår flyttade han till Uppsala för att studera till kanslist. Han jobbade som kanslist i Stockholm efter sin examen.
Av sin omgivning upplevdes han som fysiskt motbjudande, grälsjuk och "omöjlig att förstå sig på" Det kanske också berodde på att han missbrukade alkohol och tog opium. Det sägs att han hade ett hjärtfel men det vet ingen säkert.
Erik skrev många dikter och en del poesi, men han gav bara ut några verk själv: Wladimir den store, På herr Magister Brusenii Promotionsdag, Liljor i Saron och Bacchanterna eller Fanatismen. Han skrev också drama. Ett heter Torsten Fiskare och sattes upp på Dramaten i Stockholm 1987. Den utspelar sig på Blå Jungfrun.
Hans första samlade upplaga av hans verk kom först efter hans död 1824. En av hans kända dikter är Näcken
Näcken handlar om myternas figurer.
Erik dog 1823. Han blev bara 29 år
De flesta av hans skrifter som är handskrivna donerades till Stiftsbiblioteket i Kalmar.

En av hans dikter heter Förruttnelsen och den är en hyllning till döden:

Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar — på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng — med nejlikor våren
skall henne beså.

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o flicka! — i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
därnere hos dig.

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro.

(Erik Johan Stagnelius, Strödda dikter efter tiden omkring 1818)

John Keats

När John bara var När franska revolutionen var som värst år 1795 den 31 oktober, London, föddes en liten pojke vid namn John Keats. Han var son till en stallmästare men skulle växa upp till en av den engelska romantiken mest kända poeter.8 år dog hans far när han ramlade av en häst. Ytterligare några år senare, när John var 14 avled hans mor i tuberkulos. Då fick John och hans lillebror flytta hem till en moster. John fick ta ansvaret att fostra sin lillebror som också dog i tuberkulosen 2 år senare.

Då träffar han Fanny Brown. Han flyttar hem till en kompis och hans familj för att komma ifrån det sorgliga som hänt hans bror och John har förstått att han också har blivit sjuk. Fanny är en glad tjej som gör att John också blir glad.

John Keats drabbades av tuberkulosen som härjade i England och 1820 seglade John Kaets till Italien för att försöka bli frisk igen.

Då han var i Italien, Rom, bodde han i ett hus höger om Spanska trappan. Idag är huset ett museum.

Tyvärr gick det inte som John hoppades utan han avled redan ett år senare (1821) i februari och ligger nu begravd vid stadens protestantiska kyrkogård. En annan författare som hette Shellby startade efter Johns död ett rykte där han säger att det var den dåliga kritiken som gjorde så att John dog. Ett annat rykte säger att det var en förkylning som John fick under en vandring i Italien som gjorde att han dog istället för att bli frisk från tuberkulosen.

John Keats blev bara 22 år gammal. Hans verk påverkat och inspirerat många kända författare som t.ex. Oscar Wilde.

År 2009 gjordes en film om John Keats, vid namn Bright star av regissören Jane Campion som även är oscarbelönad. Filmen handlar om kärleken mellan Keats och den 18-åriga flickan Fanny Brawne och utspelar sig i Hampstead 1818. Keats skrev dikten Bright Star till henne därför har filmen fått samma namn.

Det sägs att ett kärleksbrev som John har skrivit såldes på en auktion för nästan 1 miljon kronor.

Dikt - Loppan Johans hus

Ute i loppan Johans hus
Serveras alltid krus
Från matsalen hörs:
Ett dånande brus, det är ett bus av Grodan boll.
Han har ju absolut ingen koll.

Kalle Stropp sitter och twittrar.
Bredvid står Plåt-Niklas och hysteriskt fnittrar.
Lejonet Anders sitter i hörnet och klagar oavbrutet.
Men tjutet, från Grodan Boll kommer aldrig sluta tidigt nog.
För detta är en helt vanlig dag på Johans krog.

Krönika - Kungafamiljen

Det finns en viss svenska familj som jag hatar extra mycket. Dem kallas mer informellt för kungafamiljen men går egentligen vid namnet Bernadotte. I åratal har dem små ätit på våran ekonomi som råttor. Dem är skamliga. Efter personligen bara blivit mer och mer irriterad är jag bara tvungen att kasta lite skit på dem. Eftersom ingen annan vågar så får väl jag göra det.

Förra året, 2010 drog staten ungefär 20 miljoner svenska riksdaler från skattebetalare, så att Prinsessan Victoria skulle få gifta en pundare från Närke.

I Stockholm sitter dem på sina rumpor och tittar på Doobido eller andra dylika TV-program. Skattebetalarna bjuder på mjölk, smör och papper som de använder för att torka av deras fettiga fingrar efter dagens intag av bearnaise sås, men va har dem för funktion? Vad det än är så är det antagligen inte värt det. Många säger att de är en svensk stolthet. Jag säger skicka dem i exil till Svalbard, tillsammans med resten av alla andra kungligheter runtom världen. (Nej, påven du kommer inte undan)

Där kan de leva tillsammans och dra nytta av varandras svagheter och styrkor, de kan leva på alger och plankton. De kan rida isbjörnar och starta små klaner med varandra. Om dem fryser kan dem väl telefonera Island, jag har hört att de har många vulkaner som de lätt kan exportera, Glöm inte att sätta en kupol över Svalbard så Prins Daniel inte rymmer. Alternativ skulle vara en lång häck.

Oddsen säger att de kommer dö av hyperventiliation när de märker att deras Oreo-förråd är slut, men det är okej! Vi kommer inte ens märka det. Förutom Bohuslänningen som kommer att göra en extra insatt spalt på några ord om detta, detta kommer dock bara på plats sextiosju utav de mest lästa artiklarna.

Alla monarkister borde tänka till lite på hur mycket pengar som bröllopet kosta och på hur många tårtor man kan kunde köpt av det, och hur glada folk skulle bli när de fick en tårta var. Någon politiker borde verkligen göra något åt detta, men alla politiker är för fega och har försättit sina liv i en slags vanföreställning, där de har övertygat sig själva att han är ett ”ansikte utåt” och är symboliskt viktig för Sveriges välmående.

Ingen verkar våga reagera, men det är ju helt omoraliskt fel att ge ut pengar till dem när familjen Andersson behöver dem för att installera Animal Planet HD på sin TV-box.

Fantasirik författare dog fattig

Jag är på väg hem till den berömde författaren Alexandre Dumas bostad i Paris. Det är 1868 och Dumas har ett långt författarliv bakom sig. Han föddes år 1802 och var son till en fransk general. Alexandres farmor var slav från Karibien så både hans pappa och han själv hade mörk hy.

Nu är jag framme vid Dumas bostad som ligger i dem enklare kvarteren i Paris. Trots sin framgångsrika författarkarriär verkar det som om han inte har mycket pengar. Jag knackar på dörren och där står självaste Alexandre Dumas. Han ber mig stiga på och jag slår mig ner vid hans skrivbord. Han berättar för mig om sin barndom. Han var ofta mobbad för att han hade lite mörkare hy. Dumas fick aldrig någon riktig utbildning eftersom familjen var ganska fattig eftersom hans pappa dog när Alexandre var tre år gammal.

När han hade blivit 28 år gammal så började tidningarna slå igenom. Till tidningarna kunde man skriva följetonger, som var berättelser som fortsatte i varje ny tidning. Han började skriva sina berättelser som följetonger till tidningar. Han mest berömda romaner är från början skrivna som följetonger. Under ett tag så fick han pengar för varje rad han skrev i tidningen. Det gjorde att han ofta skrev väldigt många och korta rader för att få mycket betalt.

Alexandre berättar även för mig att han inte har skrivit alla sina böcker själv. Han har nästan alltid gett inspiration till andra som har jobbat på hans författarfabrik där dem skriver hans böcker. Totalt så har Alexandre släppt mer än 250 romaner. Dem mest kända är kanske De tre musketörerna och Greven av Monte Christo, som från början var följetonger. Han var väldigt känd över hela Europa och sålde till många europeiska tidningar.

Dumas böcker handlade ofta om äventyr och fantasier som var typiskt för romantiken. Romantiken var som en liten protest mot upplysningens all fakta.

Dumas var ofta ute och reste för att hitta inspiration till sina böcker. Han hade varit sjuk i kolera men när han var frisk igen så åkte han till andra länder för att hitta inspiration till sina böcker. Det fick honom att skriva reseböcker.

Men han skrev inte bara böcker. Han skrev även pjäser och artiklar. Han blev väldigt inspirerad så han bestämde sig för att bygga en teater. Men det gick åt väldigt mycket pengar och han fick många skulder så han var tvungen att flytta till Belgien 1852.

När han bodde i Belgien så skrev han sina memoarer. Han försökte även skriva nya följetonger men det gick inte så bra det heller. År 1865 så kom Dumas tillbaka till Frankrike efter en föredragsturné som gick väldigt dåligt. Han blev helt rasande och slutade skriva romaner och öppnade en såsfabrik.

Nu när jag några dagar före jul 1870 sitter jag och läser en av Dumas följetonger i en tidning så ser jag en nyhet som säger att Den berömde författaren Alexandre Dumas har dött utfattig i sin bostad i Paris.

Galna huliganer får inte gå till baren

När jag satt och tittade på fotbollsmatchen mellan LSK och Hammarby, så fick jag höra att matchen mellan AIK och Assyriska hade avbrutits på grund av att ett par AIK fans hade kastat bengalsiska eldar på domaren efter ett domslut som dem inte tyckte om.

Efter det som hände under matchen mellan AIK och Assyriska tycker många att en del matcher skall spelas utan publik. Men jag tycker att det är fel och att man skall hitta dem som har orsakat det och inte straffa alla som vill se på fotboll.

Det finns en stor skillnad på en supporter och en huligan. En supporter älskar sitt eget lag och kommer för att heja fram det laget. En huligan är en person som oftast inte bryr sig om fotbollen i sig, utan kommer till matchen för att hata motståndarna. När två lag med huliganer i båda lagen möts kan det ofta bli bråk.

Men varför blir det bråk så ofta? En orsak kan vara att många dricker alkohol innan matcherna och blir fulla vilket kan ställa till med problem. Det pratas om att man skall avstänga huliganerna från matcherna. Det kan vara en lösning men hur skall man då få reda på vem man skall stänga ute.

Man skulle kunna filma läktarna där man vet att det finns huliganer. På så sätt kan man hitta de som är bråkmakare. Lyckas man fånga de under matchen kan dem få som straff att städa upp på stadion efter matchen, inte bara sitt eget skräp utan alla andras också.

Ett annat sätt att hjälpa till att komma till rätta med problemen är att förbjuda alkoholförsäljning under matchdagen. Jag tror att det är många som är alkoholpåverkade under matcherna.

Jag tror att huliganerna får småbarnsfamiljer att inte vilja gå på matcherna eftersom att det kan vara riskabelt. Om det fortsätter på det här viset så kommer man antagligen spela inför tomma läktare. Det kommer att drabba klubbarna eftersom att då får dem inga pengar från inträden. Blir det inga pengar från inträdet, så blir det inga spelarlöner, då blir det inga spelare till laget och då blir det inga fotbollsmatcher.

Det drabbar också den vanliga befolkningen. Dem som vill se på fotboll kommer kanske inte att kunna se det mer för att huliganerna sabbar det.

Själv har jag varit med om bråk på fotbollsmatcher. Det var mellan IFK Göteborg och AIK. Jag var nära på att få en bengalisk eld i huvudet. Det var även när jag skulle gå ut ifrån arenan, då såg jag två meter framför mig en man som blev nedslagen. Det var en läskig händelse som gjorde att jag hade svårt att sova den natten.

Jag tycker att man borde förbjuda alkohol på restauranger och pubar innan matchen. Det kan hända dåliga saker under matchen annars. Man borde även försöka leta upp vilka som är dem riktiga huliganerna och sätta i ett register så man håller koll på vilka dem är.

Till sist så är det viktigaste att lära huliganer att bli supporters genom att älska sitt eget lag och inte att hata sin motståndare. Då trivs all och vi får det roligt på läktaren och kan sjunga som Hammarbys hejarklack gjorde mot LSK.