Carl Michael Bellman

Carl Michael Bellman föddes den 14 februari år 1740 i Maria församling i Stockholm.

Hans föräldrar var Johan Arndt Bellman och Catharina Hermonia. Carl Michael Bellman var deras förstfödda barnet, hans mamma födde honom fjorton syskon.

När Bellman var 14 år blev han sjuk, han fick hög feber så att han yrade och pratade allt på vers.
Då upptäcks Bellmans poetiska talang.

Bellman blev provanställd vid riksbanken när han var 17 år. Några år senare fick han godkänd i matematik och bokföring och anställdes som extraordinarie utan lön.

Bellman levde i flera år på kredit och att låna pengar. Till slut blev han tvungen att fly sina utlånare till Norge.

Bellman träffade sin blivande fru Lovisa Grönlund sommaren 1777 och gifte sig i december samma år.

Fyra år senare fick Bellman sitt första barn Gustaf. Deras andra son Elis föddes 1785 och deras tredje son föddes 1787 som hette Carl. Adolf var Bellmans sista son som föddes i oktober 1790.

Fredmans epistlar består av 82 visor om Stockholms olika miljöer. Ordet epistlar kommer ursprunglingen från Bellmans ide att skapa ett komisk matstycke till pauli brev.

Bellman sin beskyddare när Gustav den III sköts ihjäl 1792.

Familjen blev tvungen att flytta många gånger för att få billigare hyra. Familjen flyttar till en fastighet i hörnet av lilla Munken läders gatan som blev deras sista flytt.
Året var 1794.

Bellman dör i lungnsot 1795-02-11, på natten han är begravd på Klara kyrkogård utan sten.
En fattig familj lämnar Bellman efter sig.

En spännande och lärorik resa (eller inte)

Det började i september och året var 2007. Min familj pratade om att åka utomlands, till ett varmt land och åka flygplan. Det diskuterades fram och tillbaka, allt från Kreta till Kroatien till Spanien. Tillslut så valde vi att åka till Teneriffa, en av öarna i Kanarieöarna. Detta skulle bli min första resa med flygplan.

Så 1 vecka innan jag skulle få jullov så for vi iväg, iväg mot värmen!
Jag kommer ihåg att jag ”retade” mina vänner för att jag skulle iväg till ett varmt ställe samtidigt som de fick vara i kalla dystra Sverige och att jag dessutom skulle missa sista veckan i skolan innan jullovet började.

Jag var jättespänd och packade hur mycket kläder och saker som helst som jag skulle ha med mig. Så morgonen vi skulle åka så gick jag upp vid kl. 05.30 för vårt plan skulle lyfta kl. 08.30 från flygplatsen Arlanda.

När vi väl var på flygplatsen så gick vi runt och köpte en massa godsaker som vi hittade, jag tyckte att det var jättespännande att springa runt och titta på gigantiska klubbor som fanns i en utav affärerna. Jag och mina syskon fick varsitt Hubba bubba tuggummi som vi skulle ha på planet så att vi inte skulle få lock över öronen.

På planet hade jag jättekul hela resan! Okej, där överdrev jag lite.. jag hade det jättetråkigt hela resan och satt och spelade kort med med mina småsyskon och tittade på en film som gick på planets tv skärm. Det var otroligt tråkigt att flyga. Eftersom jag aldrig hade flugit förut trodde jag att det skulle vara mitt livs bästa dag, men det var det ju såklart inte.
Mamma vi står ju stilla! Sa jag när vi hade flugit igenom det tjocka moln täcket.
Nej, vi kör i 1110km i timmen. Svarade mamma då.
Jag blev jättebesviken, för jag trodde att utsikten från planet skulle vara oslagbar.

Vi satt på planet i 5 h och 10 minuter då vi äntligen var framme och cirklade över ön Teneriffa. Även denna gången så tuggade jag tuggummi när vi skulle landa.

När vi landat och gått av för att gå och hämta våra väskor så satte jag på min gråa mobiltelefon. Efter några minuter Så fick jag en hel massa med sms från min telefon operatör där det stod ”Välkommen till Norge! Välkommen till Tyskland! Välkommen till Frankrike!” och så vidare. Jag fick en massa sms där det stod välkommen till de landen vi flugit över. Både jag och min familj skrattade gott åt det riktigt länge.

Sen hade vi roligt hela veckan och badade i det varma korall blåa havet på kritvita stränder. Nej, så var det inte, det var tvärt om. Jag och min familj var magsjuk hela veckan, det var jätte kallt i havet med jättehöga vågor, hotellet var jättedåligt och havet var svart av den svarta sanden som fanns på stränderna. Det var inte så roligt faktiskt, den mest hemska veckan i hela mitt liv! Okej, det var det kanske inte, för jag slapp ju skolan.

Prao på Ljungskileskolan

I hela fyra dagar så praoade i klass 5C på Ljungskileskolan. Som man hör på namnet så ligger skolan här i vår lilla stad Ljungskile. Arbetet ägnar sig åt lärande av barn från 4:e till 5:e klass, i alla fall i denna situation då jag praoade på mellanstadiet.

De arbetsuppgifter som jag hade var att rätta olika prov och förhör de haft, att hjälpa eleverna om de behövde hjälp och så fick jag hålla i en egen lektion. Jag valde svenska då jag lät eleverna skriva egna sagor utifrån fyra ämnen som jag själv kom på. Innan de började så hade jag en igenomgång där jag förklarade hur de skulle gå till väga och hur de skulle planera sin saga. Sedan fick de ställa frågor om det hade några. Efter igenomgången så fick de börja skriva. Det var jätte roligt att få hålla i deras lektion och speciellt när så många tyckte att det var roligt.
När de hade skrivit klart så gav de sina sagor till mig och så fick jag läsa igenom dem och rätta stavfel. Det var hur roligt som helst att få läsa dem!

Förmågorna:
Social förmåga/demokratisk kompetens – Att vara empatisk, visa hjälpsamhet, berömma, kompromissa, kunna ta olika roller eller hitta lösningar på olika konflikter, samlära, förstå innebörden av regler, samarbeta, visa respekt och jobba demokratiskt.
Denna punkt tyckte jag passade in väldigt bra. För när jag praoade i klassen så blev ju jag också en lärare på ett sätt och jag skulle vara ett bra föredöme för barnen. Jag fick ju hjälpa dem med en mängd olika saker, och då behövde jag ju kunna konversera och hjälpa eleven/eleverna så att de förstod och kände att det inte skulle bli jobbigt för dem.

Jag fick ta olika roller också, jag skulle vara elevernas vän vilket jag själv tycker att jag lyckades riktigt bra med, men samtidigt skulle jag också vara en förebild och en ledare vilket också gick super.
Jag skulle kunna ha kontroll de gånger då jag var ensam med klassen så att inget gick överstyr och att de kunde klara av att jobba aktivt men samtidigt känna att det var roligt.

Jag försökte hela tiden att prata med eleverna. Att om någon satt lite ensamt så gick jag fram och skojjade lite med eleven eller bara pratade för att vara en bra vän och ett gott föredöme.
Det blev aldrig några konflikter i klassen, men det hade lika väl kunnat hända och då hade det varit viktigt att jag kunde reda ut det på ett bra sätt. Men jag kände att jag var ett gott föredöme, att jag tog ansvar, att jag hjälpte eleverna och främst lyssnade på dem.

Jag själv – Att ha självinsikt, kunna koncentrera sig, ha självdisciplin, engagemang, drivkraft, självkännedom om styrkor/behov, struktur, samt vara ansvarstagande och initiativtagande.
Denna punkt uppnådde jag mycket genom att endast vara det jag skulle vara. En sorts extra lärare. Jag tycker att mycket engagemang kom fram från min sida när jag planerade och utförde min lektion. Jag lät min fantasi flöda och tänkte lite på vad jag själv hade velat skriva om när jag gick i femman.

Men också att kunna koncentrera sig, antingen på att rätta prov eller att kunna koncentrera sig på att hjälpa en elev med någonting. Jag tycker också att jag tog initiativ när jag hjälpte eleverna, t.ex. om jag satt och hjälpte någon elev med ett ämne så kunde jag komma med helt nya idéer och tankar som gjorde att eleven förstod hur den skulle gå till väga för att lösa uppgiften.
Eftersom jag har mer erfarenhet av de olika ämnena så kunde jag också komma med nya tankeställare, även för eleverna!

Språklig förmåga – Att kunna göra sig förstådd muntligt och skriftligt, förstå instruktioner, läsa, tala, kroppsspråket, ge instruktioner, skriva, lyssna och ha vilja att uttrycka sig.
Jag tycker att jag fick fram detta på många olika sätt. Som när jag höll egen lektion så pratade jag ju högt framme vid tavlan men jag skrev även upp sådana saker som jag tyckte det var viktigt att tänka på så att de kunde kolla upp och få inspiration. Då gjorde jag mig både förstådd muntligt och skriftligt och gav instruktioner.

Men jag fick även förstå instruktioner själv när jag skulle göra vissa saker, som olika uppgifter jag fick. Men även när jag hjälpte eleverna så kände jag att jag själv utstrålade glädje och positiva signaler till eleverna och gav dem inspiration. Men jag lyssnade även på eleverna när de förklarade sina problem, eller vad de tyckte om olika saker. Och sedan gav jag respons, förklarade eller pratade vidare.
Jag är väldigt social av mig så jag hade inga svårigheter av att hjälpa eleverna och prata med dem, antingen om de undrade något eller om de ville prata med mig. Jag hade inte heller svårt för att gå fram och prata med eleverna eller fråga om de behövde någon hjälp.

Under min prao i klass 5C har jag lärt mig mer av hur det är att jobba som lärare, och vilket ansvar man faktiskt tar. Jag lärde mig också att miljön spelar stor roll för att man ska kunna koncentrera och lära sig, men också för att trivas både elev som lärare.

Jag vidareutvecklade olika kunskaper i t.ex. ansvar, social förmåga och hjälpande. Men jag tycker också att det var riktigt roligt för att eleverna var så glada och roliga att vara med!

Det var helt enkelt en rolig prao vecka!

Molière – en levande legend

Ni kanske har hört talas om namnet Molière? Nåväl, här kommer hans historia. Molière, döpt i kyrkan Saint Eustache är nu, 17 februrai 1673 död när han kollapsade under en utav sina föreställningar, och dog några timmar senare i sitt hem. Han levde under tidsepoken Renässansen och in i början på Upplysningen.

Jag har fått äran att ta del utav hans fantastiska liv och jag hade tänkt att dela med mig lite av det och det jag minns av Jean Baptise Poquelin är att hans mor och far var Marie Cressé och Jean Poquelin. Hans mor, Marie Cressé dog när han var 10 år gammal. Jean Baptise stod inte sin far särskilt nära.
Han började i skolan och kom så småningom in på den prestigefyllda Jesuit College de Clermont. Vid 18 års ålder ordnade hans far en titel till Jean Baptise. Detta köptes med pengar från Richelieus utvidgning av domstolskontoren. Denna titel gav honom 300 livre om året. Han studerade till advokat och under college så umgicks han ofta med adeln, så än så länge hade Baptise följt sin fars plan, men vid 21 års ålder ville han inte längre följa sin fars dröm utan han fortsatte med sin egen, uppe på scenen, det är här min favorit historia börjar.

Han hade redan tidigare mött den vackra Madeleine Béjart, han tog adjö av sin far och tillsammans med hennes bröder så skapade de teatern L'Illustre Théâtre, detta var en riktigt vacker teater, jag var där flera gånger under hans föreställningar, men har inte gått dit sedan dess då jag inte tycker det är samma sak om inte Moliére är där.

Molère hade både skådespelartalanger och studier inom lag och ordning, så han blev genast ledaren för gruppen. Men de fick stora skulder för att de inte kunde betala hyran för teatern, de hade skulder på över 2000 livre. Jag kommer inte riktigt ihåg vem det var som betalade pengarna för borgen, men efter ca 4 veckor var han tillbaka i gruppen igen. Och inspirerat utav en liten stad så började Jean att använda namnet Moliére, han berättade för

mig att det var för att inte vanära hans far för att han ville bli skådespelare.

Det jag hade försökt förklara för honom hela tiden och som han själv insåg efter episoden i fängelset var att han egentligen ifrån början borde ha lärt sig sitt yrke helt och hållet. Han och Madeleine påbörjade nu sin turné med Provinserna. Denna turné höll på i 14 år, min favorit pjäs där ifrån är Le docteur amoureux. Under turnén så mötte han prinsen av Conti som bl

ev lite av en mentor till honom, det var till och med så att Moliéres teater sällskap fick ett namn efter honom. Men Conti fick en så kallad religiös rådgivare som tyvärr gav honom rådet att inte hålla några skådespelare. Då gick han ihop med Moliéres fiender istället.

Moliére blev tilldelad titeln Troupe de Monsieur (Monsieur var kungens bror) och med hjälp av Monsieur började hans teatersällskap samarbeta med ett framgångsrikt Italienskt Commedia dellárte-sällskap. Den 18 November 1659 framförde de premiären utav De löjliga preciöserna som blev ett utav hans mästerverk, en utav mina favoritpjäser faktiskt.
Han var som mest berömd under 1660-talet.
Moliéres mest berömda ögonblick var det sista, detta ögonblick blev en legend, han dog inte på scenen utan han kollapsade ute på scen mitt under Den inbillade sjuke och dog några timmar senare i sitt hem.

Detta är då allt jag kommer ihåg av Molière Jean Baptiste Poquelin, en levande legend. Må han vila i frid.

Enligt mig var han en underbar skådespelare, och han har en fantasktisk historia. Jag hade gärna velat ta lite mer del av hans liv för att lära känna honom bättre och se hur hans föreställningar hade påverkat världen idag. Undrar om de skulle vart lika populära i nutid som dåtid?
Det finns så mycket frågor som vi aldrig kommer att få svar på!

Jean Baptiste Poquelin (1622-1673, 51 år)

Farliga grönsaker!

Det närmaste veckorna har all media handlat om dem "farliga grönsakerna" från Spanien.


Vi alla vet att Spanien är en av europas största exportör av grönsaker och i varannan matbutik hittar vi produkter som har sin ursprung från Spanien detta nyhet slog hårt och påverkade spanska böndernas ekonomi så negativt att vissa av dom gick i konkurs.


Kort efter kom nyheterna om att det var inte alls grönsaker från Spanien som låg bakom spridningen av den farliga bakterien utan det var tyska grödor! Men det var redan försent och skadan hade skett.


Jag tycker att det var fel av tyska myndigheterna att peka ut ett spesefikt land utan att vara säker på sina uppgifter och därför tycker jag att det är rätt att alla bönder som har drabbats måste kompenceras ekonomiskt och vi får väl hoppas att media och myndigheterna är mer försiktiga med sina påstående innan dem har fått bekräftelse.

Ett päron till farsa i Frankrike?

När jag var väldigt liten bestämde sig min familj för att åka på en resa till Frankrike med några av pappas kompisar. En dag var det ganska molnigt och även fast min mamma tjatade så vägrade min pappa att använda solkräm.
Senare framåt kvällen ser han ut som en kräfta. När han har gått och lagt sig känner han att det gör för ont för att sova så han går upp och letar upp en kräm. Han smörjer in sig men det hjälper inte. Fem minuter senare går han upp igen och testar en annan kräm och ovanpå detta puder. Nu har en enda stor gröt på ryggen. Det är nu han tar upp en flaska och läser på den. Han ser att det står baby öl och han vet att det är tyska för babyolja och tänker att det måsta vara en bra kräm så han häller på den och hoppas på lindring. En liten stund senare kommer det isande skrik av smärta från honom. Han visar flaskan för mamma som kan lite bättre tyska och hon förklarar att det är hårborttagningsmedel (innehållande babyolja) som bränner bort allt hår. Han rusar in i duschen och överger tanken på en skön natts sömn.
Nästa dag inser vi att vi inte kan vara på stranden så vi åker till bergen till något som heter Grand Canyon du Verdon. Vi hyr en liten trampbåt och åker runt lite på sjön och floden. Vi trampar in i en hyfsat smal passage. Helt plötsligt ser vi ett vattenfall till höger om oss. Innan vi hinner reagera har vi dragits rakt in i det och båten börjar fyllas med vatten. Pappas kompis Mats som vägrat trampa och istället filmat alltihop medan min pappa trampat får nu kameran genomvåt. Pappa som trampar febrilt lyckas inte komma bort från vattenfallet utan istället för att komma ut åker vi längre in i vattenfallet och klipporna bredvid det. Efter en stund kommer vi ut, pappa hittar på några svordomar och sedan åker vi tillbaka.
Efter det gjorde min pappa inte så mycket mer som var minnesvärt under den resan.

PRAO PÅ KULTURSKOLAN




Jag har praoat på Kulturskolan i uddevalla. Där kan man lära sig att spela instrument t.ex trumpet, gitarr, cello o s v. man kan även ta sånglektioner. Dem andra inriktningar som, dans, teater och film produktion. På arbetsplatsen lär man ut musik, teater, dans. För sta dagarna fick jag delta lite i att lära ut på lektionerna, men det berode på att eleverna var lite äldre. Senare kom det yngre elever och då fick jag själv lära ut, i och med att jag praoade hos min trummlärare så hade ju han lärt mig dem sakerna redan som dem mindre hade i läxa och då kunde jag kära dem.



Jag har använt förmågorna:
JAG SJÄLV
När jag satt med på lektionerna krävdes det självdisciplin och konsentration, för att kunna lära sig och förstå hur man ska lära ut på bästa sätt. Många av lektionerna var ganska samma för att en del elever var på samma ställe i sitt lärande, då krävdes även tålamod. Sen när jag fick lära ut och hålla lite i lektionen så fick jag ju visa engagemang och sånt.

SOCIAL FÖRMÅGA/DEMOKRATISK KOMPETENS

Jag hjälpte till på lektionerna. Ibland så kom det små grupper med elever och då kunde jag hjälpa dem som inte min lärare kunde, för att han hade fullt upp med dem andra. Det krävdes mycket tålamod och att visa respekt får att vissa elever är ju inte jättesnabba på att lära sig så man får inte bli irriterad för att dem inte förstår.


SPRÅKLIG FÖRMÅGA

Först å främst så får man ju förklara en del med ord men när dem spelar så låter det så mycket så då kan man inte prata så då får man använda kroppsspråk och liknande. Och när det är småttingar så får man förklara väldigt tydligt och många gånger.

Jag har lärt mig mycket om människor, inte så mycket om trummor. Det var helt anorlunda från vad jag tänkte mig. Jag har lärt mig att ha tålamod och att lära ut är inte samma sak som att spela själv. Jag tänkte att om man jobbar med att lära ut trummor så får man ju spela varje dag och bli as bra men det fungerar inte alls så, eleverna är ju där för att lära sig oavsätt vilken nivå dem ligger på och då måste man anpassa sig efter dem och försöka förklara och beskriva på bästa sätt för dem, inte bara spela själv å tro att dem ska kunna hänga med direkt. Så det är stor skillnad att kunna spela trummor och att lära ut trummor. Det har jag lär mig.

Fördelarna är att man får jobba med det som man älskar och det finns ju också mycket duktiga elever och då är det jättekul att lära dem, just min lärare håller i många ensablar också och dem har konserter väldigt ofta och det är ju kul och man blir nog väldigt stolt. Jag märker så fort man har lyckats lära någon något jättelätt så blir man ändå sjukt stolt när dem kan det sen.

Nackdelar kan ju vara att det kan bli lite en formigt när man ska lära ut samma saker till 20 olika elever som kommer efter varandra. Och det tråkigaste som lärare är när eleverna inte anstränger sig och inte lär sig någonting. Arbetsmiljön är ganska go, dels så får man ju jobba i ett rum fullt med trummor vilket ger väldigt sjön stämmnig. Och man får fika väldigt mycket och just här så var den andra personalen väldigt trevlig. Man träffar ju också en massa nya människor och speciellt som lärare för om man är en bra lärare och bra på det som man lär ut, då blir läraren lite som en idol eller förebild vilket är kanon! Och min lärare är en sån lärare.

Att proa hos min trummlärare har varit svinkul. Och det finns inte så mycket negativt med det förutom lite det som jag skrev förut.

En katt man inte trodde var möjlig!

Min familj har haft en katt som hette Kasper han föddes år 1988 och blev 22år, han skulle ha blivit 23 år nu i sommar. Han hade mörkgrå päls med gulgröna ögon, vita tassar med en mörk liten fläck på höger bakben, en vit haka.


Kasper hade i alla fall väldigt många rutiner och fasoner för sig. Varje morgon vid ca klockan halv sex, skulle han ha mat och var tvungen att väcka någon i familjen oftast var det min mamma han skulle väcka och om inte hon vaknade så gick han ner till mig och min syster och försökte väcka oss. Han hade ett väldigt konstigt läte, det lät nästan som att han ylande på något konstigt sätt.


Jag kommer ihåg en gång när mormor skulle passa honom, hon hade fått besök av några bekanta till henne. Hon berättade för oss, att hennes gäster undrade vad det var för konstigt ljud som lät, de blev nästan rädda. Mormor berättade då för dem att det bara var Kasper hennes dotters katt. Då började de skratta, haha.
När min familj fick höra detta så skrattade vi också.


Vi brukar åka på en båtsemester varje sommar i några veckor och alltid när vi kom hem så var han sur på oss för att vi vart borta så länge. Men sedan blev han jättekelig och bara ville mysa hela tiden. Men han var alltid sur en bra stund innan det gick över.


En sommar när vi hade kommit hem från en båtsemester och han hade bott hos mormor så länge vi var borta. När vi väl hade hämtat honom hos mormor som bor bortom skogen som ligger bakom vårt hus, så när vi släppte ut honom från vårt hus gick han tillbaka till mormors hus, mormor ringde hem till oss och sa att han var där. Då var vi tvungna att gå ner till henne och hämta honom varje dag i en hel vecka. Stackars lilla Kasper han hade nog trott att vi hade övergivit honom när vi hade åkt iväg på semester. Man är alltid tvungen att berätta för en katt vart man ska åka och att man kommer tillbaka, annars tror de att man övergivit dem. Så det var vi väldigt noga med att göra.


En annan mysig egenskap han hade var att han alltid skulle sitta med vid matbordet när vi åt. Men han tiggde inte mat. Ibland så fick han såklart smaka på något men då lade vi det i hans matskål. Han var jättesnäll och jättegosig.


Och när han skulle dricka i sin vattenskål på de senare åren så blev det som att man släppte en sten i vattnet, en fontän när han stack ner nosen i vattnet och sedan ryckte han till i hela kroppen precis som att han nyss blivit skrämd av något eller någon. Så man fick nästan alltid torka upp runt hans matskål. Troligen kunde han inte bedöma avståndet till vattenytan. Stackare.


En annan sak som man upplevde när man kom hem var att han satt på fönsterbrädan och tittade på fåglar. Han var jättesnäll med småfåglar det var hans små kompisar. När han hackade tänder och pälsen rester sig, då visste man att det hade kommit en skata eller en kråka, dem gillade han inte.


Oftast när man kom hem från skolan så stod han i vår trappa och väntade på att vi skulle komma hem. Han rusade fram till oss och ville upp i famnen. Det var så mysigt.


När han blev äldre så tappade han lite smaken, han gillade stark mat, yoghurt, jordgubbar, cornflakes, popcorn och salta chips m.m. han var allt en rolig katt han.


En gång för några år sedan, så såg vi att han låg på baksidan med en vit katthona bredvid sig de såg ut att ha en date. Någon vecka därefter så hade han bjudit in henne i vårt hus, han visade runt henne lite men sedan ledde han ut henne samma väg som de kom in, man såg hur han sträckte på sig och drog in magen när hon var här.

Han var väldigt social och han gillade att kramas mycket. Han var också otroligt nyfiken av sig, han var tillexempel med min pappa och kollade när han byggde vår altan.

När det hände något som till exempel att en fotpall ramlade så for han som en raket till rymden för att kika vad det var som hade hänt.


Och om vi hade inskaffat en ny möbel eller om vi hade möblerat om i något rum så var det inte bra alls, det kunde ta en hel vecka för honom att vänja sig vid det, han kollade konstigt på oss och blev nästan lite sur när vi hade gjort det. Så det var inte bra alls. När jag och min syster var små, blev han inte ens arg när vi drog honom i svansen, han visste att vi inte ville honom något ont. Ha var väldigt förstående och klok katt.


Han var den nyfiknaste, mysigaste, snällaste, omtänksammaste, sötaste katt jag någonsin har träffat. Jag saknar honom jättemycket verkligen. Han var helt enkelt världens bästa katt man kan önska sig, obeskrivligt. Han finns fortfarande kvar i mitt hjärta och jag tänker på honom varje dag.

Den falska säkerheten

Vi har alla hört om det stora jordskalvet i Japan. Vi har även hört om att flera kärnkraftsverk har fått så kallad härdsmälta. Men har vi fått veta allt - det är frågan. Enligt aftonbladets hemsida så undanhåller Japans regering information om katastrofen. IAEA:s (International Atomic Energy Agency) chef för säkerhetsavdelningen James Lyons sa den 14 mars 2011:

”Vi har inga tecken på härdsmälta”

”Vad i helvete pågår? TV rapporterade om en explosion men inget meddelades till premiärministerns kontor på en hel timme!” skrek Japans premiärminister Naoto Kan den 15 mars 2011.

”Det är inget alvarligt scenario.” sa Tepcos VD Shimizu om härdsmältan och explosionerna samtidigt som den franska kärnsäkerhetsmyndigheten ASN 15 mars 2011 uppgraderade krisläget i Fukushima till en sexa på den sjugradiga Ines-skalan. Däremot så står Japan kvar med att det bara är en fyra på skalan som betyder: en olycka utan betydande risk.

Vem ska man tro på? Vem vet, kanske källan där jag fått min information inte heller stämmer helt.

Men varför gör de så här då? Är det för att undvika panik, främst bland Japans invånare men också resten av världen, eller är det för att Japan inte vill förlora sitt värde på aktiemarknaden? Bara tänk om radioaktiviteten når Tokyo och resten av Japan. Flera miljoner människor skulle då bli tvungna att evakueras. Vart skulle de ta vägen?

Jag tycker att när regeringen får stopp på bränderna och härdsmältan i kärnkraftverken så tycker jag att de ska lägga ner dem. Eftersom Japan ligger i högriskzon för jordbävningar och tsunamis så borde landet inte bygga kärnkraftverk. De borde istället satsa mer på vatten, sol och vindkraft. Om det i framtiden skulle bli en katastrof som denna igen så skulle det inte bli lika stor förödelse och ingen radioaktiv strålning.

Den radioaktiva strålningen som släpps ut nu kommer kanske att spridas över hela världen och många kommer troligen att bli påverkade av detta.

Jag säger att man inte bara ska lägga ner kärnkraftverk i jordbävningsdrabbade områden. Tillexempel hände det ju en jättekatastrof i Tjernobyl för ett antal år sedan. Därför tycker jag att man ska lägga ner kärnkraftverken här i världen så att människorna kan känna sig trygga utomhus och veta att man inte får i sig en massa radioaktiv strålning. Jag tycker även vi i Sverige borde lägga ner kärnkraften. Här i Sverige driver vi sju av våra tio kärnkraftreaktorer, tre finns i Forsmark och fyra i Ringhals. Från vår kärnkraft kommer ungefär en tredjedel av all el som används i Sverige. Men varför använder vi så mycket av de då kan man fråga sig. Det är för att kärnkraften är en effektiv och driftsäker teknik för elproduktion. Men dock så farlig!

Av. Anton Högbring 8c. Källa: Aftonbladets webb.

Ludvig Holberg - från allt till inget till allt igen

Ludvig Holberg född 3 december 1684, död 28 januari 1754 i Köpenhamn, norsk-dansk författare och historiker vars dramatik har världsrykte.

Jag befinner mig nu i Köpenhamn, Danmark 3 december år 1722 för att intervjua Ludvig Holberg. När jag kommer fram till Holbergs hus ser jag att det står en folkskara där. Jag går fram till en man och frågar vad det är som försigår.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Vi firar Ludvigs födelsedag och hans färdigskrivna manus till dramakomedin ”Jeppe på berget”.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Var befinner sig Ludvig för närvarande? Frågar jag.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Han är inne i sitt hus, säger mannen och pekar på ett gult hus.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Jaha, tackar.

Jag går vidare fram till huset och knackar på. Ludvig kommer och öppnar själv.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Äntligen är du här min vän! Utbrister Ludvig och skakar hand med mig.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Här känner man sig välkommen, säger jag och ler.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Kom in så ska jag ta fram lite te, säger Ludvig och vinkar till mig med handen.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Tack så mycket, säger jag och sätter mig i en fotölj.

När Ludvig kommer tillbaka bär han på en silverbricka med två tekoppar på.

Ludvigs vardagsrum är blommigt i rosa och rött. Jag rynkar lite på pannan, inredningen är inte riktigt min stil.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Ska vi börja? Säger Ludvig och sätter sig i en fotölj med rosa rosor på.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Ja jag kan väl börja med och fråga hur många år du fyller idag.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Jag fyller 38 år, svarar Ludvig.

38 år tänker jag, det ser ut som om han är minst 45.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Kan du berätta lite om din familj? Frågar jag sedan.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Min pappa dog redan när jag var mycket liten. Han var överstelöjtnant och han hette Cristian Nielsen Holberg.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Jag beklagar verkligen. Men din mamma då?

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Min mamma är också död hon dog när jag var 10 år gammal, säger han sorgset.

Ludvig ser ledsen ut och en tår syns i ögonvrån. Jag tänker att det inte kan vara kul att förlora sina föräldrar när man är så ung.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Men hur klarade ni er? Frågar jag.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Min pappa lämnade kvar en ganska stor förmögenhet som arv när han dog så vi hade ganska gott om pengar på den tiden. Tyvärr härjade en stor brand i Bergen strax innan min mamma dog och då försvann en stor del av de rikedomarna. Jag och mina fem syskon ärvde trots allt en del pengar efter min mamma.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Men vem tog hand om dig du var ju inte så gammal?

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Min farbror, Peter Lem, tog hand om mig och satte mig i latinskolan katedralskolan som fanns i Bergen. Han tyckte att jag skulle bli soldat som min pappa hade varit, säger Ludvig med en suck.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Men det ville inte du eller…?

De syntes verkligen att han inte ville det.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Jag ville inte bli soldat men jag ville gärna fortsätta studera.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Vad hände sedan? Frågar jag nyfiket.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Jag blev adopterad av min kusin Otto Munthe som bodde i Gudbrandsdalen.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Fick du inte studera mer efter det?

Ludvig blev lite gladare och tittade på mig igen. Sedan sa han.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Jo som tur var fick jag komma tillbaka till Bergen och fortsätta mina studier. Jag studerade där ända till år 1702 då staden brann än en gång.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Flyttade du tillbaks till din kusin i Gudbrandsdalen då?

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Nej, jag började studera på Köpenhamns universitet.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Jaha så du har bott här i Köpenhamn ända sen dess?

Ludvig ser plötsligt skamsen ut, ser sig runt i rummet och sänker rösten innan han fortsätter.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Nej, tyvärr slösade jag bort mina pengar och fick åka hem till Norge för att tjäna ihop mer pengar innan jag kunde återvända och slutföra min examen här på universitetet.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Men sen dess har du bott här i Köpenhamn? Undrar jag.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Nej sen gav jag mig ut på min första europaresa. År 1704 tog jag min lilla reskassa och gick på ett skepp som skulle till Nederländerna. Tyvärr fick jag feber och var tvungen att åka hem igen. Jag hade ingen lust att återvända till Bergen utan stannade för att undervisa i franska i Kristiansand. Jag gjorde många fler resor i Europa de kommande åren. Jag fick till och med träffa kungen och läsa några av mina historiska essäer för honom. Men emellanåt kom jag tillbaka till Köpenhamn. Jag hade alltid stor brist på pengar, skrattar Ludvig.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Du verkar kunna mycket olika saker. Vad arbetar du med nu?

Ludvig sätter sig rakryggad i stolen och ser stolt ut.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Ja nu har lyckan vänt nu har jag pengar så det räcker. För fyra år sedan blev jag utnämnd till professor i metafysik och för två år sedan blev jag också professor i latinsk vältalighet och vald till folkets språkrör i kyrkorådet.

Det syns nästa på hur han bor tänkte jag.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Du verkar ha fullt upp! Säger jag imponerat. Nu har du också skrivit en framgångsrik dramakomedi som heter ”jeppe på berget”. Vad handlar den om?

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Den handlar om en baron som har tråkigt och vill muntras upp. Jeppe, som är berusad och inte vid medvetande, släpas hem till baronen och luras till att tro att det i själva verket är han som är baronen. Jeppe börjar så småningom att tro på historien, samtidigt förvandlas han till girig och elak. Baronen menar att Jeppes förvandling är en följd av att han är fattig och bonde.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Vad ska man lära sig av den här historien? Frågar jag.

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]-->Pengar förvandlar människan, säger Ludvig och ler klurigt. Kom och se den själv ikväll?

<!--[if !supportLists]-->- <!--[endif]--> Det ska jag göra och stort tack för intervjun, säger jag, reser mig och sträcker fram handen för att ta adjö.

Prolog:

Sedan artikeln skrevs har Holberg hunnit publicera ett stort antal verk. Han har skrivit såväl fler komedier, poesi, dikter, romaner, essäer och vetenskapliga verk. Holberg räknas som en av nordens mest framstående författare genom tiderna. Holberg fortsatte också med sina många resor i Europa men återvände alltid till Köpenhamn där han också dog 1754, sjuttio år gammal.

Vänskap

Det finns en blomma vit som snö

Kan ej vissna

Kan ej dö

Dess namn känner du nog inte igen

Trogen vänskap kallas den!

Sveket

Med tyngd på axlarna varje dag jag bar
och till slut fick jag nog och sa som det var
jag berättade mina tankar och sa allt jag kände
min oro för att du skulle hata mig helt plötsligt vände
du sa "jag lovar att inte berätta för nån" och orden mig rört
det tog inte långt tills du svek det och allt va förstört
från den dan jag aldrig mer på dig kunde lita på
mitt liv rasa samman och krossades i bitar
jag fattar inte att man kan ha hjärta och svika nån så
du var den jag litade allra mest på
misstaget du gjorde satte sina spår
du fattar inte hur skitdåligt jag mådde
den här grejen som då förstörde mitt liv
nu har jag tagit nya kliv,
och har gått vidare i mitt liv
men du var min bästa vän,
och jag hade tagit det för givet men det var för länge sen.
Nu har jag hittat hem i mig själv igen.

Soppatorsk...

Det hela började med att jag och min familj hade bestämt oss för att ta en mysig liten dagstur med vår motorbåt med det vackra namnet Benita, som har namnet skrivet med guld på sidan av båten.

Vi hade en jätte slapp dag ute på en holme som ligger lite utanför den lilla hålan, Ljungskile. Vi hade grillat jättegott kött i vår cobbgrill som det heter. Senare fram på kvällen tyckte jag och min syster att vi skulle ta en tur med gummibåten.

Lite tidigare hade jag småtjafsat med min mamma, så vi sa inte var vi skulle åka. Inte heller hade någon av oss tagit med oss någon mobil så de kunde nå oss om det skulle hända något. Jag och min syster hade tagit med oss en påse bilar som vi satt och åt på när vi hade lagt upp gummibåten på en liten udde på en ö bredvid holmen. Där satt vi och pratade om allt möjligt och tuggade på Ahlgrens bilar, tiden flög i väg och det blev kallare och solen började gå ner. Jag kikar ut mot det öppna havet och får syn på vår båt som hade kurs mot hamnen hem igen. Så vi fick fart att putta i båten i vattnet och börja paddla utåt. När vi kommit bort från det grunda vattnet så får vi fart på motorn och satte full fart mot Benita. När vi börjar närma oss så börjar bensinen ta slut, men vi får i gång den lite till och precis när jag ska ta tag i båten lägger motor av och Benita fortsätter iväg.

Där satt vi och ropade medan den andra rodde för att komma i kapp. Efter någon minut såg vi Benita vända för att komma och hjälpa oss.

På vägen hem berättade mamma och pappa att de inte hade tänkt att åka hem utan oss. Tur att de vände. Annars vet jag inte vad vi hade tagit oss till. Vi hade ju varken mobil eller mat med oss. Vi hade bara tänkt att det skulle vara en rolig grej med det slutade inte riktigt som vi hade tänkt oss.

Som de säger: ”man blir vis av erfarenheterna”

För mycket reklam på TV!

Jag tycker att det har ökat mycket på det sista med just reklamen som ständigt visas i TV- rutan. Det har hänt mig några gånger att när jag har suttit och sett på TV så har jag till och med glömt bort vad det var jag tittade på innan reklamen började!

Jag ser det som ett stort problem att programmet jag tittar på avbryts av reklaminslag bara efter cirka fem till tio minuter efter att det har börjat och inte nog med det så varar reklamen i ca sju minuter innan programmet kan börja igen.

Min åsikt är att reklam ska finnas kvar, men inte lika många och långa i ett och samma program.

När jag bestämmer mig för att titta på program eller film på TV:n så vill jag inte spendera större tiden av att se på reklam.

Tidigare var det reglerat hur många och ofta reklamavbrotten fick vara i ett program men den spärren är borttagen nu. Vissa kanaler utnyttjar det något enormt. Jag skulle vilja att det bara ska vara max tre kortare reklamavbrott som varar två minuter per gång under en timma och då istället en längre reklam mellan två program på fem minuter.

”Den nya radio- och TV-lagen är utformad efter ett EU-direktiv och tv-kanalerna får visa 12 minuter, eller 20 procent, reklam per timme. Tidigare var det 15 procent på ett dygn som gällde. Det kommer också bli friare med sponsring i programmen, om varumärkena anges i för- och eftertext”.
Denna information har jag fått från METRO, den 2 augusti 2010.

Visst hade det varit något om man gjorde en namninsamling, eller liknande som gör att EU i Bryssel blir medvetna om hur illa vi tycker om den nya lagen för TV-reklam

Kungen på strippklubb. Är det okej?

Nu har det börjat pratas om att kungen har varit på strippklubb. Detta skedde för ca en miljon år sedan ... Nej men det ryktas alltså att kungen var på strippklubben Gold Club i Atlanta (usa) när OS ägde rum där. 2001 ställdes ägarna till Gold Club inför rätta i USA. I rättegången kom det fram flera namn på superkändisar, däribland våran svenska kung. Det finns ljudfiler som tydligt pekar på att kungen var där, men han förnekar detta faktum.

Håkan Petterson som var kungens Adjutant under veckan i Atlanta uttalar sig såhär:

" Vi var där för att kolla på OS och det var också det vi gjorde, med avbryt för att äta mat."

Han säger även att man inte, ens av misstag, råkar gå in på en strippklubb om avseèndet är att äta mat.

Varför personalen på Gold Club säger att de har serverat kungen och vet att han var där, det kan inte kungen försvara sig mot. För mig spelar det absolut ingen roll alls om kungen går på strippklubb. Jag menar, vill han göra bort sig, för det är tyvärr det han gör genom att förneka det, så är det upp till honom. Han är en vuxen människa (även om han inte alltid beter sig så ...) och har därmed rätten att bestämma det själv.

Kungen är en levande varelse, och eftersom att vi levande varelser har behov så kan ju inte kungen tysta ner dem, även om han råkade bli svea rikes kung. Varför ta ifrån honom hans kvällsnöje? Det allra bästa är endå att tidningarna skriver att "Silvia ger igen."

xoxo

Här trampar man i skiten varje dag

Jag stör mig på när folk inte plockar upp bajset efter sina hundar. Jag stör mig på det därför att det luktar äckligt och det är ofräscht att låta det ligga kvar på vägen. Tänk om alla hade gått runt & bajsat på vägar, gator och torg hur man ville det hade ju inte varit så trevligt. Visst alla kan väl bajsa var man vill, men bara om man plockar upp skiten efter sig.

Tänk dig att du är ute och går och märker att det luktar bajs, du kollar under din sko och ser en tillplattad bajskorv, det är nog det värsta som kan hända. Jag blir så arg när detta hände mig, det har hänt mig en gång och jag blev riktigt arg.

Hundbajspåsar är väldigt billigt, jag har själv kollat upp det och de kostar tjugo kronor för hundra stycken. Så jag fattar inte varför man inte kan betala lite för att göra världen lite gladare.

Jag tycker det är äckligt när det ligger hästskit på vägen också, jag tycker att de som rider hästen kan gå av den och putta bort bajset från vägen ner i diket eller bara ta bort det. Men nu ska jag inte prata om hästskit utan om hundskit.

Det jag också tycker att man kan göra är att placera ut fler papperskorgar vid vägar, så att hundägarna bryr sig om bajset som hunden pluppar ut.

JAG ÄR TRÖTT PÅ DETTA DET ÄR BARA DET JAG VILL SÄGA!


Pontus G

Varför klappar man händerna?

Härom kvällen var jag på en jazzkonsert. När alla sedan började klappa med händerna fick jag tanken: Varför klappar man händer för att visa att man tyckte det lät bra? Och vem var det som kom på att man skulle göra så?

Det finns lite olika teorier om varför och vart det kommer ifrån, men det är inte bara handklappningen som visar gillande. Det finns andra sätt att visa det på.

Här i norden är det naturligt att klappa händer. Det är för at vi har blivit lärda/hjärntvättade (välj de ord ni behagar) att det är så man ska göra. Det är något man gör automatiskt.

Vissa tror att det uppfanns under Cholera perioden. Klappningen betydde att man var smittad och ingen skulle komma nära. Det tycker jag låter lite dumt.

I det gammla Rom visade man, tex i Romansk teater, uppskattning och gillande på olika sätt beroende på hur bra man tyckte det var. Antingen knäppte man med fingrarna (låter lite KNÄPPT), drog sig i kragen eller så klappade man med platt eller öppen handflata.

Ävan om jag kanske inte tycker att de olika teorierna låter så rimliga så tycker jag att det är mycket intressant hur andra ser på saken. Jag tror att många har tänkt på detta någon gång.

Det kan vara så att när publiken är långt borta så är det lättaste sättet att visa att man tyckte det lät bra att göra ett högt ljud med händerna. Det skulle se mycket konstigt ut förr om det "fina folket" skulle stå och vrålaoch gapa istället. Jag har också hört att den första gången man gör oljud med händerna är när man leker med föreldern och han eller hon lär en att folk uppskattar att folk gör oväsen. Men jag vet inte vad jag ska tro.

En sak är däremot säker. det är att jag alltid kommer att tänka på det när jag hör applåder eller när jag själv klappar händer.

Gratis buss till alla!

Det är ytterst få idag som åker kollektivtrafik! Hur kommer detta sig? Vanligtvis för att det är dyrt och ofta krångligt, det behöver inte vara såhär och ifall den kommande generationen ska vara någorlunda miljömedvetna måste det vara naturligt för dem att kunna ta tåget in till staden. Alla håller nog med om att vi måste ha ett alternativ till bilar, som är tillgängligt för alla i Sverige.

Varje dag åker många människor in till sitt jobb, alla dessa människor kör ofta sin bil ensamma, bilen förstör naturen och kostar ofantliga mängder pengar varje månad. Det är bara dåligt för alla i slutändan!

I många år har det snackats om att bli miljömedvetna och skrota bilen, men det är ingen som gör det för att det skulle ha alldeles för stor påverkan på deras dagliga rutiner. Ifall vi haft gratis tåg och buss hade dem inget att förlora på att skrota sin bil. Jag går personligen till skolan varje dag, men alla har inte den möjligheten. Ifall man bara kunnat hoppa på en buss närsomhelst så hade det mesta löst sig. Det ska vara en rättighet att kunna ta sig till sitt jobb utan att förstora miljön.

Ungdomsrökning

Forskning har visat att rökning skadar den fysiska hälsan. Tobak är dessutom cancerfram-kallande. På senare tid har rökningen blivit vanligare bland fler ungdomar. Jag tycker inte att ungdomar ska börja röka i tidigt ålder. Ungdomarna borde välja ett hälsosammare liv genom att träna och äta nyttigare mat. Rökningen skadar inte bara kroppen utan påverkar även det ekonomiska läget.

Jag tycker att den största nackdelen med rökning är att kroppen kan utveckla cancer, som är en plågsam sjukdom, som i många fall leder till döden. En annan nackdel är man skadar inte bara sig själv utan andra människor som barn, vuxna och äldre. Det är en stor risk att barn till rökande föräldrar också börjar röka.

En fördel av att röka kan vara att pesonen känner en gemenskapmed andra som röker bland sina vänner.

Att röka är en vana. Om folk ska bli av med en vana ska man ersätta den med något annat. Detta är inte så enkelt eftersom det handlar om en beteendeförändring. För att förändringarna ska vara ska den nya sättet vara regelbundet man ska få stöd i att känna igen dessa situationer som kan bryta det nya sättet och hamna igen i det gamla mönstret.

För att glöma bort rökbehovet kan man istället gå på promenad eller gå och träna. Det viktigaste är att man tänker på någonting annat tills att beroendet minskar.

Detta är inte okej!

Libyen har länge styrts av en diktator som heter Muhammar Gadaffi. Han har styrt landet sedan han var 27 år och har nu haft makten i Libyen i hela 42 år. Många kallar honom även ”den galna hunden.” Under alla sina år som diktator har han skadat många människor. Eller rättare sagt, han själv har inte skadat dem, han har ”bara” skickat folk som gör det år honom.
Det tycker jag nästan är ännu värre. Han vågar inte ens göra jobbet själv. Han tar också de skatte liknande pengar de betalar till sig själv så han tjänar en massa pengar. I Libyen har
människorna till exempel inte möjlighet att lyssna på vilken musik de vill eller läsa vilka böcker/tidningar de vill Eller ja de har möjlighet att göra det men då får man också vara beredd på att försvinna, bli misshandlad eller i vissa fall dödad.

Min åsikt är att Gadaffi borde avgå. Han är en maktgalen diktator som inte tänker på någon annan en sig själv. Personligen tror jag att han har tappat allt sunt förnuft. Och nu vill folket bli av med honom. Men han själv säger att han inte tänker avgå förrän hans sista blod droppe har runnit ut. Alltså tänker han inte fly så som Mubarak gjorde.

Nu demonstrerar och protesterar människorna med liknande protester som gjordes i Egypten och Tunisien. Skillnaden mellan Egypten och Libyen är att diktatorn i Egypten inte anföll och skadade människorna. Där var det mer eller mindre fredliga protester. Gadaffi skickar ut militärer som beskjuter de oskyldiga människor som bara vill ha demokrati och som kämpar för friheten. Det gör också att vissa inte vågar demonstrera, och att landet kanske faller tillbaka till de det var innan och då kanske inte protesterna hjälper.

En annan sak som jag tycker är korkat är att Gadaffi inte förstår att människorna vill ha bort honom. Jag förstår inte hur en människa klarar av att ta så mycket skit av folket och omvärlden och ändå vilja sitta kvar på sin plats som landets diktator. Jag skulle flytt direkt, fast vissa människor kanske gillar att ta skit och plåga andra…

Libyens justitieminister har redan hoppat av. Mina åsikter i hela det här är att jag tycker synd om folket som har fått leva som de har gjort i så många år. Jag kan inte ens tänka mig att inte kunna säga min åsikt öppet till andra människor. Jag skulle troligen bli mördad direkt, därför är jag otroligt tacksam för att jag lever i ett så fritt land som Sverige. Det måste kännas konstigt att behöva rätta sig efter vad den som bestämmer i landet säger att jag skall tycka. I princip kan jag bara tänka tankar om Gadaffi om jag bott i Libyen. Det finns alltid en chans för att någon skulle höra vad jag sagt och meddela detta till polisen som sedan kanske skulle komma och knacka på min dörr och tvinga mig att följa med dem. Det kan man aldrig veta om man lever i en diktatur. Fast det finns såklart olika sorters diktatorer, vissa värre än andra. Jag är också en sådan människa som inte gillar att vara tyst. Jag kan inte alltid svälja mina åsikter och hålla med alla andra.

Varför ska jag ha den rättigheten att få säga vad jag vill och tycker och inte vissa andra i världen? Jag menar att om alla är lika mycket värda borde alla också ha samma rättigheter? Men nu är ju världen tyvärr inte speciellt rättvis, och alla har inte samma rättigheter. Jag slår vad om att alla diktatorer runt om i världen inte tänker på någon annan än sig själva och sina närmaste. ”Jag, jag, jag!” är antagligen deras ända tanke. Tänk om Fredrik Reinfeldt skulle säga till hela Sverige att ”om ni inte gör som jag säger kommer jag straffa er”. Sen vet jag inte om Gadaffi sagt så. Jag tycker att alla borde ha samma möjligheter som jag och inte tvingas att ha vissa åsikter och sedan egentligen tycka något annat.

För det första tycker jag att det är konstigt att människorna inte har demonstrerat tidigare. Eller att de inte flytt. Jag fattar inte heller hur FN kan låta så maktgalna människor sitta på makten så länge. Det funkar liksom inte.

För de andra undrar jag vad som gått fel i en människas tankar när man ens kommer på tanken att göra landet till en diktatur. En diktator är nästan som en sådan där enväldig kung man hade för flera hundra år sedan. Vi lever faktiskt på 2000-talet och alla länder borde ha samma möjlighet till demokratiskt styre.

En tredje punkt är att till och med USA:s president Obama har gått emot Gadaffi och sagt att han borde avgå. Men han gör ju verkligen inte det. Konstigt att inte ens världens ledare kan få honom att avgå.

Det är väl inte så att vissa människor skapats med en egenskap att vara onda och vissa goda . Någon stans måste de gått fel i deras uppfostran eller helt enkelt slått slint i hjärnan. Jag vet helt enkelt inte, men jag hoppas att det någon gång i framtiden kan bli en helt demokratisk värld, och att alla har samma rättigheter som jag och du. Men än så länge är det bra att människorna inte ger upp och kämpar för att få demokratisk frihet, som många andra länder och världsdelar har idag.

Men slutligen så undrar jag. Vem har rätt att plåga och bestämma över människor på detta viset?

Charlotte Brontë

Den brittiska författarinnan Charlotte Brontë föddes den 21 april 1816 i staden Thornton, West Yorkshire som tredje barnet. Charlotte levde ett fritt och självständigt liv i England, men efter flera äktenskapserbjudanden gifte hon sig slutligen. Den 26 juni 1854 gick hon med tungt hjärta fram till altaret och lämnade sitt självständiga liv bakom sig.

Just nu befinner jag mig utanför Charlotte Brontës enorma villa i den vackra staden Haworth. Den gråa färgen har börjat flagna längst husväggarna och gröna klätterväxter slingrar sig upp mot taket. Det tre våningar höga huset tonar upp sig över de andra mycket mindre husen, så att de ligger i ständig skugga. En enorm gräsmatta sträcker ut sig framför mina fötter och den stora häcken är flera meter hög och ger huset mer avskildhet. Rabatterna är genomtänkt placerade så det ser ut som en slags gång genom trädgården med blommor växande vid sidorna. Doften av rosor och andra lukter som jag inte kan identifiera fyller mina näsborrar för varje inandning jag tar.

Charlotte har bjudit in mig till sitt hem och har gått med på att medverka i en intervju.

Jag går genom gången av blommor och kommer fram till trappan som jag går uppför. Trappan knakar högt samtidigt som jag placerar mina fötter på trappstegen. Jag knackar tre gånger på dörren och efter någon minut öppnas den långsamt. Framför mig står Charlott med ett gästvänligt leende på läpparna. Hennes hår är brunt och uppsatt i en knut på bakhuvudet. Några hårstrån har lyckats ta sig ut ur knuten och slingrat sig fram framför hennes ansikte. Hon bär en stor svart klänning med en sjal fastbunden runt halsen och i hennes hand håller hon en brun liten bok som liknar ett anteckningsblock.

– Hej! säger jag med vänlig röst.
– Hej! är det du som ska intervjua mig?
– Ja, frågorna kommer till största del att handla om ditt liv, men jag skulle vilja att du berättade lite om din bok Jane Eyre också.
– Okej, ja det ska vi nog kunna ordna, sa hon med ett leende i rösten.

Hon gjorde en gest med handen att jag skulle komma in och guidade mig genom det stora huset till vardagsrummet. Där fanns det fullt med konst på väggarna och möblera såg mycket dyrbara ut. Det fanns även många bokhyllor fulla med böcker och konstföremål som stod på höga piedestaler. Rummet var öppet och stort med stora fönster som solen lyste genom och gjorde rummet ljust.

– Duger det här för en intervju, frågade hon.
– Ja, det duger mer än väl, svarade jag och vi satte oss ner vid det stora bordet.
– Okej, kan du berätta lite om dig själv, frågade jag. Jag vill gärna veta hur din uppväxt såg ut och vad du höll på med innan du blev författare.
– Jag föddes den 21 april 1816 i Thornton som det tredje av fyra barn. Mina syskon Emily och Anne dog under skolgången, men min bror Branwell lever fortfarande, säger hon sorgset och ögonen börjar långsamt fyllas med tårar som rinner nerför hennes rosiga kinder. Jag ger henne tid att hämta sig och efter någon minut harklar hon sig ljudligt och fortsätter att berätta.
– Den 20 april 1820 flyttade jag och min familj till Haworth i Yorkshire. Året därpå dog min mor och vi blev uppfostrade av Elisabeth Branwell, en släkting på min mors sida. Jag arbetade som lärarinna i några år, men efter några år av arbete bestämde jag och Emily oss för att åka tillsammans till Bryssel för att studerade språk. Jag tog jobb som lärarinna där och arbetade i något år, men efter ett tag blev jag less på Bryssel och bestämde mig för att flytta tillbaka till England. Jag trivdes inte speciellt bra i Bryssel. År 1844 återvände jag till Haworth.

Charlotte reste sig upp och gick fram mot det stora fönstret. Hon öppnade det och in svepte en sval vindpust som förde med sig blomdoften in i huset. Fåglarnas kvitter fyllde mina öron.
Hon lutade sig ut genom fönstret och tog några djupa andetag. Hon lossade knuten på bakhuvudet. Vinden slet tag i håret som fladdrade vilt i vinden och hennes ansikte såg lugnt och fridfullt ut. Hon stängde fönstret och gav mig ett ursäktande leende.

– Jag ber om ursäkt, jag är väldigt känslosam av mig och att prata om min familj och om mina döda systrar är otroligt svårt för mig. Hennes röst är sorgsen och hon håller hårt om bröstet som för att hålla inne sina känslor. Fängsla dem i bröstet och begrava dem långt, långt inne. Hennes knogar vitnar när hon knyter ihop händerna, men efter ett tag börjar hon lösgöra sig från sina egna armar och knogarna återfår sin vanliga färg.
– Det är okej, jag förstår. Ta den tid du behöver, säger jag med låg röst och låter henne hämta sig. Sekunderna går och tillslut hör jag hennes röst igen.
– Du ville veta lite om min bok Jane Eyre, säger hon och får det att låta som en fråga.
– Ja, jag skulle verkligen uppskatta om du kunde berätta lite om din bok. En kort sammanfattning av den räcker gott och väl.
– Okej, boken handlar om Jane. En flicka som förlorat båda sina föräldrar och blir tvingad till att leva hos sin elaka moster. Där får hon en kärlekslös uppväxt och blir behandlad mycket illa. Jane blir utkastad från sitt hus och börjar i en skola för fattiga. Flickorna som går i skolan får nästan ingen mat och är nära att svälta. Det går så långt att flera dödsfall sker och förhållandena i skolan är mycket svåra. Jane klarar av skolgången och tar jobb som lärarinna. Efter ett tag som lärarinna känner Jane att det inte finns någonting som håller henne kvar i hennes jobb. Skolmiljön har ingenting att ge henne. Tristessen är enorm och hon söker tjänst som guvernant. Jane får svar av en kvinna som vill anställa henne som privatlärare för en liten flicka. Hon åtar sig tjänsten och i huset hon arbetar i kommer hon i kontakt med Mr Rochester. En man som hon så småningom kommer att älska. De blir genast förälskade och Rochester friar till henne. Hon tackar ja, men dagen före bröllopet kommer det fram att Rochester redan har en fru som han hävdar är sinnessjuk. Jane blir förkrossad och rymmer ifrån mannen hon skulle gifta sig med. Tidigt nästa dag åker hon ifrån allt. Så långt ifrån mannen hon älskar och så långt hennes ynka besparingar kan ta henne. Hon hamnar tillslut mitt i ingenstans där hon driver runt i dagar utan att få annat än gröt och bröd som en kvinna ger henne att äta. Jane fortsätter att driva runt längst gatorna tills en herre beslutar att släppa in henne i hemmet. Där får hon något smått att äta och en säng att vila ut sig i.

Ett underligt ljud fyller rummet där vi sitter, men när jag tittar mig omkring ser jag att det är hennes smala fingrar som rastlöst slår i bordet i takt med klockans nästan ljudlösa slag. Jag fortsätter att lyssna på henne.

– Jane återhämtar sig och hon får av mannen som beslöt sig att förbarma sig över henne ett erbjudande om att bygga upp en skola för flickor. Jane finner sig till rätta och med tiden visar det sig att prästen och hans två systrar är Janes kusiner. Det visar sig också att deras gemensamme farbror har avlidit och gett hela sin förmögenhet till Jane.
Nu när Jane inte är i behov av pengar söker hon upp Rochester igen. Hennes och Rochesters kärlek finns kvar, så de gifter sig och får ett barn.

Charlotte reser sig upp och jag gör detsamma. Utanför huset har mörkret kommit. Svarta skepnader och skuggor rör sig utanför fönstren. Charlotte leder mig ut mot dörren och jag lägger handen på handtaget.

- Tack, Charlotte. Jag uppskattar verkligen att du tog dig tid att berätta för mig.
- Tack själv. Det har varit roligt att prata med dig. Hoppas att vi möts igen.
- Ja, det hoppas jag med. Adjö!

Jag beger mig ut i mörkret och lämnar den stora villan bakom mig.

Mary Wollstonecraft Shelley- Interjuv

När jag änländer till Mary Wollenstonecraft Shellys pampiga herrgård skiner solen och det luktar vår. Vagnen stannar och Mary kommer ut på trappan för att hälsa mig välkommen och då ser hon mycket prydlig ut. Jag hoppar ur vagnen och går fram till henne. Vi hälsar och går in, hon skrattar och berättar att hennes man (.Percy Shelley) Så gärna ville ha detta huset i Italien till henne, och ler. Trots att de har varit gifta i några år gnistrar det fortfarande ur ögonen på Mary, just som det gjorde när jag interjuvade dem när de va nygifta. Men jag vet inte där för att interjuva dem båda, utan bara Mary och hennes bok ”Frankenstein” . Jag är mycket spänd på att få höra om hennes egna tankar om boken och dess handling.

Mary leder mig inte til någon salong utan direkt till köket, där deras 3 kockar lagar underbar mat, som Mary och även Percy säger när han sticker in huvudet för att säga till Mary att han åker till jobbet nu och kommer hem ikväll. Hon skrattar och säger att Det hoppas jag verkligen och ger honom en kyss.
Vi blir bjudna på småkakor, bullar och varsin stor bit schvaswaldtårta med smält choklad ovanpå. ”Jag gillar att bjuda mina gäster på god mat, jag älskar det själv och behöver kanske en ursäkt för att få äta lite sött då och då. Ingen av oss är mer än en människa så att tysta ner sina behov är inget jag tror på” skrattar hon. Efter en stun börjar vi prata om frankenstein och mary berättar att hon var med Percy i de trakterna där boken urspelar sig hos några goda vänner när hon fick iden till frankensein. Hon och Percy tillbringade alltsås sommaren vid Gevevèsjön i Schweiz, med sällskapet Lord Byron, John William Polidori och Claire Clairmont. Hon berättar att det i några nätter var mycket hemska stormar och att hon även då satt och lyssnade på berättelser av tjänste flickan. Efter det så lev boken ganska tor och nu har den sålt i många exemplar på några år, Mary säger att hon är mycket glad och har börjat skriva på en fortsättningsroman om Frankenstein, men det är oklart om hon vill skriva klart. Eller om ens ideerna kommer till henne. Mary och jag flyttar ut på verandan för att prat vidare men det blir mest om våra privatliv och av hänsyn till Mary och Percy och deras fantastiska gästvänliget så vill jag inte publicera det i mitt repotage om Mary Wollestonecraft Shelley. När jag ger mig av på efetrmiddagen är Mary och jag betydligt bättre vänner, hon vinkar av mig och ger mig en lätt kram, och ger mig sedan det som hon skrivit på Frankenstein 2 att läsa och komma att berätta vad jag tycker. " En bra ursäkt att få bra respons och en ännu bättre ursäkt för att jag ska få träffa dig igen, underbara människa" säger hon och skrattar, sedan ger jag mig av in mot närmsta stad...