Ett historiskt möte

Från att vara en helt vanlig skolelev till att bli en framgångsrik poet, författare och diktare. Vi skall besöka Johann Wolfgang von Goethe och vi drar oss tillbaka till början av 1800 talet. Johann levde under tidsepokern Romantiken och ni skall nu få en förhandstitt in i Johanns liv.

Det är en varm sommardag och fåglarna kvittrar högt uppe i trädkronorna. Jag stiger in i en söt liten trädgård som består av ett äppelträd, några vinbärsbuskar och en rabatt med blommor i alla regnbågens färger. Vi befinner oss i Tyskland, i början av 1800-talet.

Jag stiger fram till dörren och knackar på. En äldre man öppnar dörren, han ser glad ut och välkomnar mig in i huset. Vi befinner oss hemma hos Johann Wolfgang von Goethe, en tysk diktare, författare och poet.

Johann och jag slår oss ner vid köksbordet som är pyntat med en blomvas och två kaffekoppar. Johann tar fram lite hembakat bröd, vi tar en klunk av kaffet och intervjun börjar.

”Johann, berätta lite om din bakgrund.” Johann ställer ner sin kaffekopp och tittar leende upp på mig.
”Jag föddes den 28 augusti år 1749 i Frankfurt. Min pappa hette Johan Caspar Goethe och min mamma Elisabeth Textor. Jag hade en syster som heter Cornelia, hon var ett år yngre än mig men tragiskt nog så gick hon bort vid 27 års ålder.”

Johann tittar dystert ut genom fönstret. Det är tyst en liten stund, men sedan så fortsätter Johann att berätta.
”Min familj tillhörde ursprungligen borgarklassen såsom smeder, skräddare och vinhandlare.”

Jag frågar Johann hur han var som barn och han berättar att han inte betraktade som något underbarn precis, han hade svårt för att lära sig saker men berättar också att det måste ha varit hans nyfikenhet som drev honom igenom allt och till att börja experimentera i bland annat kemi. Johann studerade särskilt botanik, geologi, latin, grekiska, franska, italienska och historia och efter skolan så började han att studera humanitanska vetenskaper, juridik och medicin i Leipzig och Starbourg. Men de ämnen som Johann var mest framstående i var dans, bild och fäktning. Johann tar en paus och sedan så berättar han att hans far helst ville att han skulle bli en advokat.

Johann räcker mig korgen med bröden och jag tar en av dem, tar en tugga som jag sedan sköljer ner med kaffe.

”Så hur tog din karriär start?” Jag rättar till mina papper och tar upp pennan för att anteckna.
”När jag var 24 år så började jag bli en mer framgångsrik författare. Men min första roman skrev jag år 1774. Den hette ”Den unge Werthers lidanden” och jag gav ut den anonymt.”
”Hur fick du inspiration till att skriva den?” Den förut så glada och avslappnade Johann blir helt plötsligt stel och hans mun drar ihop sig till ett smalt sträck.
”Det är väl olika, men jag var trolovad med en kvinna som hette Charlotte Buff. Men jag vill inte gå in för mycket på detalj”, Jag tar ännu en tugga av mitt bröd och kikar upp på Johann. Vem vet vad som döljer sig i hans tankar.

Jag frågar Johann vad hans första roman handlade om och han berättar stolt att den handlade om den unge Werther som blir våldsamt förälskad i Lotte. Men eftersom Lotte redan är förlovad så hade han inget hopp om att få sin älskade, och efter en tid så väljer han att ta sitt liv.

In genom dörren slinker en smal svart katt. Katten går fram till Johann, som glatt klappar den spinnande nöjda katten över ryggen. Efter att ha fått sin uppmärksamhet så går katten bort till en fluffig kudde och slår sig nöjt och belåtet ner. Johann skrattar till lite och tar ännu en klunk kaffe.

”Vad blev folkets reaktioner på romanen?” frågar jag nyfiket och Johann svarar helt oberörd.
”Den skapade stora reaktioner, både negativa och positiva. Många blev också rörda av historien. Men självmord är ju oerhört skamligt enligt folket nu och trots att min roman var mycket omtyckt av läsarna så förbjöds den i en del länder på grund av de stora reaktionerna över självmordet.” Jag själv imponeras av Johanns förmåga att kunna sticka ut. Att han vågar skriva sådant som ingen annan gör eller vad som nu räknas som skamligt. Det är en stor sak att göra och kräver en del som person, det tror jag i alla fall.

”Hur såg ditt kärleksliv ut?”
”Den var ganska komplicerad, men jag gifte mig tillslut med en kvinna som hette Christianne Vulpius och vi fick en son, August. Men August omkom i en feberattack i Rom.” Johann ser ledsen ut, men han förtränger sin sorg och tittar ner i bordet.

”Men har du träffat några inspirerande personer under din tid, eller personer som du inte hade velat komma i kontakt med?” Jag tar en klunk kaffe och tar upp pennan igen.
”Jo visst, jag blev vän med flera betydande personer. År 1808 så träffade jag den store Napoleon Bonaparte och han förklarade att han var en hängiven beundrare och sa också att han hade läst Wherter hela sju gånger! Sedan så hade jag självklart många andra vänner. Men jag fick också ovänner i samband med mina kärleks relationer och för andra orsaker.”

”Ja, jag har väl fått veta det mesta nu. Tack så mycket för att du tog dig tid att svara på mina frågor.” Jag reser mig upp och sträcker lite på mig. Solen har börjat söka sig ner på den skära sommarhimlen. Johann ler och följer mig till den lilla trädörren.
”Tack detsamma, ha en fortsatt bra dag!” Johanns katt kommer och stryker sig nöjt över hans ben. Jag skrattar och klappar försiktigt katten.
”Ja, men då tar jag mig hemåt, tack för idag och hejdå!” Jag vinkar av Johann som vinkar tillbaka.

Jag går ut från den lilla gården och lämnar den söta lilla stugan och de doftande blommorna bakom mig. Jag strosar upp för den lilla gatan medans solen sakta drar sig nedåt. Jag andas in, det doftar sommar. Jag tänker på Johann, en man som inte är rädd för att göra det han tycker. Jag blev mycket imponerad över det jag fick höra. Jag stoppar ner handen i min jackficka och känner mitt anteckningspapper som jag noggrant vikt ihop till en liten fyrkant. Johann har lärt mig en sak, och det är att man inte skall vara rädd för att vara sig själv.

Johann Wolfgang von Goethe dog den 22 mars år 1832 i den tyska staden Weimar och han blev hela 82 år gammal.