Vad driver er?

Hånflinet breder ut sig i ansiktet på mobbaren där han står i trapphuset. Om några sekunder kommer jag gå bredvid honom. Vad ska jag göra? Gå förbi honom och riskera att få en knuff eller en kränkning kastad över mig? Vända tillbaka och strunta i lunchen och gå hungrig resten av dagen? Jag överväger alternativen och bestämmer mig för att gå förbi honom. Hans léende blir ännu bredare och han stirrar på mig med ögonen fyllda av hat. Jag håller andan och går förbi. Mobbarens läppar rör sig snabbt och ett ord som jag hört allt för många gånger kommer ur hans mun. Horunge.

Förut brukade jag ignorera könsorden och svordomarna som mobbaren väste åt mig. Låtsas som att jag inte hörde eller att jag inte bryr mig. Varje dag, varje rast. Nya könsord. Nya kränkningar. Jag fortsatte låtsas som att jag inte tog åt mig, men i själva verket plågades jag inombords. Orden träffade mig likt en pisksnärt varje gång. Jag började fundera om allting var mitt fel. Är det fel på mig? Har jag orsakat detta och får skylla mig själv? Sådana tankar rörde sig i mitt huvud.

Kränkningarna fortsatte. Dagar, veckor, månader gick. Inte en dag gick utan att jag kom undan kränkningarna. Mobbaren var överallt. Tankarna fortsatte att vimla runt i mitt huvud. Varför just mig? Varför valde han att ge sig på mig? Är jag svag? Förtjänar jag att bli behandlad på det här sättet? Jag försökte intala mig själv att det inte var så farligt som det faktiskt var. Att mobbaren skulle lämna mig ifred efter ett tag, men så blev det inte.

Tiden gick långsamt, men tillslut kom jullovet. Tre hela veckor utan mobbing hade jag framför mig. Det var så skönt att få en paus från allting. Under jullovet kunde jag vila. Vara i min egna lilla värld, slappna av, umgås med min familj och mina vänner. Tiden gick alldeles för snabbt och jag var strax tillbaka i skolan igen.

Jag började i skolan igen i hopp om att mobbaren skulle lämna mig ifred. De första dagarna var lugna och hoppet om att de skulle lämna mig ifred växte. Dagar gick och den första veckan var över. Jag trodde att allt var över. Att mobbaren hade förstått att det han höll på med inte var okej, att han ångrar sig, men hoppet som växte varade inte länge. Allt hopp krossades återigen när jag gick förbi honom i trapphuset. Jag gick förbi honom och han började gå efter mig. Jag kände ett hårt tryck i ryggen som tog andan ur mig och jag föll nästan framlänges. Jag vände mig om och där stod han. Mobbaren. Jag förstod först inte vad som hade hänt, men sedan förstod jag. Han hade knuffat mig. Knuffat mig hårt. Utan att tänka pressade jag mig förbi honom och gick i rask fart ut. Allt jag ville var att komma bort. Bort från skolan. Bort från mobbaren.

Långt borta, utom synhåll stod jag. Mängder av tankar och känslor for runt i mig. Först kände jag ilska, sedan hat och till sist ledsamhet. Jag kände mig förvirrad och rädd. Hur skulle jag ta mig tillbaka till skolan utan att han såg mig? Skulle han som vanligt vänta i trapphuset på mig? Jag orkade knappt tänka, men jag tvingade mina fötter att röra sig framåt. Mot skolan. Mot helvetet.

När jag kom tillbaka till skolan träffade jag mina oroliga vänner. De hade sagt till lärarna om vad som hade hänt och de hade även ringt min mamma. De frågade mig hur jag mådde, men jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Just då kändes det mesta bra igen. Jag var omgiven av vänner. Vänner som ställt upp för mig och sagt till lärarna när jag inte vågade göra det själv. De berättade för mig att de hade ringt min mamma och att jag måste ringa upp henne. Jag suckade och slog hennes nummer och efter någon signal eller så svarade hon med en panikslagen röst.

Efter ett långt telefonsamtal med henne var det dags att göra något som gjorde mig panikslagen. Jag var tvungen att sitta i samma rum som mobbaren tillsammans med några lärare och prata om vad han hade gjort mot mig. Först vägrade jag, men sedan for en tanke upp i mitt huvud. Tänk om han skulle utsätta någon för det här i framtiden? Tänkt om han skulle ge sig på någon igen? Jag kunde inte låta det hända. Ingen ska behöva uppleva det jag har upplevt de senaste månaderna. Ingen ska behöva stå ut med att få kränkningar slängda över sig eller gå rädd hela dagarna. Jag bestämde mig för att jag skulle göra det. Jag övervann min rädsla och gick in i rummet där han befann sig. När jag kom in i rummet såg jag honom. Längst in i rummet satt han med tre lärare bredvid sig. Inte ett spår av ett léende fanns på hans läppar. Jag gick och satt mig i en av sofforna och lärarna bad mig att berätta vad som hade hänt. Det gjorde jag. Jag berättade allt.

Veckorna efter händelsen gick snabbt. Mobbaren hade kommit undan en polisanmälning, men jag var nöjd ändå. För mig kändes det som en vinst. Allting hade varit så mörkt, men nu känns det som att det har förändras. Allt är ljust. Jag hade segrat, inte han.