Jag har välsignats med en väldigt god sömn. Detta märker man framförallt allt av på morgonen. Jag vet inte hur många morgnar som mamma och pappa försökt släpa upp mig. Jag vet inte heller hur många metoder de har testat: Att sjunga, försöka få mig att vakna genom att fråga ut mig om vilken dag det är eller be mig räkna från fem till ett baklänges är bara några exempel. Sedan finns det såklart även den klassiska, att bara slita av mig täcket. Jag har till och med testat att be dem väcka mig mycket tidigare än vad som behövs, men ändå så kommer jag försent till skolan. Självklart har jag testat med väckarklocka, men snoozeknappen har pajat på den nu… undrar varför? Dessutom så vande jag mig vid den så att min hand gick på autopilot och stängde av den utan att jag egentligen var vaken.
Varenda morgon tänker jag att det inte tar så lång tid att göra sig i ordning eller att jag egentligen inte behöver sminka mig eller ens gå till skolan. Speciellt på onsdagar, varför ska man ens gå till skolan bara för att vara där några timmar, ingen bryr sig väll om hur jag ser ut? Om jag har smutsigt hår och inget smink, eller? Detta filosoferar jag över medan jag ligger där och halvsover. Samtidigt som jag försöker intala mig att jag är ett med sängen, och att ingen kan släpa upp mig. Detta funkar aldrig, så när jag väl har krupit upp - mycket senare än vad jag borde - och ser mitt bleka, trötta ansikte och mitt rufsiga trollhår i spegeln upptäcker jag att det nog kommer ta lite längre tid än beräknat. Detta gör att jag måste skynda mig och ibland inte hinner sminka mig hemma så jag blir tvungen att göra det i bilen.
Jag tycker synd om alla vi mött när vi har kört till skolan som har behövt se mig sminka mig. Det är konstigt att ingen har kört av vägen än. När jag sitter där med vidöppen mun som om jag skulle försöka fånga en fågel med den, och kletar på mascara mot spegeln i solskyddet. Varje gång jag gör detta tjatar pappa på mig om att gå upp tidigare så jag hinner fixa mig hemma. Det som är bra är i alla fall att jag precis hinner bli färdig tills vi kommer fram till skolan. Jag tror det var det som mamma och pappa tänkte på när de köpte huset. ”Hm, det kommer ta ungefär 7 minuter för henne att sminka sig. Men vad bra det här huset ligger ju 7 minuter från skolan. Det tar vi!”
Jag förstår inte varför jag aldrig lär mig att gå upp första gången mamma kommer in och väcker mig, och sedan hålla ett högt tempo medan jag klär på mig och äter frukost. Istället går jag runt som en levande död hela morgonen innan det är cirka tio minuter kvar innan skolan börjar, för då får jag alltid panik och springer runt som en galning i huset och fixar mig.
Fast av något dåligt kommer det alltid något gott. Det jag har lärt mig av detta är att be mamma väcka mig fem - tio minuter tidigare än vad som egentligen borde behövas, inte för att det brukar hjälpa så mycket men ändå. Och att ALLTID packa gympapåsen, och lägga fram kläder kvällen före. Jag har även slutat fixa håret för det hinner jag inte. Dessutom så har jag faktiskt fått bättre kondition av att springa från parkeringen varje dag. Fast ändå försöker jag fortfarande att acceptera att jag alltid kommer 1-2 minuter försent, för det funkar helt inte hur mycket jag än försöker att komma i tid. Jag hoppas bara att jag kommer att kunna lära mig att gå upp och komma i tid någon gång i livet. Även fast det kanske kommer att ta 5 månader eller 5 år.
Jaha, nu har jag redan suttit uppe alldeles för länge och skrivit det här. Jag kan bara tänka mig hur svårt det kommer vara att gå upp imorgon bitti…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar