Jag närmar mig den lilla mörka puben vi stämt träff på, och springer in på den med händerna över huvudet för att skydda mig mot regnet. När ögonen vant sig vid dunklet ser jag honom sitta vid ett hörnbord och dricka öl ur ett stort glas. Han är liten till växten med svart vågigt hår och en stor mustasch. Han sitter lätt framåtböjd och ser trött och sliten ut. Jag går fram och presenterar mig, och sedan börjar intevjun.
Jag börjar med och be honom berätta lite om sin barndom. Detta är vad jag får reda på. Han föddes den 19 januari 1809 i Boston. Han hade två syskon och hans föräldrar var skådespelare. Pappan övergav familjen 1810 och mamman dog ett år senare. De tre syskonen togs då omhand av John Allan och hans fru Frances. Det var sedan deras efternamn han tog. Han bodde några år i England som barn men återvände sedan till America 1820. Han studerade även något år vid University of Virginia, men sedan var det, som han uttryckte sig, ”någon skit om att de tyckte att jag drack och spelade för mycket, vilket man tydligen inte fick”. Så då kände han sig inte speciellt välkommen där, utan slutade. Efter det så tjänstgjorde han även två år som soldat. Edgar hade en ganska svår barndom. Det var många av hans nära som dog; storebrodern söp ihjäl sig, mamman, pappan, och hans fostermamma Frances dog också. Det gjorde även hans första kärlek, hans kompis 30-åriga mamma.
Han tar en djup klunk ur sitt nu inte lika fulla glas. Jag märker tydligt att han inte är nykter, det är nog inte bara alkohol heller. Det kan lika väl vara något starkare med i görningen också.
Jag säger att jag verkligen beklagar det, och det gör jag också. Jag märker att han blir väldigt ledsen när han tänker på det. Fast jag blir samtidigt intresserad och frågar om han kan berätta lite mer om sina fosterföräldrar.
”Vad ska jag säga? De var egentligen väldigt snälla och goda människor som tog hand om mig och mina syskon. Fast när jag kom hem från college började jag och John bråka väldigt mycket och det funkade helt enkelt inte. Så då flyttade jag till Boston.”
Han säger att han helst inte prata om sin kusin och fru Virgina Eliza Clemm som gick bort så olyckligt i tuberkulos för två år sedan och ser väldigt plågad ut. Fast sedan börjar han berätta ändå. De gifte sig i Baltimore 1835 när hon var 13 år. Han hade även funderat på att gifta om sig, men han har tydligen inte hittat den rätta och det har inte blivit av. Sedan snyftar han till.
”Nej jag klarar inte av att prata mer om det här nu. Nu pratar vi om mina böcker istället!” Det tycker jag också är en bra idé. Så jag kollar ner i mina papper och frågar på. Frågorna jag ställer är t.ex. var någonstans han skriver och vilket sätt han använder sig av när han skriver. Om han skriver koncentrerat som ett arbete, eller bara ibland när inspirationen flödar och vad det var som fick honom att började skriva .
”Det var väldigt intressanta frågor. De mesta av mina böcker har faktiskt kommit till i Philadelphia. Jag brukar oftast skriva hemma.” berättar han. ”Det som fick mig att börja skriva tror jag var att jag växte upp och har levt nästan hela mitt liv under Romantiken. Då var det väldigt populärt med konst, musik, vetenskap, filosofihistoria, och litteratur. Du frågade hur jag gör när jag skriver och det är lite olika. När man skriver dikter är det viktigt att inte bara skriva för att tjäna pengar. Man ska skriva för diktens skull! När man skriver böcker är det en annan sak än när man skriver dikter. När jag skriver böcker så är jag ytterst noggrann och varje idé är väldigt genomtänkt. Där skriver man inte på intuition och känsla, utan här är skrivandet mekaniskt. Även fast de flesta andra författare förnekar detta, så är det sant.” säger han och ser nästan lite smått galen ut. På frågan vilken som är hans favoritdikt av dem han skrivit själv svarar han.
”Jag har ingen speciell favorit av mina dikter, för mig är det som om man skulle välja någon favorit av sina egna barn! Fast den mest kända och lästa är ju i alla fall Korpen, så jag antar att det är den som andra människor uppskattar mest.”
Edgar berättar att han tycker att det är intressant att skriva om skräck. Han gillar att skriva om saker som om det vore verkliga. Han vet inte riktigt varför han skriver så mycket om döden och hemska mord. Fast han tror att det kanske kan ha att göra med att det var ganska många av hans nära som har dött, både när han var liten men även på senare tid.
Han ser lite inåtvänd ut och jag förstår att han tänker på sin fru, jag märker tydligt att hennes död har tagit honom väldigt hårt.
”Jag har faktiskt precis läst en av dina böcker, Berenice. Det var en verkligt läskig historia. Den handlade ju om en man, Egaeus, som höll på att planera att gifta sig med sin kusin Berenice. Ibland märkte jag att Egaeus även hade en tendens att falla in i perioder av intensiv fokus under vilken han tycktes skilja sig från omvärlden. Sedan blev ju Berenice allvarligt sjuk och till sist var den enda friska delen som återstod av henne hennes tänder. Det här kan möjligtvis inte vara lite av en självbiografi? Jag menar eftersom att du också har gift dig med din kusin och hon senare blev väldigt sjuk och dog. Det är inte så att det är du själv som är Egaeus?”
Jag märker hur han kommer tillbaka till verkligheten och stirrar argt, nästan galet på mig. Hans ögon blir alldeles svarta och han börjar darra lite lätt.
”Nej, så är det inte!” ryter han.
Fast jag vet inte om jag tror riktigt på det. När jag läste hans bok och efter att jag nu har träffat honom i verkligheten så har jag bildat mig en ganska tydlig uppfattning av honom. Och den stämde väldigt väl överens med den jag fick av Egaeus. Jag kollar mig runt och ser om någon har lagt märke till hans lilla utbrott, men ingen verkar ha tagit någon notis om det. Inte så konstigt egentligen, det är inte så många människor på den lilla puben. Det är bara ungefär 5 personer till här förutom oss. Stället är ganska litet och mörkt men ändå på något sätt lite charmigt. Det är stora trästockar som väggar och tak. Jag ser ingen som jobbar här. Det har inte ens kommit fram någon för att ta beställningen, så jag vänder mig mot Edgar igen.
”Nej, nej självklart inte” säger jag och försöker släta över att jag gjorde honom arg. ”Okej då går vi vidare, vi har ju precis kommit in i en ny tidsepok, Realismen. Tycker du att saker och ting har förändrats på något sätt från Romantiken?”
”Ja lite grann har det allt förändrats. Själv tycker jag att det framförallt har förändrats genom att under Romantiken, så var allt nästan lite fejkat. Nu är det mer realistiskt, som man kan höra på namnet. Det har förändrats en del i skrivandet med. Under Romantiken så skrev väldigt många författare om ädla hjältar eller onda skurkar. Nu är det lite mer inne att skriva om vanliga, normala människor. Fast det här har inte riktigt gällt mig för jag har nästan alltid skrivit om skräck.
”Jaha okej. Då ska vi gå över till en lite känslig fråga. Något som vi nog alla undrar över. Vi ska prata om ditt självmordsförsök förra året. Så, varför försökte du ta ditt liv?”
”Jag vet inte varför riktigt. Jag var deprimerad och jag mådde inte bra, jag var fortfarande väldigt ledsen över Virgina. Jag ville helt enkelt inte leva längre. Fast nu är det bättre med mig, det känns som jag är på väg att komma på rätt köl igen.”
”Vad bra! Det var skönt att höra, och då kommer vi då till den sista frågan. Tror du att du kommer att bli ihågkommen och att dina böcker kommer att läsas i framtiden med?”
”Jag har skrivit en del böcker och dikter som jag är väldigt nöjd med. Så jag hoppas att människor kommer att ha glädje av dem även längre fram i tiden! Fast det vet man aldrig, men den som lever får se!”
Edgar Allan Poe dog den 7 oktober 1849, bara några månader efter vårt möte. Han blev bara 40 år gammal. Dödsorsaken är inte klargjord än i dag. Det spekuleras kring många olika alternativ gällande hans död. Bland annat att det var ett självmord, eller att han helt enkelt hade supit ihjäl sig. Andra tror att det kan ha varit hjärninflammation, hjärntumör, någon hjärtsjukdom eller diabetes som kan ha orsakat hans död.
Vi kommer kanske aldrig att få reda på hur det riktigt gick till. Det enda vi vet är att Edgar Allan Poe är en otroligt duktig författare och poet och att hans verk antagligen kommer att leva vidare i många generationer till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar