Kan en kvinna förändra alla mäns sätt att se på kvinnor i hela världen. Kan en kvinna som aldrig nästan gått ut under sin barndom resa över hela Europa. Jo Fredrika Bremer kan.
Jag gick i en rask takt mot kullen. Jag var redan försenad till min intervju med Fredrika Bremer. Herrgården skymtade bakom kullen och en lättad suck kom ur mig. Jag knackade artigt på dörren, som var en grön ekdörr med mässing-handtag. En mager vacker dam som var klädd i en svart klänning med vit rosett mötte mig i dörröppningen. Jag bockade och bugade så artigt jag kunde och hon neg för mig. Vi satte oss i två fåtöljer av siden med bara ett marmorbord i mellan oss. Hon bjöd på te och biskvier. Jag sa att mitt namn var Pondus Amadeus Södermalm. Jag bad henne berätta lite om sin barndom. Fredrika Bremer Började berätta om sin far som var en av Finlands rikaste affärsmän och att hans namn var Karl Fredrik Bremer. Rummet var ganska kallt, men historierna hon berättade om när hon levde på Årsta slott fick mig att bli varm. Hon fick lära sig allt där och hon fick aldrig gå ut utan en vuxen. Om hon ville ha motion kunde hon hoppa 200 gånger men det tyckte Fredrika inte var intressant. År 1821 åkte de runt i Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Schweiz. När de kom hem efter två år ägnade hon sig åt broderi, läsa dikter och konversera. Men det hon egentligen ville göra var att hjälpa de socialt utstötta.
Hon stannade upp och lät mig skriva färdigt. Jag tyckte jag själv hade haft en tuff barndom men efter lyssnat på henne så kändes min bara som småpotatis. Jag bad henne fortsätta. Hon berättade att sju år senare efter hon kommit hem dog hennes far och att hon hjälpte sjuka och fattiga och få ett bättre liv. Det var då som småningom hon skapade trilogin Teckningar i hvardagslivet. Hon kom också att tänka på Per Böklin, rektorn på Kristiansstads trivialskola, som var en väldigt bra brevvän, men som också friade till henne, hon tackade dock nej. Hon var också lite sur på Fritz von Dardel för att kallat henne liten, ful och en smula ”efterbliven”. Hon var också väldigt ledsen över att hennes syster Hedda dog tre år efter hennes far i en svår sjukdom. Jag fällde nästan en tår och beklagade att hennes liv måste ha varit jobbigt efter att ha förlorat så många släktingar. Två år senare gifte sig Böklin och då drog Fredrika sig undan från sällskapslivet, för att studera Goethe.
-Återvände du någonsin till Stockholm? frågade jag förundrat.
-Ja, år 1840 och då var jag känd för min bok Morgon-väckter, sa hon och ett litet leende kom fram.
-Hade du några bekanta i Stockholm? frågade jag också.
-Ja, dom jag mest bekantade mig med var Erik Gustaf Geijer, Esaias Tegnér och Malla Silfverstolpe
Gunnar Wennerberg sa så här om henne och Fredrika tog det som en komplimang:
”Förlåt mig följande reflexion, som dock kommer à propos: ett fruntimmer, om än aldrig så utmärkt av snillets och hjärtats gåvor, är och förblir avskyvärt, ett monster, en Tintomara- ja mara, om hon kläder sig så som vår goda Fredrika. Vad gör det, om man är ful? Det äro de flesta. Men man bör av var och en (och isynnerhet ett fruntimmer) ha rättighet att fordra, att hon eller han gör sig så dräglig som möjligt och ej glömmer att hur ful han av naturen må vara, han dock i sin helhet är guds beläte.”Wennerbergs uppfattning att hennes klädsel var viktigare än hennes gärningar talar för sig själv.
-Efter min vistelse i Sverige åkte jag mot det stora landet Amerika.
-Där skrev jag till och med ett reportage i The times.
-Var du inte nervös?
-Jo, men den blev så berömd så kändes det så mycket bättre
-Skrev du något mer? frågade jag förundrat
-Ja, min mest kändaste roman Hertha så klart!
Hon berättade att den handlade om en dam som fick kämpa mod sin förmyndare för att inte bli bortgift mot sin vilja. Hon var också lite nervös efter att hon hade skrivit boken för den smutskastade män. Men hon fick ett stort stöd av alla kvinnor och sågs som en av den modigaste feministen någonsin.
Efter det åkte hon ner i södra Europa där hon studerade i olika kyrkor i hela världen och det sista hon gjorde var att demonstrera i ståndsriksdagen. Nu bodde hon där ensam i sin kammare på Årstaslott. Hon gav ifrån sig ett högt kvidande skrik och sen blev hela kammaren tyst. Året var 1865 och den kända författaren, feministen och vännen Fredrika Bremers tog sitt sista andetag när jag var närvarande då. Jag lämnade slottet och började gå långsamt mot torget. Det var nyårsafton, men en mycket sorglig sådan. Jag tände ett gammalt stearinljus och sprang tillbaka mot slottet. Jag ställde det vid den stora porten precis när en stor raket sköts upp i luften.
Vila i frid Fredrika Bremer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar