Victor Hugo - ett dyk ner i vår historia

"Ja välkommen, fint att du ville komma", säger Victor och sträcker fram handen. Han tar ett hårt grepp om min hand och kramar om den. Han är en stor och kraftig man, men ser ändå väldigt ödmjuk ut. Jag befinner mig nu i Paris hemma hos Victor Hugo, en utav Romantikens största författare, dramatiker och diktare, året är 1879.

Han leder mig in till sitt ”finrum” där vi sätter oss ner för att prata. Väggarna är prydda med fina tavlor av människor, familje-medlemmar skulle jag gissa. Vi sätter oss ner vid ett soffbord och en kvinna kommer in med två glas vin. Hon ställer ett utav dem framför mig på bordet, medan hon räcker det andra till Viktor. Sedan lämnar hon rummet och Viktor nickar mot vinet och säger ”här har du”. Jag förstår genast att det är en självklarhet att alla får dricka vin på den här tiden, så utav ren artighet smuttar jag lite på vinet och ställer sedan ner glaset.

”Jag har sannerligen upplevt en hel del under mitt liv, och jag delar mer än gärna med mig.” säger Victor och ler mot mig.

Han är verkligen en speciell man, tänker jag för mig själv, med sin förnuftiga personlighet och snälla leende skulle nog vem som helst tro att hans liv är perfekt, men jag ser att det är något som ligger och tynger honom... någon hemlighet eller kanske en tradegi.

”Ja, du verkar verkligen ha upplevt mycket genom tiderna och jag vill mer än gärna få höra dina åsikter på livet och mycket mer.” säger jag och tittar ner mot mina papper där jag skrivit ner lite anteckningar. ”Så, hur kommer det sig att du blev författare, vad var det som fångade ditt intresse?”

”Jag har alltid känt mig nära till pappret och bläcket, ända sen jag vart liten har jag alltid varit väldigt poetisk och varje gång jag blivit upprörd över någonting då har det alltid varit posesin som har fått trösta mig. Min mor ville alltid mitt bästa, så därför lärde hon mig att skriva vid väldigt ung ålder. Hon lärde mig också att tala och skriva på Latin. Vilket jag kanske inte har särskilt mycket nytta utav nu, bortsett från att jag har fått ett bredare ordföråd och därför kan använda mig utav många olika ord i mina dikter och berättelser. Jag föddes 1802, och redan vid 13 års ålder insåg jag att jag hade en litterär ringer.” säger Victor och ler lite smått.

”Intressant! Så du skulle säga att du hade en bra uppväxt?” frågar jag och ler tillbaka.
Det blir tyst en stund och Victor tar ett djupt andetag och kollar ner. Han harklar sig och säger:

”Ja för det mesta, bortsett från att mina föräldrar skillde sig när jag var två år, men det har inte påverkat mig speciellt mycket. Jag bodde med min mor i Paris medans min fader var officer och krigade i Napoleon kriget. Jag var aldrig särskillt nära min far, så länge jag minns var far alltid ute i krig. När jag flyttade med min mor till Paris träffade vi sällan min far och bara ett år senare när han deltog i Napoleon kriget dog han också. Så, min far har aldrig varit en stor del utav mitt liv, men jag ser fortfarande upp till honom och han var en väldigt inspererande man.”

Allt Victor just berättat har fått mig att förstå hur mycket han han har varit med om! Han har ju faktiskt levt under hela Romantiken, Realismen och början av Sekelskiften.
Romantiken varade mellan 1800-1840talet. Romantiken var den epok som hade mest utbredd. Termen Romantiken är måntydlig, nästan svepande, och det finns flera definitioner av den som står i konflikt, fastän det är almänt accepterat att det uppstår en ny strömmning av idéer. Som epok är Romantiken framför allt relevant innom konst-, litteratur-, musik-, vetenskaps- och filosofihistoria.

Romantiken uppstod som reaktion mot den förnuftstro, materialism och mekaniska världsbild som rådde innom kulturen under upplysningen. Till skillnad från upplysningen, som betonade förnuftet, hävdade romantiken att det var känslan som var kärnan i tillvaron. Under romantiken uppstod såväl den moderna nationalismen som orientalismen och exotismen. Som kulturströmning var romantiken starkast i Tyskland, Frankrike och Storbritanien.

”Så, hur fortsatte ditt liv sen då?” säger jag och kollar frågande in i Victors mörkgröna ögon.
”1822 publicerade jag min första roman Han från island. Det var ett stort steg för mig, eftersom jag innan skrivit många romaner men inte varit redo att publicera. När jag var runt 30 år förstärktes jag av framgången när jag skrev pjäsen "Hernani" , som symboliserar konflikten mellan nya romantiska idéer och klassisk fransk teater. Min största framgång hitills måste jag säga är Ringaren i Notre Dame som handlar om Quasimodo, den vanskapte ringaren i Notre Dame som med sitt enda öga och sina otäcka vårtor blir förälskad i den vackra Esmeralda. Berättelsen utspelar sig på 1400-talet och utkom 1830.” Berättar Victor och tar ett djupt andetag.

Jag blir djupt facinerad över hur mycket han har åstadkommit.

”Hur ser det ut just nu då, har du familj? Du har varit gift, inte sant?” frågar jag och för någon konstig anledning förväntar jag mig inte ett glädjande svar.

Victor tittar ut genom fönstret och jag märker att jag träffat en ömn punkt på honom. Det verkar som om han försöker gräva upp några gamla minnen för han rynkar lite med pannan och visar tecken på att det är något han inte riktigt förstår. Sedan vänder han sig mot mig igen och börjar berätta.. ”Ja, jag har varit gift, två gånger faktiskt, och jag har en dotter.. eller hade kanske man säger. Hon drunknade tillsammans med sin man 1843. Som du kanske märker, är detta ett ämne jag har svårt att prata om. Efter att min dotter dog slutade jag skriva totalt. Jag uteslöt mig själv från det sociala livet och återvände först efter flera år till samhället. I början deltog jag bara i det politiska livet. Mellan år 1841-1885 satt jag på stol 14 i franska akademin, vilket hjälpte mig att kunna komma tillbaka till det sociala livet.”

Jag visste inte vad jag skulle säga, Victor hade varit genom mycket och det var verkligen starkt av honom att kunna gå vidare efter allt som har hänt. Även fast jag gärna hade velat sitta och tycka synd om Victor visste jag att det bästa nog bara var att byta ämne.

”Du har väl inte levt i Paris hela ditt liv, eller?” sa jag och hoppades på att detta inte skulle vara ett lika upprörande ämne.

”Nej det har jag inte. Efter att Napoleon tagit makten i en statskupp levde jag i landsflykt. Jag bosatte mig först i Bryssel, varifrån jag förvisades till ön Jersey. Till sist tillbringade jag en tid på ön Guernsey. 1870 när Napoleon förlorat makten återvände jag till Paris, efter nära 20 år i exil. Sanningen är den att jag faktiskt skrev några av mina bästa verk under min tid i exil.

Victor är verkligen en facinerade man, tänker jag för mig själv. Jag visste väl att det var något som låg och besvärade honom, men inte visste jag att det var något så hemskt som att han mist sin dotter. Men jag är imponerad över utav att han åstadkommit i sitt liv, och han är verkligen en beundransvärd man.

Vi avslutar intervjuen, och Victor följer mig bort till den stora porten där jag tidagare gått in. Skillnaden från nu och då är att jag nu har ett fullt informationsföråd när det gäller Romantiken och dess största författare, dramatiker och diktare, jag är nöjd med allt jag lärt mig. Romantiken verkar ha varit en facinerade tidsepok som sprudlade av nya idéer.

Jag säger förväl till Victor, och tackar honom en sista gång. Han tar tag i min hand och lägger något i den. Det är en blomma.

"Här har du en blomma som representerar 1800-talet och Romantiken, den kan du spara så länge du vill och varje gång du tar upp den kommer du påminnas om Romantiken. För Romantiken kommer inte vara förevigt, snart är det väl dags för en ny tidsepok." säger Victor och skrattade mjukt med ett klingande skratt.

Jag tackar för presenten och sen skiljs vi åt.