Bildäcken tjuter. Vi hinner över övergångsstället med relativt god marginal. Föraren och passagerarens ansikten är välbekanta. Det är de engelska killarna från matstället. De som blev irriterade på mig och mina vänner inne på McDonald's. Jag vänder mig om och ser de orangelysande baklyktorna en bit upp på gatan. De lyser starkt upp kvällens mörker. Jag börjar springa.
Ända sedan barnsben har jag varit rädd för att möta folk utomhus sent på kvällen. De människor man möter, i mörkrets kalla famn, söker kontakt känns det som. De försöker fånga ens blick och följer ens rörelser. Jag tycker det känns som att människor iakttar en mer på kvällen.
Som liten så var jag ofta hemma hos mina bästa barndomsvänner som bodde alldeles i närheten. På kvällen när jag skulle gå hem så ville jag alltid att någon skulle följa mig. Tanken på att gå ut i mörkret, ensam, var inte särskilt lockande. Ibland hände det att jag gick hem ensam. Det var just för att jag inte ville fråga om någon kunde gå med mig. Vid de tillfällena sprang jag med full fart hemåt, med andan i halsen.
Nu på senare tid är jag inte rädd för att gå hem från vänner som bor i närheten. Min rädsla, för att möta skumt folk i mörkret, kryper sakta fram när jag ska gå längre sträckor på kvällen. Vid de tidpunkterna brukar jag låtsasprata med någon i telefon och gå något snabbare än i vanliga fall. Jag antar att någon känner igen sig?
Låt mig berätta om en händelse. En händelse som både var läskig och lustig. Det var en varm sommarkväll i England. Jag och mina vänner hade precis varit på ett disco. Vi gick skrattandes upp för den kullerstensbelagda gatan i staden. De flesta fiken och matställena var stängda vid den tiden, så vi bestämde oss för att gå in på McDonald's. När vi kom in så var det relativt tomt i den grå lokalen. Vi beställde varsin fluffig mjukglass och slog oss sedan ner vid ett runt träbord.
Vi satt där och pratade om kvällen som varit. Kvällen som innehållit skratt, hög musik och dans. Josefin pekade helt plötsligt på en skylt bakom ett par killar vid ett annat bord. Hon skrattade, med ett stort leende, åt det som skylten föreställde. De två killarna blev genast irriterade och började ifrågasätta varför vi skrattade åt dem. Vi försökte, skrattandes, förklara att det inte var dem vi skrattade åt. Killarna trodde oss inte och blev ännu mer irriterade. Deras ansikten var svagt röda och en av killarna spände blicken i min. Jag kände av deras ilska och viskade diskret till mina vänner att vi borde gå. Vi lämnade därför lokalen snabbt och effektivt.
Ute på gatan, i mörkret, så började jag bli orolig för att de skulle följa efter oss. Rädslan, jag tidigare nämnt, kom som ett slag. Mina vänner sa åt mig att inte tänka mer på dem. De fortsatte därefter prata på som vanligt, medan jag fortfarande såg de arga killarnas ansikten framför mig. Efter några minuters promenad så skulle vi korsa övergångsstället vid Castle Circus, som vi så många gånger gjort. Mörkret låg som ett tjock täcke utbrett över staden. En svartfärgad bil kom i hög fart mot övergångsstället. Däcken tjöt mot den hårda asfalten. Jag och mina vänner hann över med god marginal. Vi tittade mot bilen och kände genast igen föraren och passageraren. Det var de två killarna vi tidigare träffat. Chocken och den stickande känslan i ögonen, minns jag från den stunden. De andra tjejerna var mest chockade, men ingen annan grät som jag. Jag vände mig om och såg de orangelysande billyktorna en bit upp på gatan. Jag började springa.
Filippa sprang snabbt ikapp mig. Hon småskrattade åt mig och sa att jag inte behövde vara rädd. Jag började skratta åt mig själv. Hur kunde jag bli så rädd? Varför hade jag reagerat så starkt? De hade inte planerat att mörda oss, direkt. Vi hade, till och med, sett deras vänliga och skämtsamma skratt genom den tjocka glasrutan. Ändå hade jag reagerat så. Det var typiskt mig att bli så himla rädd för en sådan sak. Där hade jag, gråtandes som en unge, sprungit ner för gatan. Folk hade undrandes tittat efter mig.
Händelsen var både obehaglig och komisk. När jag tänker på den idag, så skrattar jag inombords. Det som gjorde mig så otroligt rädd, den sommarkvällen, var att de killarna var sådana personer jag hade fruktat att möta. I efterhand så har jag förstått att de drev med oss. Min reaktion fick i alla fall någon att skratta. Det är alltid något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar