Jean- Jacques Rousseaus

Han var en man med svår uppväxt utan sina riktiga föräldrar, men han lyckades bra ändå. Han gillade inte att tekniken har tagit över naturens lära.

Det är en solig morgon då jag befinner mig utanför Jean-Jacques Rousseaus bostad.
Huset är ganska stort, färgen är mest åt hållet grå, med vita knutar. Trädgården på framsidan ser välskött ut.

Jag går fram till dörren och knackar lite försiktigt, det tog inte lång tid innan jag möts av en medelålders kvinna i förkläde, jag antar att det är hushållerskan. Jag förklarar för henne att jag ska ha ett möte med Jean-Jacques Rousseau. Hon leder mig in till ett rum som ser ut att vara ett vardagsrum. Jag sätter mig i en soffa som står i mitten av rummet, den har en ljustextil över sig. Medan jag väntar på Jean Jacques Rousseau, så tittar jag mig runt i rummet. Rummet är väldigt ljust, han har såklart väldigt mycket böcker. Mer än så han jag inte se innan Jaen kom in i rummet.

Han har vitt hår och mörka ögonbryn och ser ut att vara i medelålder. I sina händer har han en bricka med te och något fika bröd som liknar vetebullar.
Han säger åt mig att jag kan sätta mig i soffan som står bredvid mig. Han sätter sig i soffan mittemot.

- God afton unga dam! Säger han.
- God dag herrn! hur är det med dig? Frågar jag.
- Jo då, de bra. Svara han.
- Hur var din barndom? frågar jag.
- Ja, jag föddes år 17 den 28 juni i Genève. Min mor var Suzanne Bernard Rousseau, tyvärr hon dog nio dagar efter min födelse som följd av komplikationer under förlossningen, så jag minns tyvärr ingenting från henne eftersom jag var så liten. Min far var Isaac Rousseau han övergav mig tio år senare, för att komma undan ett fängelsestraff. Så jag togs om hand av en pastor vid namn M. Lambercier.
- Oj! Det måste vart en tuff uppväxt, men du värkar ha klarat dig bra ändå eftersom du är så berömd. Säger jag.
Jag vet vad jag hade gjort utan att ha mina föräldrar. Hur hade mitt liv sett ut då? Tänkte jag.

Han tar tag i sin tekopp och tar en klunk, sedan kollar han ut i fönstret med en lite sorgsen blick i ögonen. Jag förstår genast varför. Jag har hört att du inte tycker om tekniken inflytande hos människan, stämmer det? Frågar jag. Han svar att han tycker att människan har kommit ifrån naturen och att han tycker att människan ska lära sig allt från naturen. Ett citat som tillhör det sammanhanget är "Naturen är vår källa."

Jag berättar att jag har hört att han har skrivit en bok om barnuppfostran, och jag ber honom att berätta lite mer om det. Han säger att han har skrivit en bok om barnuppfostran, han tyckte att uppfostran ska syfta till att stärka kroppen, och tanken, samt att moraliskt stärka barnet så att det blir mottagligt och framförallt kan känna medlidande. Rousseau ansåg att en god barndom är en förutsättning för ett givande vuxenliv. Han berättar att i det flesta länder så använder de sig av aga, det är en traditionell och kontroversiell form av barnuppfostran. Jag tänkte att det är tur att jag inte lever i den här tiden. För i Sverige betecknas det numera som misshandel, och är sedan länge olaglig.

- Kan du berätta om din bok om Émile som du har skrivit? frågar jag.
- Ja det är min största roman, den handlade om Émile, som växer upp utan sina föräldrar och uppfostras och undervisas i stället av en privatlärare, precis som jag själv. Han blir inte uppfostrad till att ha en särskild religion, vanor eller fördomar, förklarar han.
- Jaha, jag har hört mycket om boken, men jag aldrig läst den själv, säger jag.
Han ser att min tekopp är tom och frågar om jag vill ha påfyllning, men jag säger att det är bra för min del, och att jag ska börja tänka på att gå hem nu. Han ber mig sitta kvar i soffan, medan han går ut ur rummet. Jag hör att han går upp för en trappa, jag undrar vad han gör. Efter en stund hör jag hur han kommer ner för trappan igen, och när han kommer in i rummet igen, så håller han en bok i sin hand. Jag reser mig upp, han ställer sig framför mig och räcker mig boken som han har i sin hand. Jag frågar var det är för bok, han svarar att det är boken om Émile. Jag tackar så mycket och kollar på klockan och ser att det är dags att gå.

Rousseau leder mig ut till den vackra trädgården, det är blommor i alla färger och former. Jag tackar så mycket för allt och går fram till den vita grinden som var slutet på grusvägen jag gått på. Jag niger och vinkar adjö med boken i min famn. Han vinkar tillbaka och så ses vi inte mer.

När jag kom hem till år 2011, vill jag veta hur länge han levde egentligen, så jag letade reda på det och fick veta att Rousseau dog den 2 juli 1778 av en hjärnblödning under en promenad. Han blev 66 år.