Utan kamp ingen seger

Där det finns en vilja, där finns det också en väg

Att inte tro på sig själv och att inte stå på sig känns meningslöst, i alla fall om du frågar mig! Vad händer om man låter sitt självförtroende nå botten och struntar i att satsa? Om man tror på sig själv och vågar testa kommer man längre.

Ni ska få läsa om flickan som ingen trodde på. Ni ska få läsa om den långsamma sköldpaddan som förvandlades till en smidig gepard.

Jag bor i Ljungskile. Det är ett av Sveriges många och utspridda små samhällen. Här bor ungefär 2000 personer. Cirka 100 av dem är barn. Nästan 200 av dem är vuxna och ungdomar. Resten är pensionärer. Jag bor i en pensionärshåla helt enkelt.

Varje litet samhälle, antar jag, har en egen dag. Det har Ljungskile också – Ljungskiledagen. Den tar plats i början av sommaren. Jo, du kan tänka dig… Solen steker och måsarna skriker, ”LJ-dagen” är som ett smakprov av den riktiga sommaren. Inte direkt! Även om hela Ljungskiles befolkning skulle ha mässat och dansat soldansen lyssnar ändå inte vädergudarna och de ger oss som vanligt… mulet väder med regn…

Annars bjuder Ljungskiledagen, på många aktiviteter och nöjen. De hundra barn som bor här flockas på torget och åker färglada karuseller och brandbil, medan föräldrarna står och dricker kaffe. Som tur är det är inte bara karuseller, brandbilar och kaffe det bjuds på, utan också några roliga tävlingar. Den mest attraktiva tävlingen är Ljungskileslingan som också är höjdpunkten på dagen.

Det var en ganska kall och mulen försommardag. Idag är dagen vi alla har väntat på, Ljungskiledagen. Det är dags för årets Ljungskileslinga!

Självklart ställer jag och några vänner upp i tävlingen. En av mina kompisar som ska springa mot mig är ”X”, vi kan kalla henne Maja. Vi ska springa 3 kilometersbanan. Maja har varit med många gånger förut, hon har redan sprungit sträckan. Varje år har hon placerat sig väldigt bra på pallen. Hon är jätte skicklig på att springa långa distanser! Tråkigt nog har hon aldrig kommit etta på tre kilometern, men hon har kommit både tvåa och trea. Med andra ord så satsar hon på seger i år.

Själv har jag bara ett mål, och det är att slå Maja. Mitt mål från första början var egentligen att göra bra ifrån mig och att ha roligt. Det ändrades sedan när alla helt plötsligt tappade tron på mig. Det var ingen av mina vänner som trodde på att jag skulle klara av att slå ”Maraton Maja”! Därför är mitt mål att springa så fort jag kan, så länge jag orkar och försöka hänga på Majas tempo så gott det går!

Skottet ljuder och Maja rusar i väg. Själv sitter jag fast bakom ett hav av meterlånga knattar som springer runt benen på mig. Jag kan se Majas rygg försvinna framför mig. Hoppet sjunker likt en sten i en djup, norsk fjord.

Efter vad som kändes som nästan 15 timmar har jag lyckats simma över havet. Till en början springer jag mot den isande vinden. Den kalla luften fryser mina lungor och fingrar till is, inte bra! Utan fungerande lungor och fingrar fortsätter jag mot alla odds att springa. Plötsligt känner jag igen Majas tröja 20 meter framför mig. Med mina 10 meter långa ben springer jag ifatt henne. Tillsammans passerar vi 2 kilometersskylten, bara 1000 meter kvar till målgång. Nu gäller det!

Maja är fortfarande nästan 5,5 meter framför mig och för varje sekund som går kommer målet närmare, och närmare. Det går bara snabbare och snabbare och jag får det svårt att hänga i det höga tempot, men jag ger mig inte!

Vi springer upp för ett berg och över en bro. Jag ligger fortfarande bakom Maja. Jag springer som en bensinmotor utan bensin. Jag springer på ren vilja! Benen skriker sluta! Jag slår till dövörat, ignorerar smärtan och tvingar mig själv framåt! Jag ser Maja framför mig, hon visar inga tecken på svaghet. Typiskt!

Vi springer förbi några föräldrar som hejar och ropar på oss. ”Kom igen nu tjejer! Ni ligger 1:a och 2:a!” Ropar de. Då får jag plötsligt hur mycket energi som helst. Likt en antilop på savannen tar jag några långa, hoppande språng och kommer ikapp ännu lite till.

Nu kommer de sista tjugo metrarna! Bådas vinnarskallar sätter in. Vi vittrar båda segerns sötma. Spänningen ligger i luften, publikens jubel susar i vinden och jag tar i allt vad jag har! Som i ett trollslag flyger jag över mållinjen. Jag kan inte tro det… men det är sant! Jag klarade det! Maja visar sig vara en bra och glad tvåa, åtminstone är det vad hon visar utåt.

Den där dagen bevisade jag, främst för mig själv, men även för mina vänner, att jag klarade av det. Vinsten var inget som jag egentligen planerat eller något jag firade, det blev mest en bonus. Såklart sköt mitt självförtroende särskilt högt upp den här dagen, men att tro på sitt eget värde kan kanske ha ett värde i sig?

Det sista jag minns från Ljungskiledagen är dock tvåans väsning i mitt öra: Nästa år Thea... nästa år tar jag dig...