Jean de la Fontaine levde under tidsepoken Renässansen och in i Upplysningen. Marie Hericart levde under samma tid. Marie är en kvinna som var gift med Jean under några år. De hade en son tillsammans, Charles.
Jag är nu i Paris det är ljust ute och solen steker. Det är en varm sommar dag jag ser framåt att äntligen få möta Marie Hericart, Jeans exfru. Det var en lång tid sedan som vi bestämde träffen (över telegram) för en intervju.
Jag kommer fram till ett litet hus utanför Paris storstad. Huset ser varmt och hemtrevligt ut. Jag knackar på dörren och hör en man röst på övervåningen, och undrar vad det kan vara för något. Innan jag hinner fundera mer på det öppnas dörren av en gammal dam. Jag ser att det är Marie.
– Hej Marie, hur är det med dig?
– Hej Johanna! Ja det är bara bra. Ska vi gå in i finrummet?
Jag väljer att nicka med huvudet och följer efter Marie in i ett rum till vänster och sedan en lång korridor och vi väjer sedan av till höger, där vi går in och kommer till det Marie kallade finrummet.
En kvinna kommer in i rummet, jag förstod att det var hushållerskan. Hon kommer in med en bricka te och kakor. Rummet vi sitter i är ett vardagsrum med fina möbler och det luktar ett stark doft av parfym. Vi slår oss ner i en av sofforna och jag börjar intervjun.
– Du gifte dig år 1647 med Jean de la Fontaine. Hur var han medan han levde?
– Ja vad ska man säga. Jag var ju bara 14 år när vi gifte oss och jag hade ju egentligen inte något att säga till om. Han var väl ändå en slags gentleman antar jag. Ändå fall jag för hans charm, fast jag märkte mer och mer att han tyckte att jag uttråkande.
Jag hörde ju att hans far dog år 1658 så då tog ju Jean över hans fars administrativa ämbete.
– Men när var det han föddes egentligen vet du det?
– Ja, han var 26 år när vi gifte oss år 1647 så han måste ha föds 1621, sen vet jag att hans födelsedag var 8 juli. Han pratade ofta om sin hemstad Chateau- Thierry. Jag har själv aldrig varit där men Jean tyckte att det var väldigt vackert där. Han brukade förklara att det var som en semester, blommor i underbara färger och fjärilar som susar omkring.
En ung man kommer släppande in i rummet. En glädje dyker upp i Maries kropp. Det visar sig att det är Maries och Jeans barn, Charles. Marie säger något på franska till sonen. Han kollar på mig och nickar ett hej. Han lämnar sedan rummet och går ut i korridoren.
Maries blick faller tillbaka på mig och jag fortsätter intervjun.
– När var det Jean dog?
– Han dog 13 april år 1695 när han var i Paris.
– Har du läst några av hans dikter och noveller då?
– Jag har nästan läst allihop de är så inspirerande. Jag har även läst några av hans fabeldikter.
– Men hur kunde hans dikter låta då?
– Jag kan läsa upp en av hans dikter:
"Kråkmästaren uppflugen på ett träd, höll en ost i näbben.
Rävmästaren lockas av lukten. Han sa ungefär så här:
- Ja, hej herr kråka hur vacker du är, hur trevlig du verkar vara, och din röst, jag gillar även din fjäderdräkt, Du är fågeln Fenix av alla invånare i de här skogarna!"
Vid dessa ord är kråkan överlycklig. För att visa upp sin vackra röst, öppnar han näbben bred, låter sitt byte falla. Räven griper den och säger:
- Min gode man, Lär dig att varje smickrande sak livs på bekostnad av den som lyssnar på det förslag. Den här lektionen, utan tvekan,är väl värt en ost. Kråkan, skamsen och generad, svor, men lite sent, att han inte skulle tas igen."
Efter att Marie läst texten, tänker jag på att det är ganska roligt att hon kan Jeans dikter utan till. Jag bestämde mig direkt för att jag skulle ta och leta upp några av Jeans dikter, för jag upplevde hans dikter som intressanta.
Jag ser på Marie och frågar:
- Det är en annorlunda text.
- Den säger ändå ganska mycket inspirerande saker.
- Finns det något annat intressant att berätta om Jean?
- Jag tror det var 1683 Jean valdes in i franska akademinoch han tog sedan plats i akademin år 1684.
Jag ser in i hennes ögon och ser tröttheten. Tystnaden avbryts och in i rummet kommer en bricka med ytterligare mer te och kakor.
Jag bestämmer mig för att gå hem, innan mörkret drar in över staden. Sekunden efter jag öppnat dörren sneglar jag bakom axeln och ser en svagt leende och glimten i Maries ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar