Min stora passion i livet är ridning och hästar. När jag var fem år så började jag rida på små shettisar och när jag hade fyllt elva så fick jag min allra första ponny Nathan.
Så i år så har jag ridit i ca 11 år och jag anser mig själv att vara mycket ridkunnig. Men det finns alltid något att träna på, i mitt fall är det att stanna kvar på hästen.
Det var en varm och solig vårdag. Vitsipporna låg som ett vitt snötäcke i skogsbrynet och fåglarna kvittrade högt upp i den klarblåa skyn. Jag var ute och red med mina två vänner och deras hästar när den stora gröna sommarängen tonade upp framför oss. Men förutom att det bara är en perfekt äng för en galopp, så finns där också ett fåtal små hinder som vi aldrig brukade säga nej till att hoppa över.
Vi rider in på ängen och fram till hindrena. Vi ser också att vi inte är ensamma denna fantastiska vårdag, för vid grinden in till fårhagen så står en familj och tittar glatt på oss. Barnen blir överlyckliga och pekar på hästarna och pappan tar några små kort.
Vi bestämmer oss för att i tur och ordning hoppa över de små hindrena. Först så hoppar Malin med sin vita lilla sagoponny Vanessa. De flyger över i ett pantersprång och Malin kortar skrattande in Vanessa som frustar ivrigt och de rider travande tillbaka till oss.
Nästa ryttare, min kusin Francesca tar tyglarna på den stora fuxen Daisy och fattar galopp. I ett stort språng så är de över på andra sidan hindret och efter några meter så får Francesca stopp på den stora pigga hästen.
Nu är det min tur. Jag tittar bakåt och ser familjen som fortfarande står och kollar imponerat på oss. Jag blir stolt, kortar tyglarna och fattar en mjuk samlad galopp. Vi närmar oss hindret och Nathan ökar farten. Jag sitter proffsigt och snyggt i sadeln och gör mig redo för att hoppa. Hindret är bara någon meter ifrån, jag reser mig sakta uppåt och känner hur Nathan tar sats.
Men som ett uppvaknade ur en riktigt djup sömn så känner jag hur jag lättar från sadel och jag ser marken som närmar sig allt mer. En stund så svävar jag i luften likt en graciös svan, okej jag skall inte ljuga! Det såg nog ut som om en dromedar ramlat från ett höghus iklädd ridhjälm. Jag glider i gräset och jag känner det bittra smaken av jord i munnen.
Jag reser mig upp, spottar och fräser. På andra sidan hindret står Nathan med tyglarna hängandes vid öronen och ser nyfiket och förvånat på mig. Jag putsar av de allra värsta jordfläckarna och ser upp på mina vänner. De skrattar men frågar artigt hur det gick. Jag skäms något fruktansvärt och blir röd som en mogen tomat. Mitt självförtroende sjönk likt Titanic och jag ser familjen som ser förvånat på mig. Som en katt slinker jag iväg med svansen mellan benen till Nathan och hoppar upp igen.
Ja, som ni nog märkt jag är en riktig mästare på att lätta från sadeln och bli ett med luften och tyngdkraften. Än så länge har jag aldrig lyckats skada mig när jag fågellikt flyger genom luften. Kanske är det meningen att jag skall bli en stuntkvinna? Eller så lyckas jag bara lätta upp den allvarliga stämningen på något sätt med mina komiska helt oväntade avramlingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar