Elden är varm och mysig.
Den kan också vara farlig om man är för nära.
Om man häller bensin på den blir den arg och får ett raseriutbrott.
Vi människor använder elden till mycket.
Vi använder den som värme,
vi tänder våra cigaretter på den.
Men tänk om elden inte alltid har lust att värma oss eller tända cigaretter.
Tänk att inte kunna säga något.
Inte kunna säga emot.
Det måste vara hårt.
torsdag 31 mars 2011
Västtrafik suger!
Jag är i Uddevalla med några kompisar och har haft en musiklektion på kulturskolan. Vi ska ta tåget hem. Ordinarietiden är 20:05. Vi kollar på internet om tåget är försenat. Där står det att tåget är försenat till 20:16. Då tänker vi att vi kan vara där 20:10. När vi kommer dit har tåget åkt på den vanliga tiden. Jag säger bara det , Västtrafik SUGER!
Tåget har varit försenat många gånger, men de kan ju inte skriva att tåget är försenat om det inte är det. Nästa buss skulle åkt vid niotiden. Det sabbar hela min kväll. Typiskt Västtrafik!
Tåget har varit försenat många gånger, men de kan ju inte skriva att tåget är försenat om det inte är det. Nästa buss skulle åkt vid niotiden. Det sabbar hela min kväll. Typiskt Västtrafik!
Leo Tolstoj
Greve Lev Nikolajevitj Tolstoj även kallad Leo Tolstoj föddes 9 september 1828 i Tulskaja oblast och dog 20 november 1910 i Astapovo i Rjazanskaja oblast. Leo Tolstoj var en av de ryska romanförfattare som åstadkom det stora genombrottet för den ryska romanen i världshistorien. Han skrev under epoken som kallas för realism.
Han gifte sig med Sophia Andrejevna som var 16 år yngre än honom. De fick tretton barn.
Leo Tolstoj blev världsberömd med sin romansvit Krig och fred som handlar om Ryssland under Napoleonkrigen. Även hans andra stora roman, Anna Karenina, hör till världslitteraturen. Den beskriver hur förbjuden passion krossar människan. Romanen tog honom sex år att skriva.
Som moralfilosof är han känd för sina idéer om icke-våld, och han var en hängiven vegetarian. Han betraktades även som en av portalfigurerna inom anarkismen. Han inspirerades bland annat av Henry David Thoreau.
Realismen
Realism inom filosofi har en rad olika betydelser. En typ av realism menar att verkligheten är identisk med det våra sinnen visar oss. Realismen som litterär epok varade omkring 1830 – 1860. Den betecknas av en strävan efter att skildra omvärlden så realistiskt som möjligt, det vill säga ur ett mer eller mindre objektivt och vetenskapligt perspektiv. Realismen uppkom som direkt opposition till romantiken och dess fantasi och naturmystik.
Mitt möte med Tolstoj
Jag tar en promenad i parken och stöter på en man i långt vitt skägg. Han sitter på en parkbänk och skriver i några papper.
– Hej, säger jag.
– Hejhej, mumlar han tillbaka.
– Fint väder idag, säger jag, och kollar omkring mig.
Vad är det för papper? Skriver du något?
– Jag håller på att skriva en bok förstår du, svarar han.
Jag sitter här ute och tänker och får lite inspiration från denna dag som i dag.
Denna park är ett bra ställe att sitta och tänka i. Det är lugnt och fint, solen
skiner och fåglarna kvittrar.
– Brukar du skriva böcker?, undrar jag.
– Ja, jag är författare, säger mannen.
– Häftigt! Säger jag. Vad handlar den där boken om?
– Det vill jag inte säga, säger mannen.
– Vad heter den då?
– Jag har inte något namn för den än.
– Jaha, säger jag lite suckande. Ja, vi kanske träffas någon gång. Hej då, och
lycka till med boken, säger jag och fortsätter min promenad.
Extra:
Tolstoj är morfars farfar till den svenska sångerskan Viktoria Tolstoy.
Tolstojmedaljen är ett litteraturpris som är uppkallat efter Tolstoj. En känd pristagare är Astrid Lindgren.
Historien skulle vara någonting enastående, om den bara var sann.
Tolstoj
Han gifte sig med Sophia Andrejevna som var 16 år yngre än honom. De fick tretton barn.
Leo Tolstoj blev världsberömd med sin romansvit Krig och fred som handlar om Ryssland under Napoleonkrigen. Även hans andra stora roman, Anna Karenina, hör till världslitteraturen. Den beskriver hur förbjuden passion krossar människan. Romanen tog honom sex år att skriva.
Som moralfilosof är han känd för sina idéer om icke-våld, och han var en hängiven vegetarian. Han betraktades även som en av portalfigurerna inom anarkismen. Han inspirerades bland annat av Henry David Thoreau.
Realismen
Realism inom filosofi har en rad olika betydelser. En typ av realism menar att verkligheten är identisk med det våra sinnen visar oss. Realismen som litterär epok varade omkring 1830 – 1860. Den betecknas av en strävan efter att skildra omvärlden så realistiskt som möjligt, det vill säga ur ett mer eller mindre objektivt och vetenskapligt perspektiv. Realismen uppkom som direkt opposition till romantiken och dess fantasi och naturmystik.
Mitt möte med Tolstoj
Jag tar en promenad i parken och stöter på en man i långt vitt skägg. Han sitter på en parkbänk och skriver i några papper.
– Hej, säger jag.
– Hejhej, mumlar han tillbaka.
– Fint väder idag, säger jag, och kollar omkring mig.
Vad är det för papper? Skriver du något?
– Jag håller på att skriva en bok förstår du, svarar han.
Jag sitter här ute och tänker och får lite inspiration från denna dag som i dag.
Denna park är ett bra ställe att sitta och tänka i. Det är lugnt och fint, solen
skiner och fåglarna kvittrar.
– Brukar du skriva böcker?, undrar jag.
– Ja, jag är författare, säger mannen.
– Häftigt! Säger jag. Vad handlar den där boken om?
– Det vill jag inte säga, säger mannen.
– Vad heter den då?
– Jag har inte något namn för den än.
– Jaha, säger jag lite suckande. Ja, vi kanske träffas någon gång. Hej då, och
lycka till med boken, säger jag och fortsätter min promenad.
Extra:
Tolstoj är morfars farfar till den svenska sångerskan Viktoria Tolstoy.
Tolstojmedaljen är ett litteraturpris som är uppkallat efter Tolstoj. En känd pristagare är Astrid Lindgren.
Historien skulle vara någonting enastående, om den bara var sann.
Tolstoj
tisdag 29 mars 2011
Poängrysare
Förra helgen så tog finalen i Globen plats. En final som många hade väntat på. Jag pratar såklart om finalen i Melodifestivalen. I början av kvällen hade vi tio starka bidrag och alla människor hemma i TV-sofforna hade olika favoriter. Två timmar senare visste vi vem som skulle representera Sverige i Eurovision Song Contest 2011. Killen som hade besegrat alla andra bidrag var många småbarns favorit och heter Erik Saade. Visst han må vara många i svenska folkets favorit, men inte min. Nu är frågan bara, kommer han klara pressen att ta Sverige till topp tre? Åtminstone vidare från kvalet?
Innan finalen skulle sändas fanns det många olika teorier om hur den skulle sluta. Enligt Aftonbladets läsare skulle The Moniker stå som segrare medan enligt Expressen var det Eric Saade. Många såg även Sara Varga, Danny och Nicke Borg som storfavoriter. Ett bra nummer som glöms bort lite är Swingflys, tycker jag.
Det första bidraget var min personliga favorit. Danny Saucedo med låten "In the club". Med sin dans sjunger han sig in mångas partyglada discohjärtan. När han syns på scenen hörs mycket skrik från alla glada fans. Själv tycker jag han är duktig från början till slut. Dessutom är det ingen mer än Erik Saade som kan leva upp till Danns coola dans. När sista refrängen är sjungen tänker jag återigen att nu borde segern vara klar.
När vi kom till bidrag tre var det The Monikers tur. Den tredje favoriten av alla bidrag. Sångaren Daniels popularitet har stigit mycket efter att han tagit sig vidare från andra chansenveckan innan finalen. Han hade som sagt mest röster hos Aftonbladet och bara några procent ifrån Eric Saade hos Expressen. The Moniker fick arenan i gung med refrängen som sätter sig superlätt i huvudet... "Oh my god, oh my god, It's a wonderfull suprise, I'm in love, I'm in love and I cann't get enough, OOh la la, ooh la la Don't ever want this to be over". Personligen var han ingen favorit för mig. Mer ett pinsamt bidrag som inte fick gå vidare.
Sista bidraget ut var Eric Saade. Man hade redan innan uppträdandet förstått att han var en riktigt stor konkurrent till de andra artisterna. Responsen Eric fick när han visade sig på scenen var stor. Det hördes mycket skrik så fort Sveriges populäraste "manboy" log, sjöng och låtsades krossa glas. En orsak kan vara att läktarna dominerades av partyglada småbarn och tonåringar. Själv tycker jag att han är en väldigt duktig dansare men glasburen förstör numret lite. Visst den hör ihop med storyn han berättar men den är mest farlig! Under framträdandet fick han till exempel glassplitter i ena ögat. Det är inte ens säkert att Eric får använda sig av kuben i Düsseldorf. I så fall undrar jag vad hans uppträdande blir utan kuben? Det är ju den som är mångas favorit.
Efter att elva olika utlandsjurys hade röstat ändrade jag min tankt om The Moniker lite. Daniel låg nu trea med sina femtiofem poäng. Kanske skulle The Moniker ha en chans i Tyskland? På andra plats hittade vi Danny med sjuttionio poäng. Skulle helt klart ha en chans utomlands! Uppe i toppen hittade vi Eric Saade med sina åttioen poäng som kunde vinka till Brolle med minst poäng, bara ynka åtta.
Nu väntade bara tittarnas röster. Med stor spänning satt hela 3 667 000 tittar och väntade på att få höra resultatet. Efter att de ganska stora favoriterna Nicke Borg och Sara Varga fått sina låga poäng av TV-tittarna så slutade de bara på åttonde och nionde plats. En flopp och många var besvikna. Själv var jag bara glad över att jag vunnit flera vadslagningar mot kompisar. Jag trodde inte heller att Sara Varga skulle ta sig långt i Tyskland. Den är en hemsk, men fin låt som handlar om misshandlade kvinnor. När den sen ska göras om till engelska tror jag inte att den har någon chans. Det var lite när The Moniker fått den tredje största TV-tittarpoängen, 69, som det blev klart att han slutar på tredje plats. Det var då det riktigt spännande började. Danny hade sjuttionio poäng och Eric Saade åttioen. Den som skulle få den högsta TV-tittarpoängen skulle stå som segrare. Efter ungefär en minut, som kändes som flera, så ropade Marie och Rickard ut att sjuttio-poängaren går till Danny vilket gjorde att han slutade på en andra plats med hundrafyrtionio poäng. Det betydde att Eric Saade stod som segrare med hundratolv tittarpoäng och slutade på hundranittiotre poäng. Tävlingen var avgjord.
Vissa personer gick och la sig den kvällen med ett leende upp till öronen. Vissa personer gick och la sig besvikna. Jag gick och la mig med något mittemellan. Hur gick du och la dig?
Innan finalen skulle sändas fanns det många olika teorier om hur den skulle sluta. Enligt Aftonbladets läsare skulle The Moniker stå som segrare medan enligt Expressen var det Eric Saade. Många såg även Sara Varga, Danny och Nicke Borg som storfavoriter. Ett bra nummer som glöms bort lite är Swingflys, tycker jag.
Det första bidraget var min personliga favorit. Danny Saucedo med låten "In the club". Med sin dans sjunger han sig in mångas partyglada discohjärtan. När han syns på scenen hörs mycket skrik från alla glada fans. Själv tycker jag han är duktig från början till slut. Dessutom är det ingen mer än Erik Saade som kan leva upp till Danns coola dans. När sista refrängen är sjungen tänker jag återigen att nu borde segern vara klar.
När vi kom till bidrag tre var det The Monikers tur. Den tredje favoriten av alla bidrag. Sångaren Daniels popularitet har stigit mycket efter att han tagit sig vidare från andra chansenveckan innan finalen. Han hade som sagt mest röster hos Aftonbladet och bara några procent ifrån Eric Saade hos Expressen. The Moniker fick arenan i gung med refrängen som sätter sig superlätt i huvudet... "Oh my god, oh my god, It's a wonderfull suprise, I'm in love, I'm in love and I cann't get enough, OOh la la, ooh la la Don't ever want this to be over". Personligen var han ingen favorit för mig. Mer ett pinsamt bidrag som inte fick gå vidare.
Sista bidraget ut var Eric Saade. Man hade redan innan uppträdandet förstått att han var en riktigt stor konkurrent till de andra artisterna. Responsen Eric fick när han visade sig på scenen var stor. Det hördes mycket skrik så fort Sveriges populäraste "manboy" log, sjöng och låtsades krossa glas. En orsak kan vara att läktarna dominerades av partyglada småbarn och tonåringar. Själv tycker jag att han är en väldigt duktig dansare men glasburen förstör numret lite. Visst den hör ihop med storyn han berättar men den är mest farlig! Under framträdandet fick han till exempel glassplitter i ena ögat. Det är inte ens säkert att Eric får använda sig av kuben i Düsseldorf. I så fall undrar jag vad hans uppträdande blir utan kuben? Det är ju den som är mångas favorit.
Efter att elva olika utlandsjurys hade röstat ändrade jag min tankt om The Moniker lite. Daniel låg nu trea med sina femtiofem poäng. Kanske skulle The Moniker ha en chans i Tyskland? På andra plats hittade vi Danny med sjuttionio poäng. Skulle helt klart ha en chans utomlands! Uppe i toppen hittade vi Eric Saade med sina åttioen poäng som kunde vinka till Brolle med minst poäng, bara ynka åtta.
Nu väntade bara tittarnas röster. Med stor spänning satt hela 3 667 000 tittar och väntade på att få höra resultatet. Efter att de ganska stora favoriterna Nicke Borg och Sara Varga fått sina låga poäng av TV-tittarna så slutade de bara på åttonde och nionde plats. En flopp och många var besvikna. Själv var jag bara glad över att jag vunnit flera vadslagningar mot kompisar. Jag trodde inte heller att Sara Varga skulle ta sig långt i Tyskland. Den är en hemsk, men fin låt som handlar om misshandlade kvinnor. När den sen ska göras om till engelska tror jag inte att den har någon chans. Det var lite när The Moniker fått den tredje största TV-tittarpoängen, 69, som det blev klart att han slutar på tredje plats. Det var då det riktigt spännande började. Danny hade sjuttionio poäng och Eric Saade åttioen. Den som skulle få den högsta TV-tittarpoängen skulle stå som segrare. Efter ungefär en minut, som kändes som flera, så ropade Marie och Rickard ut att sjuttio-poängaren går till Danny vilket gjorde att han slutade på en andra plats med hundrafyrtionio poäng. Det betydde att Eric Saade stod som segrare med hundratolv tittarpoäng och slutade på hundranittiotre poäng. Tävlingen var avgjord.
Vissa personer gick och la sig den kvällen med ett leende upp till öronen. Vissa personer gick och la sig besvikna. Jag gick och la mig med något mittemellan. Hur gick du och la dig?
lördag 26 mars 2011
En framtid eller pengar
En helt vanlig kväll klockan nio jag sitter i vardagsrummet och sätter på tv:n. Det första jag skådar är ett ödelagt Japan. Folk rusar runt och söker efter deras anhöriga. En stor jordbävning har ägt rum. Den har bildat en tsunami som har slagit mot Japans östra kust. De berättar även att ett kärnkraftverk har skadats och kan börja läcka ut radioaktivt avfall.
Repotaget är slut och nyheterna går över till ett annat reportage som gjorts i Sverige. Det handlar om en ansökan till staten om tillåtelse att företaget SKB ska få bygga en inkapslingsanläggning i Oskarshamn. Alltså en plats att förvara allt kärnavfall. SKB berättar att detta kärnavfall kan vara under marken i 100000 år utan att komma i kontakt med människan. Kan detta vara möjligt. De pratar i ena stunden om Japan där ett kärnkraftverk nästan läckt ut avfall. Sedan samtidigt här i Sverige ignorera vi det fullständigt och vill bygga ännu en kärnavfalls anläggning och låtsas som om japan inte finns. Detta tycker jag är skamligt. Nu har naturen precis visat vad kärnkraftverk kan ställa till med när t.ex. en jordbävning inträffar. Då är vi så smarta att försöka bygga fler kärnkraftverk. Är detta egentligen det vi borde göra?
Jag tycker vi borde ta in det som hänt i Japan och fundera på om vi verkligen ska fortsätta med dessa kärnkraftverk. Det kanske inte är så säkert som vi tror i dagens sverige. Hur kan de säga att avfallen kommer bli orörda i 100000 år. Naturen kan förändras helt under den perioden. Det kanske blir högre temperaturer som gör att Sveriges landskap förändras helt och hållet .
Jag tror att vi behöver hitta en lösning och detta fort. Kanske försöka satsa pengarna som vi sätter på kärnkraftverk, på forskning om miljövänliga elkällor. För om vi väntar och forskar i ungefär 200år kommer vi antagligen komma på en ny el källa. För om man kollar bak i tiden till år 1800 alltså för 200 år sedan så kan vi se vilka stora förändringar som hänt fram till idag. Därför tror jag att de kommer finnas stora förändringar om 200år som vi inte kan föreställa oss.
Därför känns det dumt att fortsätta med kärnkraft. Eftersom det gör flera stora ärr i jorden som aldrig försvinner. Det vore synd att förstöra något så fint. För även om vi kommer på någon ny el källa som är bra för miljön. Kommer kärnavfallen fortfarande vara kvar i jordens grunder. Vilket skulle vara förödande.
Jag tycker hela världen är för girig. Många forskare och uppfinnare vill bara hitta mer och uppfinna mer. Direkt när de kommit på något nytt så är de hur positiva som helst de säger att det inte finns några nackdelar med deras produkter. Men ofta finns det nackdelar som de kommer på när det först är försent. Detta känns väldigt onödigt.
Kanske vi borde tänka efter mer innan vi börjar med något nytt. Vad finns det för nackdelar? Är produkten miljövänlig? Inte bara tänka på pengar, pengar och åter pengar. För det är det som driver oss till miljökriser. Kanske vi skulle tänka lite mer på miljön istället för våra kära pengar. Annars kommer det inte finnas någon framtid.
En annan sak som känns onödigt är när det finns chans att rädda miljön genom ett avtal att sänka utsläppen med 20 % så finns det vissa länder som inte skriver på. Detta känns patetiskt. Det ända de tänker på är sina pengar. Det vi borde göra är att visa mer respekt för naturen. För om vi inte tar hand om den så kommer den förändras helt och många av våra djur kommer dö ut.
Det jag vill komma fram till är att även du som person kan förändra världen. Kanske duscha lite kortare. Ta din cykel istället för att använda din bil och sluta komma med dåliga ursäkter som ’’Jag har ont i benen’’ bara för att du vill slippa. För om inte du gör något kommer inte jorden ha någon framtid.
För om vi inte gör något nu! Kommer katastroferna bli allt tätare och farligare och till slut kommer det inte finnas någon jord kvar. Men som det ser ut nu så är de det folk vill…
Repotaget är slut och nyheterna går över till ett annat reportage som gjorts i Sverige. Det handlar om en ansökan till staten om tillåtelse att företaget SKB ska få bygga en inkapslingsanläggning i Oskarshamn. Alltså en plats att förvara allt kärnavfall. SKB berättar att detta kärnavfall kan vara under marken i 100000 år utan att komma i kontakt med människan. Kan detta vara möjligt. De pratar i ena stunden om Japan där ett kärnkraftverk nästan läckt ut avfall. Sedan samtidigt här i Sverige ignorera vi det fullständigt och vill bygga ännu en kärnavfalls anläggning och låtsas som om japan inte finns. Detta tycker jag är skamligt. Nu har naturen precis visat vad kärnkraftverk kan ställa till med när t.ex. en jordbävning inträffar. Då är vi så smarta att försöka bygga fler kärnkraftverk. Är detta egentligen det vi borde göra?
Jag tycker vi borde ta in det som hänt i Japan och fundera på om vi verkligen ska fortsätta med dessa kärnkraftverk. Det kanske inte är så säkert som vi tror i dagens sverige. Hur kan de säga att avfallen kommer bli orörda i 100000 år. Naturen kan förändras helt under den perioden. Det kanske blir högre temperaturer som gör att Sveriges landskap förändras helt och hållet .
Jag tror att vi behöver hitta en lösning och detta fort. Kanske försöka satsa pengarna som vi sätter på kärnkraftverk, på forskning om miljövänliga elkällor. För om vi väntar och forskar i ungefär 200år kommer vi antagligen komma på en ny el källa. För om man kollar bak i tiden till år 1800 alltså för 200 år sedan så kan vi se vilka stora förändringar som hänt fram till idag. Därför tror jag att de kommer finnas stora förändringar om 200år som vi inte kan föreställa oss.
Därför känns det dumt att fortsätta med kärnkraft. Eftersom det gör flera stora ärr i jorden som aldrig försvinner. Det vore synd att förstöra något så fint. För även om vi kommer på någon ny el källa som är bra för miljön. Kommer kärnavfallen fortfarande vara kvar i jordens grunder. Vilket skulle vara förödande.
Jag tycker hela världen är för girig. Många forskare och uppfinnare vill bara hitta mer och uppfinna mer. Direkt när de kommit på något nytt så är de hur positiva som helst de säger att det inte finns några nackdelar med deras produkter. Men ofta finns det nackdelar som de kommer på när det först är försent. Detta känns väldigt onödigt.
Kanske vi borde tänka efter mer innan vi börjar med något nytt. Vad finns det för nackdelar? Är produkten miljövänlig? Inte bara tänka på pengar, pengar och åter pengar. För det är det som driver oss till miljökriser. Kanske vi skulle tänka lite mer på miljön istället för våra kära pengar. Annars kommer det inte finnas någon framtid.
En annan sak som känns onödigt är när det finns chans att rädda miljön genom ett avtal att sänka utsläppen med 20 % så finns det vissa länder som inte skriver på. Detta känns patetiskt. Det ända de tänker på är sina pengar. Det vi borde göra är att visa mer respekt för naturen. För om vi inte tar hand om den så kommer den förändras helt och många av våra djur kommer dö ut.
Det jag vill komma fram till är att även du som person kan förändra världen. Kanske duscha lite kortare. Ta din cykel istället för att använda din bil och sluta komma med dåliga ursäkter som ’’Jag har ont i benen’’ bara för att du vill slippa. För om inte du gör något kommer inte jorden ha någon framtid.
För om vi inte gör något nu! Kommer katastroferna bli allt tätare och farligare och till slut kommer det inte finnas någon jord kvar. Men som det ser ut nu så är de det folk vill…
torsdag 24 mars 2011
En annorlunda rädsla
Något som de flesta människor har eller har upplevt någon gång i sitt liv är rädsla. Rädslor kan vara olika. Man kan vara rädd för allt möjligt, från bakterier till bomber och från sjukdomar till hundar. En utav mina rädslor är lite åt det speciella hållet. Enda sedan barnsben har jag varit rädd för vakuum- toaletter. Alla vet kanske inte vad som är så speciellt med sådana toaletter? Saken är den att istället för att använda så mycket vatten som man gör under spolningen i vanliga toaletter, så använder man sig till större del utav ett sätt att suga upp det som vi gör oss av med. Därför används vakuum-toaletter på färjor och andra ställen där man inte har tillgång till avlopp. Ljudet som uppstår när man spolar hos vakuum-toaletter är annorlunda, inte som det vanliga rinnande ljudet man är van vid, utan mer som det dovaste åskmoln.
Jag minns när jag skulle åka färja över till Danmark med min familj. Jag var fem år gammal och skulle gå på toaletten. Jag ställde mig i toalettkön och väntade på min tur. Än så länge var jag lugn. Snart trädde de höga gråa båsen upp framför mig. Jag sträckte fram min hand, vred om dörrhandtaget och klev in. När det var dags att spola så tryckte jag ner den silvriga knappen som jag alltid hade gjort. Saken var den att det var första gången som jag någonsin hört en vakuum-toalett i verkligheten och ljudet som uppstod när jag spolade kröp igenom mig som den värsta skräckfilm. Jag blev rädd, backade in med ryggen i plastdörren och fumlade med låset en stund för att slutligen springa ut ur båset livrädd. Människorna som stod i kö utanför måste ha undrat var det var jag höll på med.
Några månader efter den händelsen så var jag på bio för att se premiären på en film. Mitt hjärta dunkade snabbare då det var dags för mig att gå på toaletten och då jag längst inne i rummet skymtade en toalett av plåt. En vakuum-toalett. När jag hade tryckt ner knappen för spolning så rusade jag fram till dörren i hopp om att slippa höra ljudet som jag fruktade så. Jag ryckte i handtaget tre gånger innan jag slutligen förstod att dörren hade gått i baklås. Därför tvingades jag stå kvar i det klaustrofobiska lilla rummet med mardrömsljudet i mina öron. Detta var kanske ett bra sätt att lära mig att stå ut med ljudet.
Att vara rädd för vakuum-toaletter kan man tycka är en konstig fobi, vilket även jag tycker, men det är faktiskt något som jag tycker är väldans obehagligt. Efter att jag blev skrämd den gången på färjan så uppstår det samma känsla inom mig varje gång jag spolar i en vakuum-toalett. Ljudet får det att kännas som att jag maktlöst skall dras med ner i det svarta hålet.
Jag har flera gånger ställt mig frågan; varför måste ljudet låta så förskräckligt högt? Ljudet kan omöjligt vara bra för något? Det stör bara omgivningen och ron man bör få inne i badrummet. Varför vill man skrämma små barn med sådana hemska ljud? När jag var mindre hörde jag flera andra som tyckte att ljudet var fruktansvärt, precis som mig. Jag tycker att man borde dämpa dånet som ljuder vid spolning. När man ändå är i farten och ersätter det otäcka ljudet med ett mildare så kan man ju också döpa om toaletterna till något som låter mindre skrämmande.
Efter alla de gånger som man går på bio, åker färjor och använder vakuum-toaletter, så borde man ha vant sig vid ljudet. Det har jag delvis gjort, men när jag var mindre så utvecklade jag en taktik för att undgå oväsendet. Innan jag spolade så tvättade jag händerna, sedan så pressade jag ner silverknappen och någon sekund senare så hade jag tryckt ner dörrhandtaget och hoppat ut ur badrummet.
Kanske skulle man kunna återvinna materialet som toaletterna är gjorda utav? Det finns säkert en mängd andra alternativ än att bara slänga iväg dem.
Avslutningsvis vill jag ännu en gång upprepa vart jag vill komma med min krönika; jag vill se alla vakuum-toaletter borttagna och bortförda ur min åsyn - för alltid.
Jag minns när jag skulle åka färja över till Danmark med min familj. Jag var fem år gammal och skulle gå på toaletten. Jag ställde mig i toalettkön och väntade på min tur. Än så länge var jag lugn. Snart trädde de höga gråa båsen upp framför mig. Jag sträckte fram min hand, vred om dörrhandtaget och klev in. När det var dags att spola så tryckte jag ner den silvriga knappen som jag alltid hade gjort. Saken var den att det var första gången som jag någonsin hört en vakuum-toalett i verkligheten och ljudet som uppstod när jag spolade kröp igenom mig som den värsta skräckfilm. Jag blev rädd, backade in med ryggen i plastdörren och fumlade med låset en stund för att slutligen springa ut ur båset livrädd. Människorna som stod i kö utanför måste ha undrat var det var jag höll på med.
Några månader efter den händelsen så var jag på bio för att se premiären på en film. Mitt hjärta dunkade snabbare då det var dags för mig att gå på toaletten och då jag längst inne i rummet skymtade en toalett av plåt. En vakuum-toalett. När jag hade tryckt ner knappen för spolning så rusade jag fram till dörren i hopp om att slippa höra ljudet som jag fruktade så. Jag ryckte i handtaget tre gånger innan jag slutligen förstod att dörren hade gått i baklås. Därför tvingades jag stå kvar i det klaustrofobiska lilla rummet med mardrömsljudet i mina öron. Detta var kanske ett bra sätt att lära mig att stå ut med ljudet.
Att vara rädd för vakuum-toaletter kan man tycka är en konstig fobi, vilket även jag tycker, men det är faktiskt något som jag tycker är väldans obehagligt. Efter att jag blev skrämd den gången på färjan så uppstår det samma känsla inom mig varje gång jag spolar i en vakuum-toalett. Ljudet får det att kännas som att jag maktlöst skall dras med ner i det svarta hålet.
Jag har flera gånger ställt mig frågan; varför måste ljudet låta så förskräckligt högt? Ljudet kan omöjligt vara bra för något? Det stör bara omgivningen och ron man bör få inne i badrummet. Varför vill man skrämma små barn med sådana hemska ljud? När jag var mindre hörde jag flera andra som tyckte att ljudet var fruktansvärt, precis som mig. Jag tycker att man borde dämpa dånet som ljuder vid spolning. När man ändå är i farten och ersätter det otäcka ljudet med ett mildare så kan man ju också döpa om toaletterna till något som låter mindre skrämmande.
Efter alla de gånger som man går på bio, åker färjor och använder vakuum-toaletter, så borde man ha vant sig vid ljudet. Det har jag delvis gjort, men när jag var mindre så utvecklade jag en taktik för att undgå oväsendet. Innan jag spolade så tvättade jag händerna, sedan så pressade jag ner silverknappen och någon sekund senare så hade jag tryckt ner dörrhandtaget och hoppat ut ur badrummet.
Kanske skulle man kunna återvinna materialet som toaletterna är gjorda utav? Det finns säkert en mängd andra alternativ än att bara slänga iväg dem.
Avslutningsvis vill jag ännu en gång upprepa vart jag vill komma med min krönika; jag vill se alla vakuum-toaletter borttagna och bortförda ur min åsyn - för alltid.
tisdag 22 mars 2011
Dante - mellan himmel och jord.
Jag Carl ska göra mitt livs största intervju någonsin.
Året var 1319 och jag jobbade på ett tidningsföretag i florens. Jag hittar Dante i stadsdelen San Pier Maggiore i florens. Jag frågar honom om det är okej att jag ställer några frågor. Han svarade att de passade utmärkt. Vi gick till hans barndoms hem och satte oss.
Jag tänkte precis öppna munnen men då började Dante rabbla på om sitt liv.
- jag föddes i florens precis i det här huset, det var en mycket vacker dag. Det var 1265 jag var mycket fin när jag var nyföd. Jag hade en väldigt bra uppväxt anda till jag var 10 år, 1275. då dog min mamma. Min far gifte om sig och skaffade många barn. Men vid 9 års ålder träffade jag en tjej som var vackrare än mig själv. Det var den åtta åriga bice Portinari. Vid årton års ålder träffade jag henne ofta och hon blev min sinnebild för kärleken. Kärleken jag kände för henne kunde ingen bryta. Men Beatrice tröttnade ignorerade mig, jag lovade att jag skulle dikta till hennes ära, så som ingen annan skrivit om en kvinna tidigare. Beatrice giftes bort med en gubbe vid namn Simone dei Bardi, men tyvärr dog hon redan 1290. 1293 uppfyllde jag mitt löfte och skrev Vita nuova. jag fick en ny fru Gemma Donati som jag senare fick 5 barn med. Sa Dante.
- Men vart skrev du alla dina böcker, dikter och sånt. Frågade jag.
- Jag var på landsflykt i många år och det var då jag skrev de mesta av mina kända värk. T.ex. DivinaCommedia (Den gudomliga komedin), som handlar om en vandring, huvudsakligen under den romerske poeten Vergilius ledning, genom helvetet, skärselden och paradiset. Framför allt är jag känd för Divina Commedia, men jag har även författat andra verk. typ Vita nuova (1294) är ett verk som är helt ägnat åt Beatrice, och består av 25 sonetter, 4 canzoner, 1 ballad och 1 strof, samt ett förord och en kommenta av författaren. jag har dessutom skrivit flera dikter som går under titeln Canzoniere eller Rime som lovsjunger andra kvinnor än Beatrice.
- tackar det var snällt sa jag och buga och bocka och sen gick där ifrån.
av:anonym
Hur ett Coca-Cola-dygn kan sluta
Man kan bara säga detta på ett sätt, jag älskar Coca-Cola. Det är förstås därför jag tänkte ta och skriva om det. Jag har många berättelser om Coca-Cola och jag tänkte ta och skriva ner en som hände för någon månad sedan. Mycket kan hända eller hur, så är ni beredda?
Jag och min kompis bestämde oss för att ha en Coca-Cola-dygn, då vi båda är förtjusta i cola. Vi bestämde att varje timme ta en 33 cl Colaburk. Vi startade klockan 18.00. Nästa dag skulle vi ha cup med foltbollslaget, vårt fotbollslag övernattade på en skola i Stångenäs. Skolan var rätt så ny renoverad. Vi gjorde oss alla hemstadda och bredde ut våra sovsäckar över hela golven. Eftersom vi skulle ha coladygn så sov vi inte på hela natten, vi tänkte att det skulle bli roligare på det sättet. Vid klockan tre kände man av energi kickarna från colan. Man kunde inte riktigt tänka klart, allt var plötsligt väldigt roligt. Minsta ord så började vi skratta och vi var bara allmänt glada. Hela fotbollslaget satt och kollade på medan vi skrattade åt våra roliga skämt, jag kommer ihåg att någon i laget kommenterade att Coca-Cola egentligen är grön. Jag och cola- polaren skrattade bara och skålade med den tionde colaburken.
Klockan tickade vidare och plötsligt så var det dags att värma upp för den första matchen på cupen för vårt lag. Alla var taggade medan jag och Coca-Cola-polaren var rätt så sega. Kroppen kändes tung och magen skumpade upp och ner, det var som en fisk i magen som simmade runt. Uppvärmningen var bland det värsta jag har varit med om. Känslan som gick igenom min kropp var inget att leka med. Utan sömn på över 32 timmar så gick vi in på fotbollsplanen, åter kom spykänslan och under de femton minuterna vi spelade var spykänslan kvar.
Även om jag älskar Coca-Cola så kan jag meddela att det blev för mycket av det goda även också för mig. Vad har vi lärt oss av det här? Att man inte ska dricka 24 burkar Coca-Cola, utan sömn för att sedan idrotta. Vad hade du gjort om du var i mitt ställe? Hade du spelat matchen och hoppats på att inte spy eller hade du stått över? Ett hett tips till er alla där ute, drick inte Coca- Cola när du ska träna eller idrotta.
I efterhand kan både jag och min Coca-Cola polare skratta åt händelsen. För en sak är säker, vi älskar Coca-Cola. Jag kan också säga att de där energikickarna har blivit värre, förut var det efter fem burkar cola. Dricker jag ett glas cola så kommer kicken med än gång. Man känner sig extra glad och fnittrar åt allt.
Så vill du ha extra kul med mig, ge mig ett glas cola så lär vi ha kul till solen går upp igen!
Jag och min kompis bestämde oss för att ha en Coca-Cola-dygn, då vi båda är förtjusta i cola. Vi bestämde att varje timme ta en 33 cl Colaburk. Vi startade klockan 18.00. Nästa dag skulle vi ha cup med foltbollslaget, vårt fotbollslag övernattade på en skola i Stångenäs. Skolan var rätt så ny renoverad. Vi gjorde oss alla hemstadda och bredde ut våra sovsäckar över hela golven. Eftersom vi skulle ha coladygn så sov vi inte på hela natten, vi tänkte att det skulle bli roligare på det sättet. Vid klockan tre kände man av energi kickarna från colan. Man kunde inte riktigt tänka klart, allt var plötsligt väldigt roligt. Minsta ord så började vi skratta och vi var bara allmänt glada. Hela fotbollslaget satt och kollade på medan vi skrattade åt våra roliga skämt, jag kommer ihåg att någon i laget kommenterade att Coca-Cola egentligen är grön. Jag och cola- polaren skrattade bara och skålade med den tionde colaburken.
Klockan tickade vidare och plötsligt så var det dags att värma upp för den första matchen på cupen för vårt lag. Alla var taggade medan jag och Coca-Cola-polaren var rätt så sega. Kroppen kändes tung och magen skumpade upp och ner, det var som en fisk i magen som simmade runt. Uppvärmningen var bland det värsta jag har varit med om. Känslan som gick igenom min kropp var inget att leka med. Utan sömn på över 32 timmar så gick vi in på fotbollsplanen, åter kom spykänslan och under de femton minuterna vi spelade var spykänslan kvar.
Även om jag älskar Coca-Cola så kan jag meddela att det blev för mycket av det goda även också för mig. Vad har vi lärt oss av det här? Att man inte ska dricka 24 burkar Coca-Cola, utan sömn för att sedan idrotta. Vad hade du gjort om du var i mitt ställe? Hade du spelat matchen och hoppats på att inte spy eller hade du stått över? Ett hett tips till er alla där ute, drick inte Coca- Cola när du ska träna eller idrotta.
I efterhand kan både jag och min Coca-Cola polare skratta åt händelsen. För en sak är säker, vi älskar Coca-Cola. Jag kan också säga att de där energikickarna har blivit värre, förut var det efter fem burkar cola. Dricker jag ett glas cola så kommer kicken med än gång. Man känner sig extra glad och fnittrar åt allt.
Så vill du ha extra kul med mig, ge mig ett glas cola så lär vi ha kul till solen går upp igen!
Konsert!
Strålkastarna tänds och jag ser publiken växa framför mig. Mitt på senen står vi, tänk om någonting går fel, tror jag dem flesta tänkte men för mig att stå där kändes mäktigt. Jag kände bara all tid som vi hade, iallafall jag hade, lagt ner på den här konserten var värt det, Thomas räknar in 1 2 3 ... å så börjar de.
För att få en sån här stor konsert att funka krävs ju väldigt mycket förberedelse och vi har förberätt oss i säkert ett halv år. Man hinner knappt med läxor t.ex att skriva den här krönikan men nu är det över så nu kan jag bara tacka för nu har jag nått att skriva om. Man får även skippa andra roliga saker som man gräna skulle gjort typ som att spela tennis, vara med kompisar o.s.v
Jag tycker ändå att det är värt all denna tid för man får ju träffa så mycket nya människor och man får även många nu kompisar på ett sånt här ställe, för det var ju inte bara vi, alltså min ensambel, utan det var många dansare som var med och även djembe spelare å sångerskor. Framförallt är det ju fett roligt att spela och när det blir så bra som det blev känns det riktigt gött.
Som sagt saker blir riktigt bra och roliga om man verkligen lägger ner tid på det, vi spelade två föreställnigar och sedan efteråt så händer det ännu roligare grejer t.ex efter fester o.s.v.
Fast man får ju inte glömma det roligaste av allt.... ATT PACKA IN ALLA STORA KLUMPIGA OCH FETA INSTRUMENT SOM TAR TYP HELA KVÄLLEN!
För att få en sån här stor konsert att funka krävs ju väldigt mycket förberedelse och vi har förberätt oss i säkert ett halv år. Man hinner knappt med läxor t.ex att skriva den här krönikan men nu är det över så nu kan jag bara tacka för nu har jag nått att skriva om. Man får även skippa andra roliga saker som man gräna skulle gjort typ som att spela tennis, vara med kompisar o.s.v
Jag tycker ändå att det är värt all denna tid för man får ju träffa så mycket nya människor och man får även många nu kompisar på ett sånt här ställe, för det var ju inte bara vi, alltså min ensambel, utan det var många dansare som var med och även djembe spelare å sångerskor. Framförallt är det ju fett roligt att spela och när det blir så bra som det blev känns det riktigt gött.
Som sagt saker blir riktigt bra och roliga om man verkligen lägger ner tid på det, vi spelade två föreställnigar och sedan efteråt så händer det ännu roligare grejer t.ex efter fester o.s.v.
Fast man får ju inte glömma det roligaste av allt.... ATT PACKA IN ALLA STORA KLUMPIGA OCH FETA INSTRUMENT SOM TAR TYP HELA KVÄLLEN!
Mode - galenheter?
Först proppar det upp på Nelly, Modekungen, Nastygal, HM, Bikbok eller kanske Bubbleroom. Jag pratar förstås om den finflätade västen från HM, den svarta spets toppen från Gina, den bästa rutiga pojkvänsskjortan från Tophop, den senaste Baleniciaga väskan, den Ultimata vårkavajen från Monki, det körsbärsröda nagellacket från Peices, det orangeröda läppstiftet från Make up store, Acnes nya vårkollecktion eller kanske de heta kostymbyxorna från Acne.
Det verkar alltid vara en ständig disskusion om vad mode egentligen är. Mode för mig, är kanske inte mode för dig. Vissa människor vill sticka ut, vissa vill smälta in.
Många inspereras av de stora modebloggarna, några av naturen, de flesta av de stora kändisarna och vissa bryr sig inte alls om sin outfit.
För mig är mode valmöjligheter, det behöver inte vara att slaviskt följa trender utan att mer hitta sin egen stil som passar en själv. Vissa människor kan rocka nästan vilka kläder som helst, medan andra människor måste tänka lite mer på var de klär sig i.
Jag tycker personligen att vissa människor kan klä sig gräsligt, som exempel så såg jag en man på tåget som hade på sig en lång rosablommig kjol och en stickad tröja tillsammans med ett par regnstövlar. Inte direkt den bästa matchningen, om du frågar mig! Fast jag älskar ändå människor som vågar sticka ut och inte vill se ut som alla andra. Modigt om du frågar mig.
Men vågar man verkligen ha en egen stil? Vågar man verkligen göra helt tvärt emot vad Elle-redaktionen i Stockholm gör? Tror faktiskt inte det. De flesta följer noggrant vad de största modebloggarna gör och vågar inte riktigt göra som de själva vill.
Om det fanns en viss anorlunda modestil som du tyckte var skisnygg, skulle du våga klä dig i den? Själv så tycker jag att Blair Waldorfs stil i Gossip girl är jättesnygg. Men skulle jag klä mig så i den lilla ort som jag bor i så skulle alla verkligen bara stirra och tro att jag inte var helt klok. Visst är det väldigt finklätt och preppy, men, what the heck, man lever bara en gång!
Som sagt är mode något som diskuteras mycket, är något snygg eller inte? Hissa eller dissa? Men sanningen är den att mode är något väldigt enkelt, man borde klä sig i det man själv känner för, inte bry sig om vad andra tycker.
Så nästa gång ni ser mig kanske jag har klätt mig superpreppy, vem vet!
Det verkar alltid vara en ständig disskusion om vad mode egentligen är. Mode för mig, är kanske inte mode för dig. Vissa människor vill sticka ut, vissa vill smälta in.
Många inspereras av de stora modebloggarna, några av naturen, de flesta av de stora kändisarna och vissa bryr sig inte alls om sin outfit.
För mig är mode valmöjligheter, det behöver inte vara att slaviskt följa trender utan att mer hitta sin egen stil som passar en själv. Vissa människor kan rocka nästan vilka kläder som helst, medan andra människor måste tänka lite mer på var de klär sig i.
Jag tycker personligen att vissa människor kan klä sig gräsligt, som exempel så såg jag en man på tåget som hade på sig en lång rosablommig kjol och en stickad tröja tillsammans med ett par regnstövlar. Inte direkt den bästa matchningen, om du frågar mig! Fast jag älskar ändå människor som vågar sticka ut och inte vill se ut som alla andra. Modigt om du frågar mig.
Men vågar man verkligen ha en egen stil? Vågar man verkligen göra helt tvärt emot vad Elle-redaktionen i Stockholm gör? Tror faktiskt inte det. De flesta följer noggrant vad de största modebloggarna gör och vågar inte riktigt göra som de själva vill.
Om det fanns en viss anorlunda modestil som du tyckte var skisnygg, skulle du våga klä dig i den? Själv så tycker jag att Blair Waldorfs stil i Gossip girl är jättesnygg. Men skulle jag klä mig så i den lilla ort som jag bor i så skulle alla verkligen bara stirra och tro att jag inte var helt klok. Visst är det väldigt finklätt och preppy, men, what the heck, man lever bara en gång!
Som sagt är mode något som diskuteras mycket, är något snygg eller inte? Hissa eller dissa? Men sanningen är den att mode är något väldigt enkelt, man borde klä sig i det man själv känner för, inte bry sig om vad andra tycker.
Så nästa gång ni ser mig kanske jag har klätt mig superpreppy, vem vet!
måndag 21 mars 2011
Full fart nerför Fleet Street
Bildäcken tjuter. Vi hinner över övergångsstället med relativt god marginal. Föraren och passagerarens ansikten är välbekanta. Det är de engelska killarna från matstället. De som blev irriterade på mig och mina vänner inne på McDonald's. Jag vänder mig om och ser de orangelysande baklyktorna en bit upp på gatan. De lyser starkt upp kvällens mörker. Jag börjar springa.
Ända sedan barnsben har jag varit rädd för att möta folk utomhus sent på kvällen. De människor man möter, i mörkrets kalla famn, söker kontakt känns det som. De försöker fånga ens blick och följer ens rörelser. Jag tycker det känns som att människor iakttar en mer på kvällen.
Som liten så var jag ofta hemma hos mina bästa barndomsvänner som bodde alldeles i närheten. På kvällen när jag skulle gå hem så ville jag alltid att någon skulle följa mig. Tanken på att gå ut i mörkret, ensam, var inte särskilt lockande. Ibland hände det att jag gick hem ensam. Det var just för att jag inte ville fråga om någon kunde gå med mig. Vid de tillfällena sprang jag med full fart hemåt, med andan i halsen.
Nu på senare tid är jag inte rädd för att gå hem från vänner som bor i närheten. Min rädsla, för att möta skumt folk i mörkret, kryper sakta fram när jag ska gå längre sträckor på kvällen. Vid de tidpunkterna brukar jag låtsasprata med någon i telefon och gå något snabbare än i vanliga fall. Jag antar att någon känner igen sig?
Låt mig berätta om en händelse. En händelse som både var läskig och lustig. Det var en varm sommarkväll i England. Jag och mina vänner hade precis varit på ett disco. Vi gick skrattandes upp för den kullerstensbelagda gatan i staden. De flesta fiken och matställena var stängda vid den tiden, så vi bestämde oss för att gå in på McDonald's. När vi kom in så var det relativt tomt i den grå lokalen. Vi beställde varsin fluffig mjukglass och slog oss sedan ner vid ett runt träbord.
Vi satt där och pratade om kvällen som varit. Kvällen som innehållit skratt, hög musik och dans. Josefin pekade helt plötsligt på en skylt bakom ett par killar vid ett annat bord. Hon skrattade, med ett stort leende, åt det som skylten föreställde. De två killarna blev genast irriterade och började ifrågasätta varför vi skrattade åt dem. Vi försökte, skrattandes, förklara att det inte var dem vi skrattade åt. Killarna trodde oss inte och blev ännu mer irriterade. Deras ansikten var svagt röda och en av killarna spände blicken i min. Jag kände av deras ilska och viskade diskret till mina vänner att vi borde gå. Vi lämnade därför lokalen snabbt och effektivt.
Ute på gatan, i mörkret, så började jag bli orolig för att de skulle följa efter oss. Rädslan, jag tidigare nämnt, kom som ett slag. Mina vänner sa åt mig att inte tänka mer på dem. De fortsatte därefter prata på som vanligt, medan jag fortfarande såg de arga killarnas ansikten framför mig. Efter några minuters promenad så skulle vi korsa övergångsstället vid Castle Circus, som vi så många gånger gjort. Mörkret låg som ett tjock täcke utbrett över staden. En svartfärgad bil kom i hög fart mot övergångsstället. Däcken tjöt mot den hårda asfalten. Jag och mina vänner hann över med god marginal. Vi tittade mot bilen och kände genast igen föraren och passageraren. Det var de två killarna vi tidigare träffat. Chocken och den stickande känslan i ögonen, minns jag från den stunden. De andra tjejerna var mest chockade, men ingen annan grät som jag. Jag vände mig om och såg de orangelysande billyktorna en bit upp på gatan. Jag började springa.
Filippa sprang snabbt ikapp mig. Hon småskrattade åt mig och sa att jag inte behövde vara rädd. Jag började skratta åt mig själv. Hur kunde jag bli så rädd? Varför hade jag reagerat så starkt? De hade inte planerat att mörda oss, direkt. Vi hade, till och med, sett deras vänliga och skämtsamma skratt genom den tjocka glasrutan. Ändå hade jag reagerat så. Det var typiskt mig att bli så himla rädd för en sådan sak. Där hade jag, gråtandes som en unge, sprungit ner för gatan. Folk hade undrandes tittat efter mig.
Händelsen var både obehaglig och komisk. När jag tänker på den idag, så skrattar jag inombords. Det som gjorde mig så otroligt rädd, den sommarkvällen, var att de killarna var sådana personer jag hade fruktat att möta. I efterhand så har jag förstått att de drev med oss. Min reaktion fick i alla fall någon att skratta. Det är alltid något.
Ända sedan barnsben har jag varit rädd för att möta folk utomhus sent på kvällen. De människor man möter, i mörkrets kalla famn, söker kontakt känns det som. De försöker fånga ens blick och följer ens rörelser. Jag tycker det känns som att människor iakttar en mer på kvällen.
Som liten så var jag ofta hemma hos mina bästa barndomsvänner som bodde alldeles i närheten. På kvällen när jag skulle gå hem så ville jag alltid att någon skulle följa mig. Tanken på att gå ut i mörkret, ensam, var inte särskilt lockande. Ibland hände det att jag gick hem ensam. Det var just för att jag inte ville fråga om någon kunde gå med mig. Vid de tillfällena sprang jag med full fart hemåt, med andan i halsen.
Nu på senare tid är jag inte rädd för att gå hem från vänner som bor i närheten. Min rädsla, för att möta skumt folk i mörkret, kryper sakta fram när jag ska gå längre sträckor på kvällen. Vid de tidpunkterna brukar jag låtsasprata med någon i telefon och gå något snabbare än i vanliga fall. Jag antar att någon känner igen sig?
Låt mig berätta om en händelse. En händelse som både var läskig och lustig. Det var en varm sommarkväll i England. Jag och mina vänner hade precis varit på ett disco. Vi gick skrattandes upp för den kullerstensbelagda gatan i staden. De flesta fiken och matställena var stängda vid den tiden, så vi bestämde oss för att gå in på McDonald's. När vi kom in så var det relativt tomt i den grå lokalen. Vi beställde varsin fluffig mjukglass och slog oss sedan ner vid ett runt träbord.
Vi satt där och pratade om kvällen som varit. Kvällen som innehållit skratt, hög musik och dans. Josefin pekade helt plötsligt på en skylt bakom ett par killar vid ett annat bord. Hon skrattade, med ett stort leende, åt det som skylten föreställde. De två killarna blev genast irriterade och började ifrågasätta varför vi skrattade åt dem. Vi försökte, skrattandes, förklara att det inte var dem vi skrattade åt. Killarna trodde oss inte och blev ännu mer irriterade. Deras ansikten var svagt röda och en av killarna spände blicken i min. Jag kände av deras ilska och viskade diskret till mina vänner att vi borde gå. Vi lämnade därför lokalen snabbt och effektivt.
Ute på gatan, i mörkret, så började jag bli orolig för att de skulle följa efter oss. Rädslan, jag tidigare nämnt, kom som ett slag. Mina vänner sa åt mig att inte tänka mer på dem. De fortsatte därefter prata på som vanligt, medan jag fortfarande såg de arga killarnas ansikten framför mig. Efter några minuters promenad så skulle vi korsa övergångsstället vid Castle Circus, som vi så många gånger gjort. Mörkret låg som ett tjock täcke utbrett över staden. En svartfärgad bil kom i hög fart mot övergångsstället. Däcken tjöt mot den hårda asfalten. Jag och mina vänner hann över med god marginal. Vi tittade mot bilen och kände genast igen föraren och passageraren. Det var de två killarna vi tidigare träffat. Chocken och den stickande känslan i ögonen, minns jag från den stunden. De andra tjejerna var mest chockade, men ingen annan grät som jag. Jag vände mig om och såg de orangelysande billyktorna en bit upp på gatan. Jag började springa.
Filippa sprang snabbt ikapp mig. Hon småskrattade åt mig och sa att jag inte behövde vara rädd. Jag började skratta åt mig själv. Hur kunde jag bli så rädd? Varför hade jag reagerat så starkt? De hade inte planerat att mörda oss, direkt. Vi hade, till och med, sett deras vänliga och skämtsamma skratt genom den tjocka glasrutan. Ändå hade jag reagerat så. Det var typiskt mig att bli så himla rädd för en sådan sak. Där hade jag, gråtandes som en unge, sprungit ner för gatan. Folk hade undrandes tittat efter mig.
Händelsen var både obehaglig och komisk. När jag tänker på den idag, så skrattar jag inombords. Det som gjorde mig så otroligt rädd, den sommarkvällen, var att de killarna var sådana personer jag hade fruktat att möta. I efterhand så har jag förstått att de drev med oss. Min reaktion fick i alla fall någon att skratta. Det är alltid något.
Vad driver er?
Hånflinet breder ut sig i ansiktet på mobbaren där han står i trapphuset. Om några sekunder kommer jag gå bredvid honom. Vad ska jag göra? Gå förbi honom och riskera att få en knuff eller en kränkning kastad över mig? Vända tillbaka och strunta i lunchen och gå hungrig resten av dagen? Jag överväger alternativen och bestämmer mig för att gå förbi honom. Hans léende blir ännu bredare och han stirrar på mig med ögonen fyllda av hat. Jag håller andan och går förbi. Mobbarens läppar rör sig snabbt och ett ord som jag hört allt för många gånger kommer ur hans mun. Horunge.
Förut brukade jag ignorera könsorden och svordomarna som mobbaren väste åt mig. Låtsas som att jag inte hörde eller att jag inte bryr mig. Varje dag, varje rast. Nya könsord. Nya kränkningar. Jag fortsatte låtsas som att jag inte tog åt mig, men i själva verket plågades jag inombords. Orden träffade mig likt en pisksnärt varje gång. Jag började fundera om allting var mitt fel. Är det fel på mig? Har jag orsakat detta och får skylla mig själv? Sådana tankar rörde sig i mitt huvud.
Kränkningarna fortsatte. Dagar, veckor, månader gick. Inte en dag gick utan att jag kom undan kränkningarna. Mobbaren var överallt. Tankarna fortsatte att vimla runt i mitt huvud. Varför just mig? Varför valde han att ge sig på mig? Är jag svag? Förtjänar jag att bli behandlad på det här sättet? Jag försökte intala mig själv att det inte var så farligt som det faktiskt var. Att mobbaren skulle lämna mig ifred efter ett tag, men så blev det inte.
Tiden gick långsamt, men tillslut kom jullovet. Tre hela veckor utan mobbing hade jag framför mig. Det var så skönt att få en paus från allting. Under jullovet kunde jag vila. Vara i min egna lilla värld, slappna av, umgås med min familj och mina vänner. Tiden gick alldeles för snabbt och jag var strax tillbaka i skolan igen.
Jag började i skolan igen i hopp om att mobbaren skulle lämna mig ifred. De första dagarna var lugna och hoppet om att de skulle lämna mig ifred växte. Dagar gick och den första veckan var över. Jag trodde att allt var över. Att mobbaren hade förstått att det han höll på med inte var okej, att han ångrar sig, men hoppet som växte varade inte länge. Allt hopp krossades återigen när jag gick förbi honom i trapphuset. Jag gick förbi honom och han började gå efter mig. Jag kände ett hårt tryck i ryggen som tog andan ur mig och jag föll nästan framlänges. Jag vände mig om och där stod han. Mobbaren. Jag förstod först inte vad som hade hänt, men sedan förstod jag. Han hade knuffat mig. Knuffat mig hårt. Utan att tänka pressade jag mig förbi honom och gick i rask fart ut. Allt jag ville var att komma bort. Bort från skolan. Bort från mobbaren.
Långt borta, utom synhåll stod jag. Mängder av tankar och känslor for runt i mig. Först kände jag ilska, sedan hat och till sist ledsamhet. Jag kände mig förvirrad och rädd. Hur skulle jag ta mig tillbaka till skolan utan att han såg mig? Skulle han som vanligt vänta i trapphuset på mig? Jag orkade knappt tänka, men jag tvingade mina fötter att röra sig framåt. Mot skolan. Mot helvetet.
När jag kom tillbaka till skolan träffade jag mina oroliga vänner. De hade sagt till lärarna om vad som hade hänt och de hade även ringt min mamma. De frågade mig hur jag mådde, men jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Just då kändes det mesta bra igen. Jag var omgiven av vänner. Vänner som ställt upp för mig och sagt till lärarna när jag inte vågade göra det själv. De berättade för mig att de hade ringt min mamma och att jag måste ringa upp henne. Jag suckade och slog hennes nummer och efter någon signal eller så svarade hon med en panikslagen röst.
Efter ett långt telefonsamtal med henne var det dags att göra något som gjorde mig panikslagen. Jag var tvungen att sitta i samma rum som mobbaren tillsammans med några lärare och prata om vad han hade gjort mot mig. Först vägrade jag, men sedan for en tanke upp i mitt huvud. Tänk om han skulle utsätta någon för det här i framtiden? Tänkt om han skulle ge sig på någon igen? Jag kunde inte låta det hända. Ingen ska behöva uppleva det jag har upplevt de senaste månaderna. Ingen ska behöva stå ut med att få kränkningar slängda över sig eller gå rädd hela dagarna. Jag bestämde mig för att jag skulle göra det. Jag övervann min rädsla och gick in i rummet där han befann sig. När jag kom in i rummet såg jag honom. Längst in i rummet satt han med tre lärare bredvid sig. Inte ett spår av ett léende fanns på hans läppar. Jag gick och satt mig i en av sofforna och lärarna bad mig att berätta vad som hade hänt. Det gjorde jag. Jag berättade allt.
Veckorna efter händelsen gick snabbt. Mobbaren hade kommit undan en polisanmälning, men jag var nöjd ändå. För mig kändes det som en vinst. Allting hade varit så mörkt, men nu känns det som att det har förändras. Allt är ljust. Jag hade segrat, inte han.
Förut brukade jag ignorera könsorden och svordomarna som mobbaren väste åt mig. Låtsas som att jag inte hörde eller att jag inte bryr mig. Varje dag, varje rast. Nya könsord. Nya kränkningar. Jag fortsatte låtsas som att jag inte tog åt mig, men i själva verket plågades jag inombords. Orden träffade mig likt en pisksnärt varje gång. Jag började fundera om allting var mitt fel. Är det fel på mig? Har jag orsakat detta och får skylla mig själv? Sådana tankar rörde sig i mitt huvud.
Kränkningarna fortsatte. Dagar, veckor, månader gick. Inte en dag gick utan att jag kom undan kränkningarna. Mobbaren var överallt. Tankarna fortsatte att vimla runt i mitt huvud. Varför just mig? Varför valde han att ge sig på mig? Är jag svag? Förtjänar jag att bli behandlad på det här sättet? Jag försökte intala mig själv att det inte var så farligt som det faktiskt var. Att mobbaren skulle lämna mig ifred efter ett tag, men så blev det inte.
Tiden gick långsamt, men tillslut kom jullovet. Tre hela veckor utan mobbing hade jag framför mig. Det var så skönt att få en paus från allting. Under jullovet kunde jag vila. Vara i min egna lilla värld, slappna av, umgås med min familj och mina vänner. Tiden gick alldeles för snabbt och jag var strax tillbaka i skolan igen.
Jag började i skolan igen i hopp om att mobbaren skulle lämna mig ifred. De första dagarna var lugna och hoppet om att de skulle lämna mig ifred växte. Dagar gick och den första veckan var över. Jag trodde att allt var över. Att mobbaren hade förstått att det han höll på med inte var okej, att han ångrar sig, men hoppet som växte varade inte länge. Allt hopp krossades återigen när jag gick förbi honom i trapphuset. Jag gick förbi honom och han började gå efter mig. Jag kände ett hårt tryck i ryggen som tog andan ur mig och jag föll nästan framlänges. Jag vände mig om och där stod han. Mobbaren. Jag förstod först inte vad som hade hänt, men sedan förstod jag. Han hade knuffat mig. Knuffat mig hårt. Utan att tänka pressade jag mig förbi honom och gick i rask fart ut. Allt jag ville var att komma bort. Bort från skolan. Bort från mobbaren.
Långt borta, utom synhåll stod jag. Mängder av tankar och känslor for runt i mig. Först kände jag ilska, sedan hat och till sist ledsamhet. Jag kände mig förvirrad och rädd. Hur skulle jag ta mig tillbaka till skolan utan att han såg mig? Skulle han som vanligt vänta i trapphuset på mig? Jag orkade knappt tänka, men jag tvingade mina fötter att röra sig framåt. Mot skolan. Mot helvetet.
När jag kom tillbaka till skolan träffade jag mina oroliga vänner. De hade sagt till lärarna om vad som hade hänt och de hade även ringt min mamma. De frågade mig hur jag mådde, men jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Just då kändes det mesta bra igen. Jag var omgiven av vänner. Vänner som ställt upp för mig och sagt till lärarna när jag inte vågade göra det själv. De berättade för mig att de hade ringt min mamma och att jag måste ringa upp henne. Jag suckade och slog hennes nummer och efter någon signal eller så svarade hon med en panikslagen röst.
Efter ett långt telefonsamtal med henne var det dags att göra något som gjorde mig panikslagen. Jag var tvungen att sitta i samma rum som mobbaren tillsammans med några lärare och prata om vad han hade gjort mot mig. Först vägrade jag, men sedan for en tanke upp i mitt huvud. Tänk om han skulle utsätta någon för det här i framtiden? Tänkt om han skulle ge sig på någon igen? Jag kunde inte låta det hända. Ingen ska behöva uppleva det jag har upplevt de senaste månaderna. Ingen ska behöva stå ut med att få kränkningar slängda över sig eller gå rädd hela dagarna. Jag bestämde mig för att jag skulle göra det. Jag övervann min rädsla och gick in i rummet där han befann sig. När jag kom in i rummet såg jag honom. Längst in i rummet satt han med tre lärare bredvid sig. Inte ett spår av ett léende fanns på hans läppar. Jag gick och satt mig i en av sofforna och lärarna bad mig att berätta vad som hade hänt. Det gjorde jag. Jag berättade allt.
Veckorna efter händelsen gick snabbt. Mobbaren hade kommit undan en polisanmälning, men jag var nöjd ändå. För mig kändes det som en vinst. Allting hade varit så mörkt, men nu känns det som att det har förändras. Allt är ljust. Jag hade segrat, inte han.
söndag 20 mars 2011
Sagovärld
I min lilla sagovärld
kan man drömma sig bort
bortom sagoslottets vackra port
I min dröm där skuttar jag och hoppar
över alla gula små knoppar
med min lilla häst
för du är absolut bäst
och när jag smeker dig på kinden
då springer du som vinden
Vi galopperar över kullarna höga
och jag får något i mitt öga
det är lite stoft ifrån min lilla sagovärld
Men en dag så vaknade jag upp ur min lilla värld
då insåg jag
verkligheten var här
kan man drömma sig bort
bortom sagoslottets vackra port
I min dröm där skuttar jag och hoppar
över alla gula små knoppar
med min lilla häst
för du är absolut bäst
och när jag smeker dig på kinden
då springer du som vinden
Vi galopperar över kullarna höga
och jag får något i mitt öga
det är lite stoft ifrån min lilla sagovärld
Men en dag så vaknade jag upp ur min lilla värld
då insåg jag
verkligheten var här
Jean- Jacques Rousseaus
Han var en man med svår uppväxt utan sina riktiga föräldrar, men han lyckades bra ändå. Han gillade inte att tekniken har tagit över naturens lära.
Det är en solig morgon då jag befinner mig utanför Jean-Jacques Rousseaus bostad.
Huset är ganska stort, färgen är mest åt hållet grå, med vita knutar. Trädgården på framsidan ser välskött ut.
Jag går fram till dörren och knackar lite försiktigt, det tog inte lång tid innan jag möts av en medelålders kvinna i förkläde, jag antar att det är hushållerskan. Jag förklarar för henne att jag ska ha ett möte med Jean-Jacques Rousseau. Hon leder mig in till ett rum som ser ut att vara ett vardagsrum. Jag sätter mig i en soffa som står i mitten av rummet, den har en ljustextil över sig. Medan jag väntar på Jean Jacques Rousseau, så tittar jag mig runt i rummet. Rummet är väldigt ljust, han har såklart väldigt mycket böcker. Mer än så han jag inte se innan Jaen kom in i rummet.
Han har vitt hår och mörka ögonbryn och ser ut att vara i medelålder. I sina händer har han en bricka med te och något fika bröd som liknar vetebullar.
Han säger åt mig att jag kan sätta mig i soffan som står bredvid mig. Han sätter sig i soffan mittemot.
- God afton unga dam! Säger han.
- God dag herrn! hur är det med dig? Frågar jag.
- Jo då, de bra. Svara han.
- Hur var din barndom? frågar jag.
- Ja, jag föddes år 17 den 28 juni i Genève. Min mor var Suzanne Bernard Rousseau, tyvärr hon dog nio dagar efter min födelse som följd av komplikationer under förlossningen, så jag minns tyvärr ingenting från henne eftersom jag var så liten. Min far var Isaac Rousseau han övergav mig tio år senare, för att komma undan ett fängelsestraff. Så jag togs om hand av en pastor vid namn M. Lambercier.
- Oj! Det måste vart en tuff uppväxt, men du värkar ha klarat dig bra ändå eftersom du är så berömd. Säger jag.
Jag vet vad jag hade gjort utan att ha mina föräldrar. Hur hade mitt liv sett ut då? Tänkte jag.
Han tar tag i sin tekopp och tar en klunk, sedan kollar han ut i fönstret med en lite sorgsen blick i ögonen. Jag förstår genast varför. Jag har hört att du inte tycker om tekniken inflytande hos människan, stämmer det? Frågar jag. Han svar att han tycker att människan har kommit ifrån naturen och att han tycker att människan ska lära sig allt från naturen. Ett citat som tillhör det sammanhanget är "Naturen är vår källa."
Jag berättar att jag har hört att han har skrivit en bok om barnuppfostran, och jag ber honom att berätta lite mer om det. Han säger att han har skrivit en bok om barnuppfostran, han tyckte att uppfostran ska syfta till att stärka kroppen, och tanken, samt att moraliskt stärka barnet så att det blir mottagligt och framförallt kan känna medlidande. Rousseau ansåg att en god barndom är en förutsättning för ett givande vuxenliv. Han berättar att i det flesta länder så använder de sig av aga, det är en traditionell och kontroversiell form av barnuppfostran. Jag tänkte att det är tur att jag inte lever i den här tiden. För i Sverige betecknas det numera som misshandel, och är sedan länge olaglig.
- Kan du berätta om din bok om Émile som du har skrivit? frågar jag.
- Ja det är min största roman, den handlade om Émile, som växer upp utan sina föräldrar och uppfostras och undervisas i stället av en privatlärare, precis som jag själv. Han blir inte uppfostrad till att ha en särskild religion, vanor eller fördomar, förklarar han.
- Jaha, jag har hört mycket om boken, men jag aldrig läst den själv, säger jag.
Han ser att min tekopp är tom och frågar om jag vill ha påfyllning, men jag säger att det är bra för min del, och att jag ska börja tänka på att gå hem nu. Han ber mig sitta kvar i soffan, medan han går ut ur rummet. Jag hör att han går upp för en trappa, jag undrar vad han gör. Efter en stund hör jag hur han kommer ner för trappan igen, och när han kommer in i rummet igen, så håller han en bok i sin hand. Jag reser mig upp, han ställer sig framför mig och räcker mig boken som han har i sin hand. Jag frågar var det är för bok, han svarar att det är boken om Émile. Jag tackar så mycket och kollar på klockan och ser att det är dags att gå.
Rousseau leder mig ut till den vackra trädgården, det är blommor i alla färger och former. Jag tackar så mycket för allt och går fram till den vita grinden som var slutet på grusvägen jag gått på. Jag niger och vinkar adjö med boken i min famn. Han vinkar tillbaka och så ses vi inte mer.
När jag kom hem till år 2011, vill jag veta hur länge han levde egentligen, så jag letade reda på det och fick veta att Rousseau dog den 2 juli 1778 av en hjärnblödning under en promenad. Han blev 66 år.
Det är en solig morgon då jag befinner mig utanför Jean-Jacques Rousseaus bostad.
Huset är ganska stort, färgen är mest åt hållet grå, med vita knutar. Trädgården på framsidan ser välskött ut.
Jag går fram till dörren och knackar lite försiktigt, det tog inte lång tid innan jag möts av en medelålders kvinna i förkläde, jag antar att det är hushållerskan. Jag förklarar för henne att jag ska ha ett möte med Jean-Jacques Rousseau. Hon leder mig in till ett rum som ser ut att vara ett vardagsrum. Jag sätter mig i en soffa som står i mitten av rummet, den har en ljustextil över sig. Medan jag väntar på Jean Jacques Rousseau, så tittar jag mig runt i rummet. Rummet är väldigt ljust, han har såklart väldigt mycket böcker. Mer än så han jag inte se innan Jaen kom in i rummet.
Han har vitt hår och mörka ögonbryn och ser ut att vara i medelålder. I sina händer har han en bricka med te och något fika bröd som liknar vetebullar.
Han säger åt mig att jag kan sätta mig i soffan som står bredvid mig. Han sätter sig i soffan mittemot.
- God afton unga dam! Säger han.
- God dag herrn! hur är det med dig? Frågar jag.
- Jo då, de bra. Svara han.
- Hur var din barndom? frågar jag.
- Ja, jag föddes år 17 den 28 juni i Genève. Min mor var Suzanne Bernard Rousseau, tyvärr hon dog nio dagar efter min födelse som följd av komplikationer under förlossningen, så jag minns tyvärr ingenting från henne eftersom jag var så liten. Min far var Isaac Rousseau han övergav mig tio år senare, för att komma undan ett fängelsestraff. Så jag togs om hand av en pastor vid namn M. Lambercier.
- Oj! Det måste vart en tuff uppväxt, men du värkar ha klarat dig bra ändå eftersom du är så berömd. Säger jag.
Jag vet vad jag hade gjort utan att ha mina föräldrar. Hur hade mitt liv sett ut då? Tänkte jag.
Han tar tag i sin tekopp och tar en klunk, sedan kollar han ut i fönstret med en lite sorgsen blick i ögonen. Jag förstår genast varför. Jag har hört att du inte tycker om tekniken inflytande hos människan, stämmer det? Frågar jag. Han svar att han tycker att människan har kommit ifrån naturen och att han tycker att människan ska lära sig allt från naturen. Ett citat som tillhör det sammanhanget är "Naturen är vår källa."
Jag berättar att jag har hört att han har skrivit en bok om barnuppfostran, och jag ber honom att berätta lite mer om det. Han säger att han har skrivit en bok om barnuppfostran, han tyckte att uppfostran ska syfta till att stärka kroppen, och tanken, samt att moraliskt stärka barnet så att det blir mottagligt och framförallt kan känna medlidande. Rousseau ansåg att en god barndom är en förutsättning för ett givande vuxenliv. Han berättar att i det flesta länder så använder de sig av aga, det är en traditionell och kontroversiell form av barnuppfostran. Jag tänkte att det är tur att jag inte lever i den här tiden. För i Sverige betecknas det numera som misshandel, och är sedan länge olaglig.
- Kan du berätta om din bok om Émile som du har skrivit? frågar jag.
- Ja det är min största roman, den handlade om Émile, som växer upp utan sina föräldrar och uppfostras och undervisas i stället av en privatlärare, precis som jag själv. Han blir inte uppfostrad till att ha en särskild religion, vanor eller fördomar, förklarar han.
- Jaha, jag har hört mycket om boken, men jag aldrig läst den själv, säger jag.
Han ser att min tekopp är tom och frågar om jag vill ha påfyllning, men jag säger att det är bra för min del, och att jag ska börja tänka på att gå hem nu. Han ber mig sitta kvar i soffan, medan han går ut ur rummet. Jag hör att han går upp för en trappa, jag undrar vad han gör. Efter en stund hör jag hur han kommer ner för trappan igen, och när han kommer in i rummet igen, så håller han en bok i sin hand. Jag reser mig upp, han ställer sig framför mig och räcker mig boken som han har i sin hand. Jag frågar var det är för bok, han svarar att det är boken om Émile. Jag tackar så mycket och kollar på klockan och ser att det är dags att gå.
Rousseau leder mig ut till den vackra trädgården, det är blommor i alla färger och former. Jag tackar så mycket för allt och går fram till den vita grinden som var slutet på grusvägen jag gått på. Jag niger och vinkar adjö med boken i min famn. Han vinkar tillbaka och så ses vi inte mer.
När jag kom hem till år 2011, vill jag veta hur länge han levde egentligen, så jag letade reda på det och fick veta att Rousseau dog den 2 juli 1778 av en hjärnblödning under en promenad. Han blev 66 år.
fredag 18 mars 2011
Morgonstund har guld i mun - eller inte!
Den är det bästa som finns, den är mjuk, varm och finns där för mig när ingen annan gör det. Med en mening: min säng. Jag älskar den! Ibland känns det som om jag skulle kunna sova hela livet. Fast samtidigt, på kvällen vill jag inte gå och lägga mig, då vill jag vara uppe och sitta framför datorn eller läsa. Fast detta ångrar jag djupt varje morgon när jag ligger där medan pappa kommer in och sjunger ”god morgon, god morgon”.
Jag har välsignats med en väldigt god sömn. Detta märker man framförallt allt av på morgonen. Jag vet inte hur många morgnar som mamma och pappa försökt släpa upp mig. Jag vet inte heller hur många metoder de har testat: Att sjunga, försöka få mig att vakna genom att fråga ut mig om vilken dag det är eller be mig räkna från fem till ett baklänges är bara några exempel. Sedan finns det såklart även den klassiska, att bara slita av mig täcket. Jag har till och med testat att be dem väcka mig mycket tidigare än vad som behövs, men ändå så kommer jag försent till skolan. Självklart har jag testat med väckarklocka, men snoozeknappen har pajat på den nu… undrar varför? Dessutom så vande jag mig vid den så att min hand gick på autopilot och stängde av den utan att jag egentligen var vaken.
Varenda morgon tänker jag att det inte tar så lång tid att göra sig i ordning eller att jag egentligen inte behöver sminka mig eller ens gå till skolan. Speciellt på onsdagar, varför ska man ens gå till skolan bara för att vara där några timmar, ingen bryr sig väll om hur jag ser ut? Om jag har smutsigt hår och inget smink, eller? Detta filosoferar jag över medan jag ligger där och halvsover. Samtidigt som jag försöker intala mig att jag är ett med sängen, och att ingen kan släpa upp mig. Detta funkar aldrig, så när jag väl har krupit upp - mycket senare än vad jag borde - och ser mitt bleka, trötta ansikte och mitt rufsiga trollhår i spegeln upptäcker jag att det nog kommer ta lite längre tid än beräknat. Detta gör att jag måste skynda mig och ibland inte hinner sminka mig hemma så jag blir tvungen att göra det i bilen.
Jag tycker synd om alla vi mött när vi har kört till skolan som har behövt se mig sminka mig. Det är konstigt att ingen har kört av vägen än. När jag sitter där med vidöppen mun som om jag skulle försöka fånga en fågel med den, och kletar på mascara mot spegeln i solskyddet. Varje gång jag gör detta tjatar pappa på mig om att gå upp tidigare så jag hinner fixa mig hemma. Det som är bra är i alla fall att jag precis hinner bli färdig tills vi kommer fram till skolan. Jag tror det var det som mamma och pappa tänkte på när de köpte huset. ”Hm, det kommer ta ungefär 7 minuter för henne att sminka sig. Men vad bra det här huset ligger ju 7 minuter från skolan. Det tar vi!”
Jag förstår inte varför jag aldrig lär mig att gå upp första gången mamma kommer in och väcker mig, och sedan hålla ett högt tempo medan jag klär på mig och äter frukost. Istället går jag runt som en levande död hela morgonen innan det är cirka tio minuter kvar innan skolan börjar, för då får jag alltid panik och springer runt som en galning i huset och fixar mig.
Fast av något dåligt kommer det alltid något gott. Det jag har lärt mig av detta är att be mamma väcka mig fem - tio minuter tidigare än vad som egentligen borde behövas, inte för att det brukar hjälpa så mycket men ändå. Och att ALLTID packa gympapåsen, och lägga fram kläder kvällen före. Jag har även slutat fixa håret för det hinner jag inte. Dessutom så har jag faktiskt fått bättre kondition av att springa från parkeringen varje dag. Fast ändå försöker jag fortfarande att acceptera att jag alltid kommer 1-2 minuter försent, för det funkar helt inte hur mycket jag än försöker att komma i tid. Jag hoppas bara att jag kommer att kunna lära mig att gå upp och komma i tid någon gång i livet. Även fast det kanske kommer att ta 5 månader eller 5 år.
Jaha, nu har jag redan suttit uppe alldeles för länge och skrivit det här. Jag kan bara tänka mig hur svårt det kommer vara att gå upp imorgon bitti…
Jag har välsignats med en väldigt god sömn. Detta märker man framförallt allt av på morgonen. Jag vet inte hur många morgnar som mamma och pappa försökt släpa upp mig. Jag vet inte heller hur många metoder de har testat: Att sjunga, försöka få mig att vakna genom att fråga ut mig om vilken dag det är eller be mig räkna från fem till ett baklänges är bara några exempel. Sedan finns det såklart även den klassiska, att bara slita av mig täcket. Jag har till och med testat att be dem väcka mig mycket tidigare än vad som behövs, men ändå så kommer jag försent till skolan. Självklart har jag testat med väckarklocka, men snoozeknappen har pajat på den nu… undrar varför? Dessutom så vande jag mig vid den så att min hand gick på autopilot och stängde av den utan att jag egentligen var vaken.
Varenda morgon tänker jag att det inte tar så lång tid att göra sig i ordning eller att jag egentligen inte behöver sminka mig eller ens gå till skolan. Speciellt på onsdagar, varför ska man ens gå till skolan bara för att vara där några timmar, ingen bryr sig väll om hur jag ser ut? Om jag har smutsigt hår och inget smink, eller? Detta filosoferar jag över medan jag ligger där och halvsover. Samtidigt som jag försöker intala mig att jag är ett med sängen, och att ingen kan släpa upp mig. Detta funkar aldrig, så när jag väl har krupit upp - mycket senare än vad jag borde - och ser mitt bleka, trötta ansikte och mitt rufsiga trollhår i spegeln upptäcker jag att det nog kommer ta lite längre tid än beräknat. Detta gör att jag måste skynda mig och ibland inte hinner sminka mig hemma så jag blir tvungen att göra det i bilen.
Jag tycker synd om alla vi mött när vi har kört till skolan som har behövt se mig sminka mig. Det är konstigt att ingen har kört av vägen än. När jag sitter där med vidöppen mun som om jag skulle försöka fånga en fågel med den, och kletar på mascara mot spegeln i solskyddet. Varje gång jag gör detta tjatar pappa på mig om att gå upp tidigare så jag hinner fixa mig hemma. Det som är bra är i alla fall att jag precis hinner bli färdig tills vi kommer fram till skolan. Jag tror det var det som mamma och pappa tänkte på när de köpte huset. ”Hm, det kommer ta ungefär 7 minuter för henne att sminka sig. Men vad bra det här huset ligger ju 7 minuter från skolan. Det tar vi!”
Jag förstår inte varför jag aldrig lär mig att gå upp första gången mamma kommer in och väcker mig, och sedan hålla ett högt tempo medan jag klär på mig och äter frukost. Istället går jag runt som en levande död hela morgonen innan det är cirka tio minuter kvar innan skolan börjar, för då får jag alltid panik och springer runt som en galning i huset och fixar mig.
Fast av något dåligt kommer det alltid något gott. Det jag har lärt mig av detta är att be mamma väcka mig fem - tio minuter tidigare än vad som egentligen borde behövas, inte för att det brukar hjälpa så mycket men ändå. Och att ALLTID packa gympapåsen, och lägga fram kläder kvällen före. Jag har även slutat fixa håret för det hinner jag inte. Dessutom så har jag faktiskt fått bättre kondition av att springa från parkeringen varje dag. Fast ändå försöker jag fortfarande att acceptera att jag alltid kommer 1-2 minuter försent, för det funkar helt inte hur mycket jag än försöker att komma i tid. Jag hoppas bara att jag kommer att kunna lära mig att gå upp och komma i tid någon gång i livet. Även fast det kanske kommer att ta 5 månader eller 5 år.
Jaha, nu har jag redan suttit uppe alldeles för länge och skrivit det här. Jag kan bara tänka mig hur svårt det kommer vara att gå upp imorgon bitti…
Utan kamp ingen seger
Där det finns en vilja, där finns det också en väg
Att inte tro på sig själv och att inte stå på sig känns meningslöst, i alla fall om du frågar mig! Vad händer om man låter sitt självförtroende nå botten och struntar i att satsa? Om man tror på sig själv och vågar testa kommer man längre.
Ni ska få läsa om flickan som ingen trodde på. Ni ska få läsa om den långsamma sköldpaddan som förvandlades till en smidig gepard.
Jag bor i Ljungskile. Det är ett av Sveriges många och utspridda små samhällen. Här bor ungefär 2000 personer. Cirka 100 av dem är barn. Nästan 200 av dem är vuxna och ungdomar. Resten är pensionärer. Jag bor i en pensionärshåla helt enkelt.
Varje litet samhälle, antar jag, har en egen dag. Det har Ljungskile också – Ljungskiledagen. Den tar plats i början av sommaren. Jo, du kan tänka dig… Solen steker och måsarna skriker, ”LJ-dagen” är som ett smakprov av den riktiga sommaren. Inte direkt! Även om hela Ljungskiles befolkning skulle ha mässat och dansat soldansen lyssnar ändå inte vädergudarna och de ger oss som vanligt… mulet väder med regn…
Annars bjuder Ljungskiledagen, på många aktiviteter och nöjen. De hundra barn som bor här flockas på torget och åker färglada karuseller och brandbil, medan föräldrarna står och dricker kaffe. Som tur är det är inte bara karuseller, brandbilar och kaffe det bjuds på, utan också några roliga tävlingar. Den mest attraktiva tävlingen är Ljungskileslingan som också är höjdpunkten på dagen.
Det var en ganska kall och mulen försommardag. Idag är dagen vi alla har väntat på, Ljungskiledagen. Det är dags för årets Ljungskileslinga!
Självklart ställer jag och några vänner upp i tävlingen. En av mina kompisar som ska springa mot mig är ”X”, vi kan kalla henne Maja. Vi ska springa 3 kilometersbanan. Maja har varit med många gånger förut, hon har redan sprungit sträckan. Varje år har hon placerat sig väldigt bra på pallen. Hon är jätte skicklig på att springa långa distanser! Tråkigt nog har hon aldrig kommit etta på tre kilometern, men hon har kommit både tvåa och trea. Med andra ord så satsar hon på seger i år.
Själv har jag bara ett mål, och det är att slå Maja. Mitt mål från första början var egentligen att göra bra ifrån mig och att ha roligt. Det ändrades sedan när alla helt plötsligt tappade tron på mig. Det var ingen av mina vänner som trodde på att jag skulle klara av att slå ”Maraton Maja”! Därför är mitt mål att springa så fort jag kan, så länge jag orkar och försöka hänga på Majas tempo så gott det går!
Skottet ljuder och Maja rusar i väg. Själv sitter jag fast bakom ett hav av meterlånga knattar som springer runt benen på mig. Jag kan se Majas rygg försvinna framför mig. Hoppet sjunker likt en sten i en djup, norsk fjord.
Efter vad som kändes som nästan 15 timmar har jag lyckats simma över havet. Till en början springer jag mot den isande vinden. Den kalla luften fryser mina lungor och fingrar till is, inte bra! Utan fungerande lungor och fingrar fortsätter jag mot alla odds att springa. Plötsligt känner jag igen Majas tröja 20 meter framför mig. Med mina 10 meter långa ben springer jag ifatt henne. Tillsammans passerar vi 2 kilometersskylten, bara 1000 meter kvar till målgång. Nu gäller det!
Maja är fortfarande nästan 5,5 meter framför mig och för varje sekund som går kommer målet närmare, och närmare. Det går bara snabbare och snabbare och jag får det svårt att hänga i det höga tempot, men jag ger mig inte!
Vi springer upp för ett berg och över en bro. Jag ligger fortfarande bakom Maja. Jag springer som en bensinmotor utan bensin. Jag springer på ren vilja! Benen skriker sluta! Jag slår till dövörat, ignorerar smärtan och tvingar mig själv framåt! Jag ser Maja framför mig, hon visar inga tecken på svaghet. Typiskt!
Vi springer förbi några föräldrar som hejar och ropar på oss. ”Kom igen nu tjejer! Ni ligger 1:a och 2:a!” Ropar de. Då får jag plötsligt hur mycket energi som helst. Likt en antilop på savannen tar jag några långa, hoppande språng och kommer ikapp ännu lite till.
Nu kommer de sista tjugo metrarna! Bådas vinnarskallar sätter in. Vi vittrar båda segerns sötma. Spänningen ligger i luften, publikens jubel susar i vinden och jag tar i allt vad jag har! Som i ett trollslag flyger jag över mållinjen. Jag kan inte tro det… men det är sant! Jag klarade det! Maja visar sig vara en bra och glad tvåa, åtminstone är det vad hon visar utåt.
Den där dagen bevisade jag, främst för mig själv, men även för mina vänner, att jag klarade av det. Vinsten var inget som jag egentligen planerat eller något jag firade, det blev mest en bonus. Såklart sköt mitt självförtroende särskilt högt upp den här dagen, men att tro på sitt eget värde kan kanske ha ett värde i sig?
Det sista jag minns från Ljungskiledagen är dock tvåans väsning i mitt öra: Nästa år Thea... nästa år tar jag dig...
Att inte tro på sig själv och att inte stå på sig känns meningslöst, i alla fall om du frågar mig! Vad händer om man låter sitt självförtroende nå botten och struntar i att satsa? Om man tror på sig själv och vågar testa kommer man längre.
Ni ska få läsa om flickan som ingen trodde på. Ni ska få läsa om den långsamma sköldpaddan som förvandlades till en smidig gepard.
Jag bor i Ljungskile. Det är ett av Sveriges många och utspridda små samhällen. Här bor ungefär 2000 personer. Cirka 100 av dem är barn. Nästan 200 av dem är vuxna och ungdomar. Resten är pensionärer. Jag bor i en pensionärshåla helt enkelt.
Varje litet samhälle, antar jag, har en egen dag. Det har Ljungskile också – Ljungskiledagen. Den tar plats i början av sommaren. Jo, du kan tänka dig… Solen steker och måsarna skriker, ”LJ-dagen” är som ett smakprov av den riktiga sommaren. Inte direkt! Även om hela Ljungskiles befolkning skulle ha mässat och dansat soldansen lyssnar ändå inte vädergudarna och de ger oss som vanligt… mulet väder med regn…
Annars bjuder Ljungskiledagen, på många aktiviteter och nöjen. De hundra barn som bor här flockas på torget och åker färglada karuseller och brandbil, medan föräldrarna står och dricker kaffe. Som tur är det är inte bara karuseller, brandbilar och kaffe det bjuds på, utan också några roliga tävlingar. Den mest attraktiva tävlingen är Ljungskileslingan som också är höjdpunkten på dagen.
Det var en ganska kall och mulen försommardag. Idag är dagen vi alla har väntat på, Ljungskiledagen. Det är dags för årets Ljungskileslinga!
Självklart ställer jag och några vänner upp i tävlingen. En av mina kompisar som ska springa mot mig är ”X”, vi kan kalla henne Maja. Vi ska springa 3 kilometersbanan. Maja har varit med många gånger förut, hon har redan sprungit sträckan. Varje år har hon placerat sig väldigt bra på pallen. Hon är jätte skicklig på att springa långa distanser! Tråkigt nog har hon aldrig kommit etta på tre kilometern, men hon har kommit både tvåa och trea. Med andra ord så satsar hon på seger i år.
Själv har jag bara ett mål, och det är att slå Maja. Mitt mål från första början var egentligen att göra bra ifrån mig och att ha roligt. Det ändrades sedan när alla helt plötsligt tappade tron på mig. Det var ingen av mina vänner som trodde på att jag skulle klara av att slå ”Maraton Maja”! Därför är mitt mål att springa så fort jag kan, så länge jag orkar och försöka hänga på Majas tempo så gott det går!
Skottet ljuder och Maja rusar i väg. Själv sitter jag fast bakom ett hav av meterlånga knattar som springer runt benen på mig. Jag kan se Majas rygg försvinna framför mig. Hoppet sjunker likt en sten i en djup, norsk fjord.
Efter vad som kändes som nästan 15 timmar har jag lyckats simma över havet. Till en början springer jag mot den isande vinden. Den kalla luften fryser mina lungor och fingrar till is, inte bra! Utan fungerande lungor och fingrar fortsätter jag mot alla odds att springa. Plötsligt känner jag igen Majas tröja 20 meter framför mig. Med mina 10 meter långa ben springer jag ifatt henne. Tillsammans passerar vi 2 kilometersskylten, bara 1000 meter kvar till målgång. Nu gäller det!
Maja är fortfarande nästan 5,5 meter framför mig och för varje sekund som går kommer målet närmare, och närmare. Det går bara snabbare och snabbare och jag får det svårt att hänga i det höga tempot, men jag ger mig inte!
Vi springer upp för ett berg och över en bro. Jag ligger fortfarande bakom Maja. Jag springer som en bensinmotor utan bensin. Jag springer på ren vilja! Benen skriker sluta! Jag slår till dövörat, ignorerar smärtan och tvingar mig själv framåt! Jag ser Maja framför mig, hon visar inga tecken på svaghet. Typiskt!
Vi springer förbi några föräldrar som hejar och ropar på oss. ”Kom igen nu tjejer! Ni ligger 1:a och 2:a!” Ropar de. Då får jag plötsligt hur mycket energi som helst. Likt en antilop på savannen tar jag några långa, hoppande språng och kommer ikapp ännu lite till.
Nu kommer de sista tjugo metrarna! Bådas vinnarskallar sätter in. Vi vittrar båda segerns sötma. Spänningen ligger i luften, publikens jubel susar i vinden och jag tar i allt vad jag har! Som i ett trollslag flyger jag över mållinjen. Jag kan inte tro det… men det är sant! Jag klarade det! Maja visar sig vara en bra och glad tvåa, åtminstone är det vad hon visar utåt.
Den där dagen bevisade jag, främst för mig själv, men även för mina vänner, att jag klarade av det. Vinsten var inget som jag egentligen planerat eller något jag firade, det blev mest en bonus. Såklart sköt mitt självförtroende särskilt högt upp den här dagen, men att tro på sitt eget värde kan kanske ha ett värde i sig?
Det sista jag minns från Ljungskiledagen är dock tvåans väsning i mitt öra: Nästa år Thea... nästa år tar jag dig...
torsdag 17 mars 2011
Mannen som gick från fattig bonde till nationalpoet.
År 1759 föddes han i den lilla skotska staden Alloway där man varje dag fick kämpa för sitt dagliga bröd i en tidig industriell revolution. Istället för att bli bonde som sin far, blev Robert Burns poet.
Det är varmt, jag är tvungen att kisa med ögonen för att ens kunna utskilja texturer i den dimmiga staden. Det är svårt att tro att en av Europa största poeter lever här. Den industriella revolution är ny här och bönderna har gladeligen flyttat in till storstaden för att arbeta i en ny typ arbetskraft. Robert Burns är en av dem, som lämnade sin bondgård Ellisland, fast gentemot de vanliga bönderna flyttade han till Dumfries för sina dikters skull.
Jag tar mig sakta fram genom den steniga gång som leder upp till Robert Burns lilla röda hus. En knackning senare öppnar den polisong prydde poeten dörren och introducerar sig som Robert Burns, som om jag inte visste. Han tar mig in till köket, där vi sätter oss ner och dricker te.
- Jag har faktiskt alltid varit en bonde, mer eller mindre. Jag vill bara ha en paus ifrån allt arbetandes på min gård. Jag ville ha lite variation.
Robert Burns moderna och något extravaganta kläder tyder på en rik man.
Han gungar sakta fram och tillbaka i sin gungstol. Detta är mannen som ansågs sparka igång den romantiska litteraturen igen efter en lång period utan någon enastående poet.
- Du har alltså precis utgivit diktsamlingen Poems, Chiefly in the Scottish. Som har gjort succé över hela Europa. När började du skriva dikter?
- Det var för några år sedan då jag ärvde min faders gård ute i Mossgiel. Jag och min bror fick arbeta hårt för att hålla jordbruket igång, men det gick inte bra. Det var då jag började jag fly in i min egen värld och först hade jag absolut ingen fantasi, allt jag skrev blev bara totala kopior av Robert Fergussons dikter som jag läste under den tiden. Men allt eftersom blev det bättre och mer självständigt, jag kunde sitta uppe hela kvällarna och bara tömma mina fantasier ner på pappret, för den mesta delen blev det förskräckligt dåligt men ibland kunde det bli fantastiskt bra. Han tar ett djupt andetag och stirrar in i den brinnande eldstaden framför honom. Han verkar se sitt förflutna veckla ut sig framför honom.
- Men hur fick du dina dikter publicerade?
- Först så skickade jag runt mina dikter bland vännerna och de blev snabbt mer och mer populära, tillslut så kom en nära till mig och sade att han kände till en bokbindare som jag snabbt kontaktade, det var då jag började sälja mina diktsamlingar.
-Vad för typ av dikter är det du skriver?
- Denna dag skriver jag romantiska dikter inspirerade av människorna och miljöerna ute på det vackra skotska landet. Ibland blandar jag i lite inslag av politik och samhällskritik, men mest kärlek och vänskap. Som sagt så är det väldigt inspirerat av Robert Fergusson som jag beundrar mycket. Han sippar lite på sitt te och tar en titt ut genom fönstret. Romantiken, är en litteratur rörelse som fokuserar på det lite mer själsliga och abstrakta i oss människor. Den uppstod i början av industriella revolutionen som en motstånd mot den materialistiska värld som då höll på att uppbyggas.
När vi druckit upp vårat te tar vi en promenad runt Dumfries, dimman har skingrat sig och solen gassar sig ner på våra huvuden. Robert Burns förklarar hur han är olycklig kär i murardottern Jean Amour, som han förbjudits att gifta sig med. Han är ovanligt öppen och svarar på de flesta frågor.
Jag sparar pengar för att kunna emigrera till Jamaica, jag vill bort från Skottland. Det tycker jag är nästa delen av mitt liv. Han låter ödmjuk och självdistanserad när han går sakta bredvid mig.
När jag gör mig redo för att gå hem ser jag den stora andelen sprit han förvarar i sitt skafferi, jag låtsas inte om det och tar mina saker för att ge mig av. Ett snabbt avsked tar plats och jag börjar gå sakta hem.
Robert Burns avled senare av för stor alkohol konsumtion.
fredag 11 mars 2011
Miguel De Cervantes - den enarmade från Lepanto
Den fattige enarmade författaren som blev världsberömd.
TIDIGA ÅR
Den 29:e september 1547 i den spanska staden Alcalá de Henares föddes en utav renässansens mest betydande författare, Miguel De Cervantes. Han föddes som son till en fattig läkare men lyckades ändå få en bra utbildning. Cervantes visade ett tidigt intresse för att skriva redan i dem unga skolåren. Hans första dikter skrev han i samband med drottning Elisabeths död.
Som tjugotreåring gav han sig ut som menig i några slag till sjöss, bland annat slaget i slaget vid Lepanto. Där blev han skjuten i sin vänstra arm och mycket svårt skadad. Därför fick han smeknamnet ’’Le Manco de Lepanto’’ som på svenska betyder ’’den enarmade från Lepanto’’. Han tillfångatogs en tid senare av ett par slavpirater under en båtfärd och sattes i fångenskap i fem år. Cervantes försökte fly fyra gånger men misslyckades och frigavs först efter att han betalat en stor lösesumma. Han blev mycket fattig och för att behålla sin heder började han att skriva första delen av hans mest berömde berättelse Don Quijote.
När han kom hem till Spanien igen gifte han sig med den vackra unga fröken Catalina de Salazar. Hon klagade hela tiden på hur fattiga de var och att han inte använde sig av sina talanger. ’’Gud har gett dig gåvor som du ska vara tacksam för och använda’’ sägs hon ha sagt. Tillslut tog han sig i kragen och började skriva dramer. Jag kan ana att Catalina var en mycket bestämd kvinna som var överhuvudet i deras lilla familj. Redan efter ett par år tröttnade han antagligen på det, eftersom att dem skilde sig.
FÖRFATTANDET
Don Quijote är Cervantes kändaste och främsta verk. Det är en riddarroman i två delar, den första delen skrev Miguel när han var fängslad. Huvudpersonen Don Quijote läser många riddarromaner och tror tillslut att han själv lever som i böckerna. Han ger sig ut i världen med väpnaren Sancho Panza. De har målet att finna Don Quijotes stora kärlek, Dulcinea. Huvudrollen är rolig och inte så smart, han tror till exempel att väderkvarnar är jättar. Don Quijote räknas till den första moderna romanen och anses vara ett av de stora klassiska mästerverken.
Miguel de Cervantes sägs ha varit en mycket rolig man. Hans verk var ofta ironifulla och sarkastiska, även Don Quijote. Han driver mycket med mansrollen och riddaridealen och får till en bra blandning av humor och allvar.
Under sina år utvecklade han det spanska språket till ett mer vältalat språk. Hans böckers språk influerade många och språket kallas ibland ’’la lengua de Cervantes’’.
ÄLDRE ÅR
Miguel hade höga skulder och han fick inte tillräckligt betalt för böckerna han skrev. Därför jobbade han som spannmålskommissarie i Sevilla och blev därefter kronofogde. Han bönade och bad innerligt Filip II av Spanien om att få bli guvernör, men hamnade i en konflikt med myndigheterna och fängslades än en gång. När han frigavs flyttade han till Madrid. Han kunde fortfarande inte betala sina skyhöga skulder med hjälp utav författarskapet, men fortsatte ändå skriva för att rädda sitt namn. När han utgav romanen Don Quijote blev den mycket större än vad man kunde ana. Detta måste lättat tyngder från Miguels axlar eftersom att han blev världsberömd och fick ihop så pass mycket pengar att han kunde betala sina skulder och ha kvar pengar att leva på. Han släppte sedan en novellsamling, novellas ejemplares, 1613.
Den 23:e april 1616 tog Miguel de Cervantes sina sista andetag. Han dog vid en ålder av 69 år som då var en mycket gammal ålder. Denna dag dog även en annan stor författare, William Shakespeare.
RENÄSSANSEN
Miguel de Cervantes levde under tidsepoken Renässansen. Tidsepoken pågick i 200 år och det uppfanns mycket nya ting under denna tid. Boktryckarkonsten uppfanns och det blev lättare att sprida litteratur världen över. Jag tror att det var därför det uppkom flest författare under renässansen och framåt i tiden.
Uppenbarelsen att Gud inte styrde över allt, som t.ex. vädret, uppkom under renässansen. Att allt skedde av en orsak och olika naturlagar hade ingen tänkt på innan, då hade man bara trott att det var så Gud ville ha det. De kom även på att alla människor är lika värda och att alla ska behandlas lika.
Renässansen var en mycket stor och betydande tid då allt föll på plats för människorna.
TIDIGA ÅR
Den 29:e september 1547 i den spanska staden Alcalá de Henares föddes en utav renässansens mest betydande författare, Miguel De Cervantes. Han föddes som son till en fattig läkare men lyckades ändå få en bra utbildning. Cervantes visade ett tidigt intresse för att skriva redan i dem unga skolåren. Hans första dikter skrev han i samband med drottning Elisabeths död.
Som tjugotreåring gav han sig ut som menig i några slag till sjöss, bland annat slaget i slaget vid Lepanto. Där blev han skjuten i sin vänstra arm och mycket svårt skadad. Därför fick han smeknamnet ’’Le Manco de Lepanto’’ som på svenska betyder ’’den enarmade från Lepanto’’. Han tillfångatogs en tid senare av ett par slavpirater under en båtfärd och sattes i fångenskap i fem år. Cervantes försökte fly fyra gånger men misslyckades och frigavs först efter att han betalat en stor lösesumma. Han blev mycket fattig och för att behålla sin heder började han att skriva första delen av hans mest berömde berättelse Don Quijote.
När han kom hem till Spanien igen gifte han sig med den vackra unga fröken Catalina de Salazar. Hon klagade hela tiden på hur fattiga de var och att han inte använde sig av sina talanger. ’’Gud har gett dig gåvor som du ska vara tacksam för och använda’’ sägs hon ha sagt. Tillslut tog han sig i kragen och började skriva dramer. Jag kan ana att Catalina var en mycket bestämd kvinna som var överhuvudet i deras lilla familj. Redan efter ett par år tröttnade han antagligen på det, eftersom att dem skilde sig.
FÖRFATTANDET
Don Quijote är Cervantes kändaste och främsta verk. Det är en riddarroman i två delar, den första delen skrev Miguel när han var fängslad. Huvudpersonen Don Quijote läser många riddarromaner och tror tillslut att han själv lever som i böckerna. Han ger sig ut i världen med väpnaren Sancho Panza. De har målet att finna Don Quijotes stora kärlek, Dulcinea. Huvudrollen är rolig och inte så smart, han tror till exempel att väderkvarnar är jättar. Don Quijote räknas till den första moderna romanen och anses vara ett av de stora klassiska mästerverken.
Miguel de Cervantes sägs ha varit en mycket rolig man. Hans verk var ofta ironifulla och sarkastiska, även Don Quijote. Han driver mycket med mansrollen och riddaridealen och får till en bra blandning av humor och allvar.
Under sina år utvecklade han det spanska språket till ett mer vältalat språk. Hans böckers språk influerade många och språket kallas ibland ’’la lengua de Cervantes’’.
ÄLDRE ÅR
Miguel hade höga skulder och han fick inte tillräckligt betalt för böckerna han skrev. Därför jobbade han som spannmålskommissarie i Sevilla och blev därefter kronofogde. Han bönade och bad innerligt Filip II av Spanien om att få bli guvernör, men hamnade i en konflikt med myndigheterna och fängslades än en gång. När han frigavs flyttade han till Madrid. Han kunde fortfarande inte betala sina skyhöga skulder med hjälp utav författarskapet, men fortsatte ändå skriva för att rädda sitt namn. När han utgav romanen Don Quijote blev den mycket större än vad man kunde ana. Detta måste lättat tyngder från Miguels axlar eftersom att han blev världsberömd och fick ihop så pass mycket pengar att han kunde betala sina skulder och ha kvar pengar att leva på. Han släppte sedan en novellsamling, novellas ejemplares, 1613.
Den 23:e april 1616 tog Miguel de Cervantes sina sista andetag. Han dog vid en ålder av 69 år som då var en mycket gammal ålder. Denna dag dog även en annan stor författare, William Shakespeare.
RENÄSSANSEN
Miguel de Cervantes levde under tidsepoken Renässansen. Tidsepoken pågick i 200 år och det uppfanns mycket nya ting under denna tid. Boktryckarkonsten uppfanns och det blev lättare att sprida litteratur världen över. Jag tror att det var därför det uppkom flest författare under renässansen och framåt i tiden.
Uppenbarelsen att Gud inte styrde över allt, som t.ex. vädret, uppkom under renässansen. Att allt skedde av en orsak och olika naturlagar hade ingen tänkt på innan, då hade man bara trott att det var så Gud ville ha det. De kom även på att alla människor är lika värda och att alla ska behandlas lika.
Renässansen var en mycket stor och betydande tid då allt föll på plats för människorna.
Fredrika Bremer - en feminist i det förtryckande landet Sverige
Kan en kvinna förändra alla mäns sätt att se på kvinnor i hela världen. Kan en kvinna som aldrig nästan gått ut under sin barndom resa över hela Europa. Jo Fredrika Bremer kan.
Jag gick i en rask takt mot kullen. Jag var redan försenad till min intervju med Fredrika Bremer. Herrgården skymtade bakom kullen och en lättad suck kom ur mig. Jag knackade artigt på dörren, som var en grön ekdörr med mässing-handtag. En mager vacker dam som var klädd i en svart klänning med vit rosett mötte mig i dörröppningen. Jag bockade och bugade så artigt jag kunde och hon neg för mig. Vi satte oss i två fåtöljer av siden med bara ett marmorbord i mellan oss. Hon bjöd på te och biskvier. Jag sa att mitt namn var Pondus Amadeus Södermalm. Jag bad henne berätta lite om sin barndom. Fredrika Bremer Började berätta om sin far som var en av Finlands rikaste affärsmän och att hans namn var Karl Fredrik Bremer. Rummet var ganska kallt, men historierna hon berättade om när hon levde på Årsta slott fick mig att bli varm. Hon fick lära sig allt där och hon fick aldrig gå ut utan en vuxen. Om hon ville ha motion kunde hon hoppa 200 gånger men det tyckte Fredrika inte var intressant. År 1821 åkte de runt i Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Schweiz. När de kom hem efter två år ägnade hon sig åt broderi, läsa dikter och konversera. Men det hon egentligen ville göra var att hjälpa de socialt utstötta.
Hon stannade upp och lät mig skriva färdigt. Jag tyckte jag själv hade haft en tuff barndom men efter lyssnat på henne så kändes min bara som småpotatis. Jag bad henne fortsätta. Hon berättade att sju år senare efter hon kommit hem dog hennes far och att hon hjälpte sjuka och fattiga och få ett bättre liv. Det var då som småningom hon skapade trilogin Teckningar i hvardagslivet. Hon kom också att tänka på Per Böklin, rektorn på Kristiansstads trivialskola, som var en väldigt bra brevvän, men som också friade till henne, hon tackade dock nej. Hon var också lite sur på Fritz von Dardel för att kallat henne liten, ful och en smula ”efterbliven”. Hon var också väldigt ledsen över att hennes syster Hedda dog tre år efter hennes far i en svår sjukdom. Jag fällde nästan en tår och beklagade att hennes liv måste ha varit jobbigt efter att ha förlorat så många släktingar. Två år senare gifte sig Böklin och då drog Fredrika sig undan från sällskapslivet, för att studera Goethe.
-Återvände du någonsin till Stockholm? frågade jag förundrat.
-Ja, år 1840 och då var jag känd för min bok Morgon-väckter, sa hon och ett litet leende kom fram.
-Hade du några bekanta i Stockholm? frågade jag också.
-Ja, dom jag mest bekantade mig med var Erik Gustaf Geijer, Esaias Tegnér och Malla Silfverstolpe
Gunnar Wennerberg sa så här om henne och Fredrika tog det som en komplimang:
”Förlåt mig följande reflexion, som dock kommer à propos: ett fruntimmer, om än aldrig så utmärkt av snillets och hjärtats gåvor, är och förblir avskyvärt, ett monster, en Tintomara- ja mara, om hon kläder sig så som vår goda Fredrika. Vad gör det, om man är ful? Det äro de flesta. Men man bör av var och en (och isynnerhet ett fruntimmer) ha rättighet att fordra, att hon eller han gör sig så dräglig som möjligt och ej glömmer att hur ful han av naturen må vara, han dock i sin helhet är guds beläte.”Wennerbergs uppfattning att hennes klädsel var viktigare än hennes gärningar talar för sig själv.
-Efter min vistelse i Sverige åkte jag mot det stora landet Amerika.
-Där skrev jag till och med ett reportage i The times.
-Var du inte nervös?
-Jo, men den blev så berömd så kändes det så mycket bättre
-Skrev du något mer? frågade jag förundrat
-Ja, min mest kändaste roman Hertha så klart!
Hon berättade att den handlade om en dam som fick kämpa mod sin förmyndare för att inte bli bortgift mot sin vilja. Hon var också lite nervös efter att hon hade skrivit boken för den smutskastade män. Men hon fick ett stort stöd av alla kvinnor och sågs som en av den modigaste feministen någonsin.
Efter det åkte hon ner i södra Europa där hon studerade i olika kyrkor i hela världen och det sista hon gjorde var att demonstrera i ståndsriksdagen. Nu bodde hon där ensam i sin kammare på Årstaslott. Hon gav ifrån sig ett högt kvidande skrik och sen blev hela kammaren tyst. Året var 1865 och den kända författaren, feministen och vännen Fredrika Bremers tog sitt sista andetag när jag var närvarande då. Jag lämnade slottet och började gå långsamt mot torget. Det var nyårsafton, men en mycket sorglig sådan. Jag tände ett gammalt stearinljus och sprang tillbaka mot slottet. Jag ställde det vid den stora porten precis när en stor raket sköts upp i luften.
Vila i frid Fredrika Bremer!
Jag gick i en rask takt mot kullen. Jag var redan försenad till min intervju med Fredrika Bremer. Herrgården skymtade bakom kullen och en lättad suck kom ur mig. Jag knackade artigt på dörren, som var en grön ekdörr med mässing-handtag. En mager vacker dam som var klädd i en svart klänning med vit rosett mötte mig i dörröppningen. Jag bockade och bugade så artigt jag kunde och hon neg för mig. Vi satte oss i två fåtöljer av siden med bara ett marmorbord i mellan oss. Hon bjöd på te och biskvier. Jag sa att mitt namn var Pondus Amadeus Södermalm. Jag bad henne berätta lite om sin barndom. Fredrika Bremer Började berätta om sin far som var en av Finlands rikaste affärsmän och att hans namn var Karl Fredrik Bremer. Rummet var ganska kallt, men historierna hon berättade om när hon levde på Årsta slott fick mig att bli varm. Hon fick lära sig allt där och hon fick aldrig gå ut utan en vuxen. Om hon ville ha motion kunde hon hoppa 200 gånger men det tyckte Fredrika inte var intressant. År 1821 åkte de runt i Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Schweiz. När de kom hem efter två år ägnade hon sig åt broderi, läsa dikter och konversera. Men det hon egentligen ville göra var att hjälpa de socialt utstötta.
Hon stannade upp och lät mig skriva färdigt. Jag tyckte jag själv hade haft en tuff barndom men efter lyssnat på henne så kändes min bara som småpotatis. Jag bad henne fortsätta. Hon berättade att sju år senare efter hon kommit hem dog hennes far och att hon hjälpte sjuka och fattiga och få ett bättre liv. Det var då som småningom hon skapade trilogin Teckningar i hvardagslivet. Hon kom också att tänka på Per Böklin, rektorn på Kristiansstads trivialskola, som var en väldigt bra brevvän, men som också friade till henne, hon tackade dock nej. Hon var också lite sur på Fritz von Dardel för att kallat henne liten, ful och en smula ”efterbliven”. Hon var också väldigt ledsen över att hennes syster Hedda dog tre år efter hennes far i en svår sjukdom. Jag fällde nästan en tår och beklagade att hennes liv måste ha varit jobbigt efter att ha förlorat så många släktingar. Två år senare gifte sig Böklin och då drog Fredrika sig undan från sällskapslivet, för att studera Goethe.
-Återvände du någonsin till Stockholm? frågade jag förundrat.
-Ja, år 1840 och då var jag känd för min bok Morgon-väckter, sa hon och ett litet leende kom fram.
-Hade du några bekanta i Stockholm? frågade jag också.
-Ja, dom jag mest bekantade mig med var Erik Gustaf Geijer, Esaias Tegnér och Malla Silfverstolpe
Gunnar Wennerberg sa så här om henne och Fredrika tog det som en komplimang:
”Förlåt mig följande reflexion, som dock kommer à propos: ett fruntimmer, om än aldrig så utmärkt av snillets och hjärtats gåvor, är och förblir avskyvärt, ett monster, en Tintomara- ja mara, om hon kläder sig så som vår goda Fredrika. Vad gör det, om man är ful? Det äro de flesta. Men man bör av var och en (och isynnerhet ett fruntimmer) ha rättighet att fordra, att hon eller han gör sig så dräglig som möjligt och ej glömmer att hur ful han av naturen må vara, han dock i sin helhet är guds beläte.”Wennerbergs uppfattning att hennes klädsel var viktigare än hennes gärningar talar för sig själv.
-Efter min vistelse i Sverige åkte jag mot det stora landet Amerika.
-Där skrev jag till och med ett reportage i The times.
-Var du inte nervös?
-Jo, men den blev så berömd så kändes det så mycket bättre
-Skrev du något mer? frågade jag förundrat
-Ja, min mest kändaste roman Hertha så klart!
Hon berättade att den handlade om en dam som fick kämpa mod sin förmyndare för att inte bli bortgift mot sin vilja. Hon var också lite nervös efter att hon hade skrivit boken för den smutskastade män. Men hon fick ett stort stöd av alla kvinnor och sågs som en av den modigaste feministen någonsin.
Efter det åkte hon ner i södra Europa där hon studerade i olika kyrkor i hela världen och det sista hon gjorde var att demonstrera i ståndsriksdagen. Nu bodde hon där ensam i sin kammare på Årstaslott. Hon gav ifrån sig ett högt kvidande skrik och sen blev hela kammaren tyst. Året var 1865 och den kända författaren, feministen och vännen Fredrika Bremers tog sitt sista andetag när jag var närvarande då. Jag lämnade slottet och började gå långsamt mot torget. Det var nyårsafton, men en mycket sorglig sådan. Jag tände ett gammalt stearinljus och sprang tillbaka mot slottet. Jag ställde det vid den stora porten precis när en stor raket sköts upp i luften.
Vila i frid Fredrika Bremer!
En oväntad flygtur
Min stora passion i livet är ridning och hästar. När jag var fem år så började jag rida på små shettisar och när jag hade fyllt elva så fick jag min allra första ponny Nathan.
Så i år så har jag ridit i ca 11 år och jag anser mig själv att vara mycket ridkunnig. Men det finns alltid något att träna på, i mitt fall är det att stanna kvar på hästen.
Det var en varm och solig vårdag. Vitsipporna låg som ett vitt snötäcke i skogsbrynet och fåglarna kvittrade högt upp i den klarblåa skyn. Jag var ute och red med mina två vänner och deras hästar när den stora gröna sommarängen tonade upp framför oss. Men förutom att det bara är en perfekt äng för en galopp, så finns där också ett fåtal små hinder som vi aldrig brukade säga nej till att hoppa över.
Vi rider in på ängen och fram till hindrena. Vi ser också att vi inte är ensamma denna fantastiska vårdag, för vid grinden in till fårhagen så står en familj och tittar glatt på oss. Barnen blir överlyckliga och pekar på hästarna och pappan tar några små kort.
Vi bestämmer oss för att i tur och ordning hoppa över de små hindrena. Först så hoppar Malin med sin vita lilla sagoponny Vanessa. De flyger över i ett pantersprång och Malin kortar skrattande in Vanessa som frustar ivrigt och de rider travande tillbaka till oss.
Nästa ryttare, min kusin Francesca tar tyglarna på den stora fuxen Daisy och fattar galopp. I ett stort språng så är de över på andra sidan hindret och efter några meter så får Francesca stopp på den stora pigga hästen.
Nu är det min tur. Jag tittar bakåt och ser familjen som fortfarande står och kollar imponerat på oss. Jag blir stolt, kortar tyglarna och fattar en mjuk samlad galopp. Vi närmar oss hindret och Nathan ökar farten. Jag sitter proffsigt och snyggt i sadeln och gör mig redo för att hoppa. Hindret är bara någon meter ifrån, jag reser mig sakta uppåt och känner hur Nathan tar sats.
Men som ett uppvaknade ur en riktigt djup sömn så känner jag hur jag lättar från sadel och jag ser marken som närmar sig allt mer. En stund så svävar jag i luften likt en graciös svan, okej jag skall inte ljuga! Det såg nog ut som om en dromedar ramlat från ett höghus iklädd ridhjälm. Jag glider i gräset och jag känner det bittra smaken av jord i munnen.
Jag reser mig upp, spottar och fräser. På andra sidan hindret står Nathan med tyglarna hängandes vid öronen och ser nyfiket och förvånat på mig. Jag putsar av de allra värsta jordfläckarna och ser upp på mina vänner. De skrattar men frågar artigt hur det gick. Jag skäms något fruktansvärt och blir röd som en mogen tomat. Mitt självförtroende sjönk likt Titanic och jag ser familjen som ser förvånat på mig. Som en katt slinker jag iväg med svansen mellan benen till Nathan och hoppar upp igen.
Ja, som ni nog märkt jag är en riktig mästare på att lätta från sadeln och bli ett med luften och tyngdkraften. Än så länge har jag aldrig lyckats skada mig när jag fågellikt flyger genom luften. Kanske är det meningen att jag skall bli en stuntkvinna? Eller så lyckas jag bara lätta upp den allvarliga stämningen på något sätt med mina komiska helt oväntade avramlingar.
Så i år så har jag ridit i ca 11 år och jag anser mig själv att vara mycket ridkunnig. Men det finns alltid något att träna på, i mitt fall är det att stanna kvar på hästen.
Det var en varm och solig vårdag. Vitsipporna låg som ett vitt snötäcke i skogsbrynet och fåglarna kvittrade högt upp i den klarblåa skyn. Jag var ute och red med mina två vänner och deras hästar när den stora gröna sommarängen tonade upp framför oss. Men förutom att det bara är en perfekt äng för en galopp, så finns där också ett fåtal små hinder som vi aldrig brukade säga nej till att hoppa över.
Vi rider in på ängen och fram till hindrena. Vi ser också att vi inte är ensamma denna fantastiska vårdag, för vid grinden in till fårhagen så står en familj och tittar glatt på oss. Barnen blir överlyckliga och pekar på hästarna och pappan tar några små kort.
Vi bestämmer oss för att i tur och ordning hoppa över de små hindrena. Först så hoppar Malin med sin vita lilla sagoponny Vanessa. De flyger över i ett pantersprång och Malin kortar skrattande in Vanessa som frustar ivrigt och de rider travande tillbaka till oss.
Nästa ryttare, min kusin Francesca tar tyglarna på den stora fuxen Daisy och fattar galopp. I ett stort språng så är de över på andra sidan hindret och efter några meter så får Francesca stopp på den stora pigga hästen.
Nu är det min tur. Jag tittar bakåt och ser familjen som fortfarande står och kollar imponerat på oss. Jag blir stolt, kortar tyglarna och fattar en mjuk samlad galopp. Vi närmar oss hindret och Nathan ökar farten. Jag sitter proffsigt och snyggt i sadeln och gör mig redo för att hoppa. Hindret är bara någon meter ifrån, jag reser mig sakta uppåt och känner hur Nathan tar sats.
Men som ett uppvaknade ur en riktigt djup sömn så känner jag hur jag lättar från sadel och jag ser marken som närmar sig allt mer. En stund så svävar jag i luften likt en graciös svan, okej jag skall inte ljuga! Det såg nog ut som om en dromedar ramlat från ett höghus iklädd ridhjälm. Jag glider i gräset och jag känner det bittra smaken av jord i munnen.
Jag reser mig upp, spottar och fräser. På andra sidan hindret står Nathan med tyglarna hängandes vid öronen och ser nyfiket och förvånat på mig. Jag putsar av de allra värsta jordfläckarna och ser upp på mina vänner. De skrattar men frågar artigt hur det gick. Jag skäms något fruktansvärt och blir röd som en mogen tomat. Mitt självförtroende sjönk likt Titanic och jag ser familjen som ser förvånat på mig. Som en katt slinker jag iväg med svansen mellan benen till Nathan och hoppar upp igen.
Ja, som ni nog märkt jag är en riktig mästare på att lätta från sadeln och bli ett med luften och tyngdkraften. Än så länge har jag aldrig lyckats skada mig när jag fågellikt flyger genom luften. Kanske är det meningen att jag skall bli en stuntkvinna? Eller så lyckas jag bara lätta upp den allvarliga stämningen på något sätt med mina komiska helt oväntade avramlingar.
torsdag 10 mars 2011
Charles Dickens - en samhällsrevolutionär
Charles Dickens var en författare med stor humor och medkänsla. Han var även mycket kritisk mot fattigdom och svält. Detta gjorde hans böcker till stora underverk som blivigt kända över hela världen. Han var även en samhällshjälte, som kritiserade barnhem för deras vanvård mot barn. Folket älskade honom. När böckerna kom med olika båtar till de halkiga kajerna så var det flera stycken som ramla i det stora havet tack vare deras girighet.
Barndom
Charles barndom var mycket hård. Redan som tolvåring fick han slita på en skosmörjefabrik, för att kunna äta sig mätt var dag. På fabriken jobbade han 12 timmar om dagen. Någon utbildning blev det inte heller eftersom han var tvungen till att arbeta från morgon till kväll. Det enda han lärde sig under sin barndom var att stenografera. Men detta visade sig senare i Charles liv varit något av det viktigaste han lärt sig. Eftersom det bidrog till hans första jobb som journalist.
Livet som vuxen
Arbetet som journalist gick som en dans för Charles. Hans första stora uppdrag var att granska och rapportera om valkampanjerna i Storbritanien. Han publicerade sina repotage i tidningen ’’Morning Chronicle’’. Detta var en ohyggligt bra start på Charles karriär som författare. År 1836 gifte Charles sig med sig med Catheriene Hogarth. Under dessa lyckliga år skrev han flera romaner som blev väldigt uppskattade. Några av de böckerna var ’’Oliver Twist’’ ,’’Nicholas Nickleby’’ och ’’ Den gamla Atvikitetshandeln’’. Alla dessa böcker gavs ut i olika avsnitt innan desläpptes i hela böcker. Under denna tid blev han oerhhört populär och känd. Detta gorde att han fick in en stor månadslön och könde köpa sitt hus han hade drömt om under en lång tid. Huset hette ’’Gad’s Hill Place’’.
Realismen
Charles levde under realismen då började man skriva även om det som var det dåliga i samhället. Eftersom det blev en mycket större befolking i städerna och många nya industrier i samhället. Maskinerna som användes var inte heller så säkra och det pågick oerhört mycket barnarbete. Det var detta Charles ofta togmed i sina böcker. Folket som läste dessa böcker blev mer medvetna om hur det riktiga samhället såg ut.
Litterär stil
Charles skrev med en poietisk känsla. Han använde sin goda humor för att lyckas med sina böcker. Charles minne av sin hårda uppväxt hjälpte även till när han skrev sina romaner. Han jobbade som barnarbetare i en skosmörjefabrik som jag nämmnt tidigare
Epesodiskt skrivande
De flesta av Charles böcker skrev han i olika delar för att läsarna skulle följa hela serien och längta efter nästa del. Detta gorde att folket köpte fler böcker och han fick ihop mer pengar.
Folkets intryck
Charles tog även in tankar och åsikter från folket som läste hans böcker. Det gorde att han fick möjlighet att basera sina uppföljare på folkets åsikter. Det med är en metod som jag har funderat på eftersom det är välldigt genialiskt. Jag tror om dagens författare skulle använda sig av det här arbetssättet skulle dagens böcker bli enormt mer populära.
Popularitet
Charles noveller blev så efterspanade att hans läsare trängdes på kajerna för att få hans senaste noveller. Många ramlade i havet och drunknades bara för deras girighet att läsa Charles böcker.
En Julsaga
En Julsaga handlar om en man som är vädigt rik och är vd på en bank. Han har inga vänner eftersom han bara tänker på sig själv. Men dagen innan julafton får han oväntat besök av tre spöken som visar honom gamla minnen och även vad som ska hända i framtiden. När mannen ser det här blir han förskräckt och ångrar alla år då han varit snål och inte brytt sig om någon. Plötsligt vaknar han som om allt varit en dröm. Han stiger genast upp och springer ut på torget och sprider sin julglädje med andra. Han börjar även ge de fattiga pengar, så de ska kunna äta sig mätta.Charles vill få fram ett bra budskap i denna bok. Han vill förmedla att vi inte bara ska tänka på oss själva och våra pengar. Vi ska bry oss om vår medmänniska och sköta om varandra. Charles vill också förmedla att vi borde vakna upp ur vår själviska snålhet, istället för att gömma oss under våra täcken och låtsas som om hela världen är perfekt.
Avslutningsvis vill jag säga att Charles Dickens var en god man med humor och medkänsla. Detta visade han i sina underverk som blev läste av hela världen.
Källor: Wikipedia och Passagen
Jane Austen- kvinnan som hade svårt att älska
Hon började som en flicka från en medelklassig familj ute på landet och slutade som en utav litteraturvärldens mest uppskattade och hyllade författarinnor.
TIDIGA ÅR
Jane Austen var en brittisk författare som föddes den 16 december 1775, i Steventon, England. Hon hade en mycket bra uppväxt där hon bodde på en prästgård tillsammans med sina två föräldrar och sina sju syskon. Janes far var en engagerad kyrkoherde och hennes mor Cassandra rankades som en utav de finare folken. Jane var från början hemlärd utav sin kunskapsrike far, men när hon blev äldre började hon på ett universitet och skaffade sig en riktig utbildning.
Efter en tid flyttade familjen till staden Bath, men när Jane var fjorton år så dog hennes far George i en sjukdom. Då bestämde sig modern för att flytta tillsammans med Jane och hennes syster, som också hon hette Cassandra, åter till hemtrakten Steventon. Jane och Cassandra var de enda barnen som fortfarande bodde hemma. Den kvarvarande familjen sålde alla sina möbler som fanns i deras gamla hem, allt detta för att de ville börja om på nytt.
I mina ivriga datasökningar har jag funnit ilskna anklagelser mot Janes föräldrar. Janes mor sägs ha ammat sina barn i flera år efter deras födelser. Jag fann också information om att Mr och Mrs Austen skulle ha adopterat bort en utav sina söner, även om de själva hade gott om pengar. Jag tycker att just adoption är en väldigt personlig fråga och att det är föräldrarna själva som ansvarar för om de vill behålla barnet eller inte. Mr and Mrs Austen hade säkert en bra anledning som att de t ex hade fullt upp med de andra åtta barnen. Dessutom så var det så att skyddande preventivmedel ännu inte fanns, så det kan mycket väl ha varit så att barnet var ett misstag. Nu ska vi inte glömma att barnet faktiskt fick en bra uppväxt han med. Han adopterades bort till några anhöriga som också de hade gott om pengar.
ROMANTIKEN
Jane levde under den mycket romantiska tidsepoken Romantiken, som varade mellan 1840-1880. Man brukar säga att Romantiken är tiden för romantik och känslor. Nu började man blanda in sina känslor i samhällsfrågor, istället för att bara tänka helt och hållet logiskt. Man började även använda bildspråk och fantasin allt oftare i vardagen. Man kan säga att detta var en poetisk tid. Det är också nu som författare och konstnärer framställs som genier, då de ofta använder sig utav ovanstående faktorer i sina verk och vardagar.
FÖRFATTANDET
Jane hade alltid vetat vad hon ville bli och att hennes kall var författandet. Redan som tonåring skrev Jane fantastiska romaner, men de var främst till för att underhålla familjen under mysiga hemmakvällar. Trots hennes utbildning och trots hennes fantastiska sätt att skriva på så var det svårt för henne att få sina böcker publicerade. De flesta utav hennes verk gavs istället ut efter hennes död och blev till stora sensationer. Hennes berättelser var mycket romantiska och att döma utav det lilla som jag har läst på internet så håller jag med till hundra procent. Trots hennes romantiska sätt att uttrycka sig på i sina böcker så sägs hon inte alls ha varit en romantiker i verkligheten, utan tvärtom. Hennes sätt att skriva på är mycket professionellt, men hon skriver också på ett mycket ironiskt sätt som får läsaren att le.
Jane Austen har blivit känd över hela välden och de flesta känner till henne eller har hört talas om några utav hennes kända böcker. Hennes mest kända verk är ”Stolthet och Fördom”. Några andra välkända böcker är ”Förnuft och Känsla”, ”Mansfield Park” och ”Emma”. När hon var så ung som 15 år så skrev hon sin första bok som anses vara skriven professionellt (”Kärlek och vänskap”).
STOLTHET OCH FÖRDOM
Familjen Bennet bor på godset Longbourn i södra England. Fru Bennet vill så hemskt gärna få sina döttrar bortgifta till så rika män som möjligt. När en man, vid namn Mr Bingley, flyttar in i huset bredvid så faller den äldsta dottern Jane för honom på en gång. På samma sätt träffar dottern, Elisabeth, Mr Darcy. Han beter sig väldigt arrogant mot henne trots att han märker att hon tycker om honom väldigt mycket, men med tiden så börjar Mr Darcy fatta tycke för Elisabeth. Tillslut så bestämmer han sig för att fria till henne, men Elisabeth har tröttnat på att behandlas illa utav honom, så hon säger nej.
Familjen Bennet möter även Mr Wickham som den yngsta dottern Lydia rymmer iväg med. Hon får reda på att Mr Wickham har haft obetalda spelskulder som har blivit betalda utav Mr Darcy. Hon förstår att Mr Darcy betalade sin mans spelskulder för hennes skull, så att hon och Mr Wickham inte skulle behöva leva utan pengar. Därför blir hon istället förälskad i Mr Darcy och boken slutar med att de gifter sig.
Som ni kan läsa ovan så innehåller boken mycket kärleksdrama. Jag har själv inte läst den, men det skulle jag hemskt gärna vilja göra. Bokens handling verkar både dramatisk, spännande och kärleksfull, vilket är en bra kombination för min boksmak.
LIVET SOM VUXEN
Jane bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar som vuxen. Hon levde på samma sätt som den ordinarie kvinnan gjorde på den tiden. Det vill säga att hon hade dagliga sysselsättningar som att assistera hennes mor och syster med uppvaktande tjänster. Hon skulle även ge ett handtag under barnafödande och vid dödsfall hos relaterade släktingar
Jane sägs ha levt i avundsjuka på sina fyra bröder, som fick de dyra utbildningarna. Två utav bröderna blev präster och två blev sjöofficerare. Mycket tyder också på att Jane var livrädd för kärleken och att hon i sina böcker skrev om det liv som hon ville leva. Hon hade egentligen bara ett enda riktigt förhållande. Jane älskade allt med honom, men det fanns ett problem; han hade för ljus färg på sin morgonrock. Detta skrev hon om i ett mycket beklagande brev till sin väninna. Jane hade svårt att acceptera människor som de var och hon sökte alltid efter nya fel. Äktenskapet varade inte speciellt länge och Jane blev åter ensam.
BORTGÅNGEN
Jane avled troligtvis i Addisons sjukdom som är en sjukdom där binjurarna nedsätts kraftigt. Hennes död var en stor sorg, inte minst för hennes syster Cassandra som stod henne väldigt nära. Nästan hundra år efter hennes död så utgavs några av hennes halvfärdiga romaner, men även några brev med inte minst sagt tydliga personliga åsikter. I breven så har Jane bland annat uttryckt sig ytterst oangenämt mot olika personer. Hon nämner nästan inte sin mamma över huvudtaget i breven. Kanske för att hon hade något otalat med henne? Kanske var hon inte nöjd med sin uppväxt? Kanske var det något som tillkom på senare år? Det lär vi aldrig få veta, men breven har givit oss ytterligare information om Janes så lugna men samtidigt så intensiva liv.
Källor: Nationalencyklopedin, mimersbrunn, aftonbladet och andra engelska källor.
TIDIGA ÅR
Jane Austen var en brittisk författare som föddes den 16 december 1775, i Steventon, England. Hon hade en mycket bra uppväxt där hon bodde på en prästgård tillsammans med sina två föräldrar och sina sju syskon. Janes far var en engagerad kyrkoherde och hennes mor Cassandra rankades som en utav de finare folken. Jane var från början hemlärd utav sin kunskapsrike far, men när hon blev äldre började hon på ett universitet och skaffade sig en riktig utbildning.
Efter en tid flyttade familjen till staden Bath, men när Jane var fjorton år så dog hennes far George i en sjukdom. Då bestämde sig modern för att flytta tillsammans med Jane och hennes syster, som också hon hette Cassandra, åter till hemtrakten Steventon. Jane och Cassandra var de enda barnen som fortfarande bodde hemma. Den kvarvarande familjen sålde alla sina möbler som fanns i deras gamla hem, allt detta för att de ville börja om på nytt.
I mina ivriga datasökningar har jag funnit ilskna anklagelser mot Janes föräldrar. Janes mor sägs ha ammat sina barn i flera år efter deras födelser. Jag fann också information om att Mr och Mrs Austen skulle ha adopterat bort en utav sina söner, även om de själva hade gott om pengar. Jag tycker att just adoption är en väldigt personlig fråga och att det är föräldrarna själva som ansvarar för om de vill behålla barnet eller inte. Mr and Mrs Austen hade säkert en bra anledning som att de t ex hade fullt upp med de andra åtta barnen. Dessutom så var det så att skyddande preventivmedel ännu inte fanns, så det kan mycket väl ha varit så att barnet var ett misstag. Nu ska vi inte glömma att barnet faktiskt fick en bra uppväxt han med. Han adopterades bort till några anhöriga som också de hade gott om pengar.
ROMANTIKEN
Jane levde under den mycket romantiska tidsepoken Romantiken, som varade mellan 1840-1880. Man brukar säga att Romantiken är tiden för romantik och känslor. Nu började man blanda in sina känslor i samhällsfrågor, istället för att bara tänka helt och hållet logiskt. Man började även använda bildspråk och fantasin allt oftare i vardagen. Man kan säga att detta var en poetisk tid. Det är också nu som författare och konstnärer framställs som genier, då de ofta använder sig utav ovanstående faktorer i sina verk och vardagar.
FÖRFATTANDET
Jane hade alltid vetat vad hon ville bli och att hennes kall var författandet. Redan som tonåring skrev Jane fantastiska romaner, men de var främst till för att underhålla familjen under mysiga hemmakvällar. Trots hennes utbildning och trots hennes fantastiska sätt att skriva på så var det svårt för henne att få sina böcker publicerade. De flesta utav hennes verk gavs istället ut efter hennes död och blev till stora sensationer. Hennes berättelser var mycket romantiska och att döma utav det lilla som jag har läst på internet så håller jag med till hundra procent. Trots hennes romantiska sätt att uttrycka sig på i sina böcker så sägs hon inte alls ha varit en romantiker i verkligheten, utan tvärtom. Hennes sätt att skriva på är mycket professionellt, men hon skriver också på ett mycket ironiskt sätt som får läsaren att le.
Jane Austen har blivit känd över hela välden och de flesta känner till henne eller har hört talas om några utav hennes kända böcker. Hennes mest kända verk är ”Stolthet och Fördom”. Några andra välkända böcker är ”Förnuft och Känsla”, ”Mansfield Park” och ”Emma”. När hon var så ung som 15 år så skrev hon sin första bok som anses vara skriven professionellt (”Kärlek och vänskap”).
STOLTHET OCH FÖRDOM
Familjen Bennet bor på godset Longbourn i södra England. Fru Bennet vill så hemskt gärna få sina döttrar bortgifta till så rika män som möjligt. När en man, vid namn Mr Bingley, flyttar in i huset bredvid så faller den äldsta dottern Jane för honom på en gång. På samma sätt träffar dottern, Elisabeth, Mr Darcy. Han beter sig väldigt arrogant mot henne trots att han märker att hon tycker om honom väldigt mycket, men med tiden så börjar Mr Darcy fatta tycke för Elisabeth. Tillslut så bestämmer han sig för att fria till henne, men Elisabeth har tröttnat på att behandlas illa utav honom, så hon säger nej.
Familjen Bennet möter även Mr Wickham som den yngsta dottern Lydia rymmer iväg med. Hon får reda på att Mr Wickham har haft obetalda spelskulder som har blivit betalda utav Mr Darcy. Hon förstår att Mr Darcy betalade sin mans spelskulder för hennes skull, så att hon och Mr Wickham inte skulle behöva leva utan pengar. Därför blir hon istället förälskad i Mr Darcy och boken slutar med att de gifter sig.
Som ni kan läsa ovan så innehåller boken mycket kärleksdrama. Jag har själv inte läst den, men det skulle jag hemskt gärna vilja göra. Bokens handling verkar både dramatisk, spännande och kärleksfull, vilket är en bra kombination för min boksmak.
LIVET SOM VUXEN
Jane bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar som vuxen. Hon levde på samma sätt som den ordinarie kvinnan gjorde på den tiden. Det vill säga att hon hade dagliga sysselsättningar som att assistera hennes mor och syster med uppvaktande tjänster. Hon skulle även ge ett handtag under barnafödande och vid dödsfall hos relaterade släktingar
Jane sägs ha levt i avundsjuka på sina fyra bröder, som fick de dyra utbildningarna. Två utav bröderna blev präster och två blev sjöofficerare. Mycket tyder också på att Jane var livrädd för kärleken och att hon i sina böcker skrev om det liv som hon ville leva. Hon hade egentligen bara ett enda riktigt förhållande. Jane älskade allt med honom, men det fanns ett problem; han hade för ljus färg på sin morgonrock. Detta skrev hon om i ett mycket beklagande brev till sin väninna. Jane hade svårt att acceptera människor som de var och hon sökte alltid efter nya fel. Äktenskapet varade inte speciellt länge och Jane blev åter ensam.
BORTGÅNGEN
Jane avled troligtvis i Addisons sjukdom som är en sjukdom där binjurarna nedsätts kraftigt. Hennes död var en stor sorg, inte minst för hennes syster Cassandra som stod henne väldigt nära. Nästan hundra år efter hennes död så utgavs några av hennes halvfärdiga romaner, men även några brev med inte minst sagt tydliga personliga åsikter. I breven så har Jane bland annat uttryckt sig ytterst oangenämt mot olika personer. Hon nämner nästan inte sin mamma över huvudtaget i breven. Kanske för att hon hade något otalat med henne? Kanske var hon inte nöjd med sin uppväxt? Kanske var det något som tillkom på senare år? Det lär vi aldrig få veta, men breven har givit oss ytterligare information om Janes så lugna men samtidigt så intensiva liv.
Källor: Nationalencyklopedin, mimersbrunn, aftonbladet och andra engelska källor.
Giovanni Boccaccio - novellens skapare
Denna italienska författare testade sina vingar inom många olika branscher innan han fann sitt kall , litteraturen. Han var en utav de främsta författarna under Renässansen och är den som skrivit mästerverket Decamerone som är historiens första novell.
TIDIGA ÅR
Giovanni Boccaccio föddes år 1313 i den lilla italienska byn Certaldo. Hans far var handelsman och blev efter sonens födelse erbjuden jobb på en bankfirma i Florens, dit de genast flyttade. Giovannis mor är okänd så därför anses han vara ett utomäktenskapligt barn.
Giovanni sändes vid tidig ålder till den vackra staden Neapel, för att utbildas inom handelsyrket. Men enligt de fakta jag har läst insåg Giovanni snart att han inte ville jobba inom handeln. Han lyckades efter livliga diskussioner med sin far, övertala honom till att få studera juridik. De kommande sex åren studerade Giovanni därför kanonisk rätt på Studium. Kanonisk rätt är läran om katolska kyrkans rättsordning. Jag tror det är därifrån denne mörkhårige unge man fick sitt intresse för litteratur och skrivande.
LITTERÄRA VERK
Litteraturintresset ledde vidare till att den unge italienaren började att skriva romaner.
De första litterära verken riktade Giovanni därför till en ung kvinna som hade fångat hans hjärta. Prosaberättelsen Kärlekens Möda var bl.a. dedikerat till hans kärlek. Vad jag har förstått var Giovannis romaner väldigt vackra och välskrivna. Dessutom var kvinnan, han höll kär, gift med en annan man. Detta gjorde hans romaner spännande och gripande.
För att citera Giovanni ”Neapel är staden som lockade fram min sanna poesi”. Han producerade verk som Filostrato och Teseida under sin tid i Neapel. Dessa texter präglades av ett vältaligt skrivsätt och ett tydligt bildspråk. En intressant sak jag upptäckte var att dikten Filostrato var inspirationskällan till Shakespeares pjäs Troilus and Cressida.
ÄLDRE ÅR
År 1341 återvände Giovanni till Florens. Han lämnade Neapel på grund av oroligheter. Återkomsten till Florens var jobbig för honom eftersom han hade fäst sig vid Neapels atmosfär. Giovanni började emellertid kort därefter trivas i den nya staden.
Florens var tidsepoken Renässansens centrum. Detta eftersom tidsepoken startade i just norra Italien. Renässansen handlade mycket om att återuppväcka antikens idéer och tankar om vetenskap, litteratur och konst. Staden var redan på medeltiden en mäktig plats dit många konstnärer, författare och vetenskapsmän flyttade. Jag kan föreställa mig Florens miljö med otroligt många vackra byggnader, färger och gator fulla av liv.
TIDIGA ÅR
Giovanni Boccaccio föddes år 1313 i den lilla italienska byn Certaldo. Hans far var handelsman och blev efter sonens födelse erbjuden jobb på en bankfirma i Florens, dit de genast flyttade. Giovannis mor är okänd så därför anses han vara ett utomäktenskapligt barn.
Giovanni sändes vid tidig ålder till den vackra staden Neapel, för att utbildas inom handelsyrket. Men enligt de fakta jag har läst insåg Giovanni snart att han inte ville jobba inom handeln. Han lyckades efter livliga diskussioner med sin far, övertala honom till att få studera juridik. De kommande sex åren studerade Giovanni därför kanonisk rätt på Studium. Kanonisk rätt är läran om katolska kyrkans rättsordning. Jag tror det är därifrån denne mörkhårige unge man fick sitt intresse för litteratur och skrivande.
LITTERÄRA VERK
Litteraturintresset ledde vidare till att den unge italienaren började att skriva romaner.
De första litterära verken riktade Giovanni därför till en ung kvinna som hade fångat hans hjärta. Prosaberättelsen Kärlekens Möda var bl.a. dedikerat till hans kärlek. Vad jag har förstått var Giovannis romaner väldigt vackra och välskrivna. Dessutom var kvinnan, han höll kär, gift med en annan man. Detta gjorde hans romaner spännande och gripande.
För att citera Giovanni ”Neapel är staden som lockade fram min sanna poesi”. Han producerade verk som Filostrato och Teseida under sin tid i Neapel. Dessa texter präglades av ett vältaligt skrivsätt och ett tydligt bildspråk. En intressant sak jag upptäckte var att dikten Filostrato var inspirationskällan till Shakespeares pjäs Troilus and Cressida.
ÄLDRE ÅR
År 1341 återvände Giovanni till Florens. Han lämnade Neapel på grund av oroligheter. Återkomsten till Florens var jobbig för honom eftersom han hade fäst sig vid Neapels atmosfär. Giovanni började emellertid kort därefter trivas i den nya staden.
Florens var tidsepoken Renässansens centrum. Detta eftersom tidsepoken startade i just norra Italien. Renässansen handlade mycket om att återuppväcka antikens idéer och tankar om vetenskap, litteratur och konst. Staden var redan på medeltiden en mäktig plats dit många konstnärer, författare och vetenskapsmän flyttade. Jag kan föreställa mig Florens miljö med otroligt många vackra byggnader, färger och gator fulla av liv.
Jag antar att Giovanni slutligen insåg att Florens var en stad med en inspirerande historia för hans litteratur. Giovanni producerade därefter skriften Ameto, som är en blandning av prosa och dikter med självbiografiska inslag.
Den hemska och mörka sjukdomen digerdöden drabbade Florens år 1348. Epidemin dödade tre fjärdedelar av stadens befolkning. Till dem räknades säkerligen många av Giovannis nära och kära. Detta måste ha kommit som ett hårt slag för honom. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas.
Den hemska och mörka sjukdomen digerdöden drabbade Florens år 1348. Epidemin dödade tre fjärdedelar av stadens befolkning. Till dem räknades säkerligen många av Giovannis nära och kära. Detta måste ha kommit som ett hårt slag för honom. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas.
Giovanni hade innan epidemins början tillbringat mycket av som tid i staden Ravenna. Därför befann han sig i Ravenna när digerdöden fick sitt utbrott i Florens. Han fick information om vad som föregick i Florens och stannade därför kvar. Tack vare detta överlevde han antagligen digerdöden.
DECAMERONE
Jag blev genast intresserad av att skriva om denna författare när jag läste meningen ”Han var den som uppfann novellen”. Noveller är något jag själv alltid uppskattat att läsa. Det är berättelser som är lagom långa och som skrivs på ett spännande sätt. Det var därför jag valde att skriva om just Giovanni Boccaccio.
Det var med mästerverket, Decamerone, Giovanni skapade novellgenren. Han fick inspiration till verket från pesten som drabbat Florens drygt ett år tidigare. Decamerone handlar om 10 ungdomar som flyr ut på landet från digerdöden. Ungdomarnas sysselsättning blir att berätta en historia var, varje dag, under tio dagar. När den tionde dagen är slut har de därför berättat 100 berättelser totalt. Det rörde sig om kärleksberättelser, skämthistorier och listiga små sagor.
Jag har själv läst en berättelse ur Decamerone. Berättelsen var över mina förväntningar. Personligen trodde jag att det skulle vara ointressant och läsa en skrift som någon skrivit för så länge sedan. Men jag hade fel. Texten var oerhört spännande och välskriven. Ett stort plus var att man kunde föreställa sig allt i bilder. Giovanni gav bra beskrivningar av novellens olika karaktärer och miljöer.
Berättelsen jag läste handlade om en man som försökte vinna en gift kvinnas hjärta genom olika gåvor. Kvinnan gav därför mannen ett uppdrag. Om han lyckades göra en sommarträdgård mitt i vintern, lovade hon att ge honom sitt hjärta. Mannen lyckades genomföra uppdraget med hjälp av en trollkarl. Historien avslutas med att mannen låter kvinnan gå tillbaka till sin man. Detta för att han ville vara moralisk mot hennes make. Giovannis kloka slutsats av berättelsen var att man inte vill vinna kärleken på ett sådant sätt.
Decamerone var Giovannis allra främsta verk. Med Novellcykelns enastående skrift och stora tillgångar har den kommit att bli så pass framgångsrik. Ett tänkvärt ting är att Decamerone kom att utöva ett stort inflytande på den dåvarande och nuvarande italienska litteraturen.
DE SISTA ÅREN
Giovanni tillbringade sina sista år i hemstaden, Certaldo. Där gav han en rad föreläsningar om Dante i en lokal kyrka. Dante Alighieri räknas som en av västvärldens största författare genom tiderna. Detta resulterade sedan i hans sista stora verk, Esposizioni sopra la Commedia di Dante. Giovanni blev därför den första som skrev en biografi om Dante.
DECAMERONE
Jag blev genast intresserad av att skriva om denna författare när jag läste meningen ”Han var den som uppfann novellen”. Noveller är något jag själv alltid uppskattat att läsa. Det är berättelser som är lagom långa och som skrivs på ett spännande sätt. Det var därför jag valde att skriva om just Giovanni Boccaccio.
Det var med mästerverket, Decamerone, Giovanni skapade novellgenren. Han fick inspiration till verket från pesten som drabbat Florens drygt ett år tidigare. Decamerone handlar om 10 ungdomar som flyr ut på landet från digerdöden. Ungdomarnas sysselsättning blir att berätta en historia var, varje dag, under tio dagar. När den tionde dagen är slut har de därför berättat 100 berättelser totalt. Det rörde sig om kärleksberättelser, skämthistorier och listiga små sagor.
Jag har själv läst en berättelse ur Decamerone. Berättelsen var över mina förväntningar. Personligen trodde jag att det skulle vara ointressant och läsa en skrift som någon skrivit för så länge sedan. Men jag hade fel. Texten var oerhört spännande och välskriven. Ett stort plus var att man kunde föreställa sig allt i bilder. Giovanni gav bra beskrivningar av novellens olika karaktärer och miljöer.
Berättelsen jag läste handlade om en man som försökte vinna en gift kvinnas hjärta genom olika gåvor. Kvinnan gav därför mannen ett uppdrag. Om han lyckades göra en sommarträdgård mitt i vintern, lovade hon att ge honom sitt hjärta. Mannen lyckades genomföra uppdraget med hjälp av en trollkarl. Historien avslutas med att mannen låter kvinnan gå tillbaka till sin man. Detta för att han ville vara moralisk mot hennes make. Giovannis kloka slutsats av berättelsen var att man inte vill vinna kärleken på ett sådant sätt.
Decamerone var Giovannis allra främsta verk. Med Novellcykelns enastående skrift och stora tillgångar har den kommit att bli så pass framgångsrik. Ett tänkvärt ting är att Decamerone kom att utöva ett stort inflytande på den dåvarande och nuvarande italienska litteraturen.
DE SISTA ÅREN
Giovanni tillbringade sina sista år i hemstaden, Certaldo. Där gav han en rad föreläsningar om Dante i en lokal kyrka. Dante Alighieri räknas som en av västvärldens största författare genom tiderna. Detta resulterade sedan i hans sista stora verk, Esposizioni sopra la Commedia di Dante. Giovanni blev därför den första som skrev en biografi om Dante.
Giovanni började på senare dagar få försämrad fysisk hälsa. Detta berodde på kärleksproblem och dålig hälsa. Hans personliga kärleksproblem ledde till att han skrev ett bittert verk vid namnet Corbaccio. Innan hade han alltid skrivit gott om kärleken. Nu skrev han på ett dystert och annorlunda sätt.
Den 21 december, 1375 förklaras en utav tidernas största författare död. Dödsorsaken var vad vi idag skulle kallat, hjärtsvikt. Den begåvade författaren Giovanni dog vid 62 års ålder. Idag skulle detta anses som relativt tidig död, men jag tror att det var ovanligt att ens bli över 60 vid den här tiden.
Avslutningsvis vill jag säga att Giovanni Boccaccio drivit den litterära utvecklingen framåt och att det han gjorde då, påverkar oss än idag.
Den 21 december, 1375 förklaras en utav tidernas största författare död. Dödsorsaken var vad vi idag skulle kallat, hjärtsvikt. Den begåvade författaren Giovanni dog vid 62 års ålder. Idag skulle detta anses som relativt tidig död, men jag tror att det var ovanligt att ens bli över 60 vid den här tiden.
Avslutningsvis vill jag säga att Giovanni Boccaccio drivit den litterära utvecklingen framåt och att det han gjorde då, påverkar oss än idag.
Källor: ne.se, en.wikipedia.org, expressen.se och mimersbrunn.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)